Baskaggen slår i kroppen som kött mot våt asfalt och cymbalerna känns som smör på tontopparna. Däremellan ligger en torr, tajt och kort virvel. Den ber inte om ursäkt.
Sextondelarna är fasta som tegelstenar i perfekta rader. Spökslagen bildar murbruk och synkoperna på splashen är så distinkta att barn gråter och föräldrar skyndar fram.
Vartannat slag är en flam. Inte för att det behövs. Men för att det känns bra. Ridestativet vibrerar och skälver. Samtidigt blir slagen på klockan bara hårdare och hårdare.
När infernot börjar är du blind, döv och stum. Lyckligare än någonsin.