Månadsarkiv: december 2007

Nojmonstrets bekännelser

Den här bloggen är en orgie i i-landsproblem. Jag tog upp fenomenet med en vän igår, den dubbla skuldkänslan av att å ena sidan må dåligt och å andra sidan känna skuld för att må dåligt eftersom ens liv är pretty much splended sett till de ytliga faktorerna. Du vet – jobb, boende, framtid, kärlek.

Jaha, du går och ältar det där… men du, det kunde varit värre. Och ja så är det ju. Det kan alltid bli värre. Och tur är väl det. Annars skulle ju bloggstoffet ta slut förr eller senare. Men det hjälper varken mig eller dig att vi försöker intala oss att inget spelar någon roll. Att dina verkliga känslor inte är på riktigt. Att mina nojor är på låtsas. Jag tror bara det hjälper att fokusera på det som också spelar roll. Andra saker. Viktiga saker.

Kanske saknar jag viktighet i mitt liv. Då finns det utrymme att släppa fram allt möjligt i form av emotionellt avfall. Istället för att ägna mig åt riktiga problem. Men vad är på riktigt?

Rebounce

Ännu en helg. Och den här gången ännu längre ner än tidigare. Nära botten nu. Återfallen kommer tätare. Kontrollen är förlorad. Jag kan bara hoppas på att det ljusnar snart. Dygnsrytmen är förändrad. Under mörkrets årstid är det inte direkt en fördel att bara vara vaken under de svarta timmarna.

Och nu kommer julen också. Jag stannar hemma det här året. Firar med vännerna. Firar med dig. Ska bli intressant att se hur det känns.

Articifiella känslostormar

Ikväll var det dags igen. Ännu en repris av filmen Love Actually. Jag passar på att citera det jag skrev här på Kajen förra gången.

Ai-Emo

Nu
får de ge sig. Richard Curtis staplar fyra slutscener på varandra. Över
hela kärlekssmeten ligger tunga stråkar och kraftfullt brass. Min mjuka
feberinbäddade hjärna slår av emo control och rensar ut systemet. Love actually
är känsloporr för medelklassen. Och självklart sitter jag där för femte
gången och köper spektaklet. Mänskligt kanske du tänker. Surrogat säger
jag.
__

Och här kan du kolla på livereferat från kvällens film. Jaiku stylee.

Kajen coaching

Ikväll var jag karriärcoach till en av de bloggare du hittar på länklistan här på Kajen. Jag har byggt min nuvarade arbetssituation genom att blogga. Jag har hittat min grej. Jag gör det jag tycker jag är bäst på. För att försöka ge bra karriärråd analyserade jag min resa hit. Sedan plugget har jag jobbat i sju år på fyra arbetsplatser. De första jobben var nyttiga, men inte lika roliga och utvecklande som det jag gör nu. För att hitta nyckeln till mitt drömjobb var jag tvungen att hitta det jag brinner för. Kommunikationsområdet är en bra början – men alldeles för brett. Jag analyserade vilka situationer jag trivdes bäst i och försökte leta upp nya platser och människor som kunde ge mig mer av samma vara. Och det är det som är min största lärdom. Leta efter de situationer där du brinner och analysera vad det beror på och hur du kan få brinna oftare. Min väg gick via bloggandet på så sätt att jag började bevaka en bransch jag inte var en del av, jag gjorde ett jobb jag inte kunde med en teknik som var ny. Ibland tror jag att jag haft jättetur som hittat rätt. Ibland tror jag att det var min egna förmåga och vilja som var avgörande. Det är dagsformen som avgör vilket som väger tyngst. Jag vet dock att disciplin inte är något att bry sig om när du hittat rätt. Din drivkraft kommer naturligt.

Jag vet också att den acceleration i livet du kommer att uppleva när du fullt ut ägnar dig åt något du valt, gillar och vill göra, är fantastisk. Det är som att du blir en åskledare för arbetsenergin. Helt plötsligt flödar allting i en mycket snabbare hastighet än någonsin tidigare. Du får direkt bekräftelse på det du gör och du lär dig nya saker i en takt som får en treåring att framstå som en konservativ gubbe.

Min vän på MSN har svårt att tro på lyckan. Hon vågar inte riktigt ta steget till att bli den bästa hon kan vara. Att våga tro att även hon kan få ha det bästa jobbet i hela världen (utifrån hennes eget perspektiv förstås). Jag vet inte om jag någonsin vågat tro att jag själv skulle få ett så bra jobb som jag har nu. Och kanske måste man inte ha slutmålet klart för sig redan från början. Men du måste våga börja leta, och du måste våga tro att du kan få det bättre. Du behöver hitta sätt att ta små små steg i rätt riktning. Förändring måste inte ske genom stora drastiska beslut. Det kan lika gärna ske med en långsam förflyttning från ena foten till den andra. Då kommer du dessutom vara betydligt bättre rustad när du väl landar.