Jag gjorde ett sommarprogram. Jag plockade ut några favoritinlägg härifrån och la till lite nytt. Jag talade in pratorna, la till musik och gjorde fina övergångar. Det handlade om barndom, känslor, kärlek och strukturer. Visste inte ens om och var jag ville publicera det. Sedan lyssnade jag på Måns Zelmerlöws sommarprogram en dag på jobbet med Johanna. Och jag fick skamskölja utan dess like. Om mitt sommarprogram ens kommer i närheten av att låta som det han gjorde så är jag dödsdömd och kan lika gärna packa ihop både blogg och eventuella skrivardrömmar.
Det är en farlig stig att vandra. Den mellan patetik och relevans. Eller den väg som går mellan det egocentriska och det allmängiltiga.
Jag tror jag väntar ett tag.
1 kommentar
Det beror ganska mycket på hur man säger saker och vem man är som säger det också. För det kan bli riktigt klibbigt om det blir fel.
Du kan väl ringa in ditt sommarprogram nästa år så ska jag rösta på dig som Lyssnarnas sommarvärd.