Månadsarkiv: augusti 2008

Kram

Jag vill stanna varje människa jag möter på väg hem. Jag vill se dem i ögonen, säga hej. Säga "kan du hålla om mig en stund, jag behöver det just nu". Det är det enda jag behöver. Men det går inte förstås. Hur skulle det se ut. Hur skulle det vara om människor kramade varandra till höger och vänster? Men det är bara det jag behöver. Inget mer. Inget mindre.

Jag köper patetiken. Jag köper idiotin. Håll om mig. Gör det hårt.

Close (en)counter

Framför mig i kön står två killar. Bakom disken en tjej. Killarna ser bra ut. Tjejen ser bra ut. Killarna jiddrar och flörtar. Hon spelar spelet och småretas tillbaka. En av killarna frågar hur länge hon jobbat där och om hon är från Stockholm. Hon svarar att hon började igår och ja, hon är från Stockholm. Förutom de två killarna är jag den enda i kön. Jag väntar tålmodigt. Tjejen fipplar med babs-kvittona. Killarna skrattar och skämtar. Tjejen skrattar. Fokus är mellan dessa tre människor. Maten är sedan länge betald.

Jag tröttnar på att vänta, går ut från stället och cyklar hem. Jag gör sånt. Cyklar hem.

Jag är inte en del av den världen.

Vilken värld undrar du?

Vilken värld undrar jag.

Bad apples

Det har inte varit en bra vecka. Jobbmässigt, jotack helt okej, har fått ganska mycket gjort. Men resten. Det skevar i det sociala spelet. Jag förstår inte vad det är. Antar att smekmånaden är över. Och omgivningen får lida för det. Jag är ett as när det blir så. Men jag tror att sömnbrist är en förklaring. Det är nog känsligare än vad jag faktiskt trott att sova lite för lite under längre period än några dagar. Måste bli bättre på det. Men det har jag å andra sidan sagt i femton år nu. Så det lär väl kanske inte hända så mycket. Men jag jobbar på det. Alltid jobba på det. Alltid.

Jag tyckte verkligen att jag var på gång. Men nej.

Äventyret fortsätter

Zandén och Gyllenhammar har svarat. Och den här gången med en lite längre utläggning om varför våld borde vara ett mer naturligt inslag i relationer mellan människor.

Karin Rebas skriver om Zandén/Gyllenhammar-gate:

"Eftersom vissa kvinnor tänder på “farliga män” gör alltså alla kvinnor
det, egentligen, om de bara skulle våga vara sanna mot sig själva. Att
hävda något annat är hyckleri och moralpanik, anser Z och G. Jag antar
att syftet med artikel 2 var att reda ut svamlet i artikel 1, men
argumenten blir faktiskt bara mer befängda."

Nathalie lyfter en intressant aspekt i en kommentar till mitt föregående inlägg (som i sig är en uppföljning på mitt första inlägg om Zandén/Gyllenhammar-gate).

"Är Zandéns och Gyllenhammars
budskap verkligen så förvånande och kontroversiellt? Lattepappa kontra
alfahanne-prylen är ju precis som det psykoanalytiska begreppet vi
brukar kalla hora/madonna-komplexet (som oroväckande många ”moderna”
män tycks lida av). Precis som man historiskt förnekat kvinnans
sexuella lust har man förnekat mannens mjuka sidor. Inget märkligt
alls. Tragiskt, jorrå."

Jag har inget mer att tillägga än – spot on.

Blir du kåt nu?

Angående mitt förra inlägg. Här har vi honom. Maken. Eller som Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar beskriver det:
"Våra trettioåriga nyblivna pappor dominerar plötsligt stadsbilden, med vagnar och babybjörnselar."

Så plötsligt vet jag ju inte om det är eftersom bilden är nästan trettio år gammal. Men det här alltså den tråkige svenske mannen i sitt esse. Men jag tycker han är fantastisk. Ja, min pappa och jag har varit med förut här på bloggen. Men nu kändes det extra motiverat att visa upp oss igen.

Jag och pappa på midsommar 1978

Och så lite reaktioner på mitt förra inlägg. Citat ur kommentarerna:

Leijon:
"Vad
Jessica och Cecilia belyser är att det tycks vara fult att vara en
dominant man, en alfahanne. Att vara någon som tar kommandot och ser
till att saker händer. Att vara älskaren, som säger åt henne hur hon
ska göra."

Vanadis:
"Ja, det är fult. Väldigt fult. Väx upp."

Karin Rebas:
"Lycka och sann kärlek = otrohet, lite latinsk frihet och en dos våld. Jag klarar mig utan den sortens kärlek."

Zanna:
"Män ska vara föräldralediga och
dela ansvaret för hem och barn för att man ska dela på hemarbetet i en
familj och för att det stärker kvinnors ställning på arbetsmarknaden,
inte för att kåta upp kvinnor i allmänhet och sina fruar i synnerhet.
Nej, jag blir inte heller upphetsad (eller för den delen avtänd heller)
av att se en man som bär en bäbis i babybjörn eller drar barnvagn på
stan. Men jag är inte så självcentrerad att jag inbillar mig att männen
i fråga gör detta för att framkalla sexuell upphetsning hos mig och
alla andra kvinnor. Troligtvis är skälet att de vill skapa en nära
relation till sina barn och dela hemarbetet med sina fruar/sambos."

Jag måste börja slå kvinnor

Går det att kombinera våldsromantik, feministhat, positiva fördomar om hela folkslag och en "medelålders kvinnor som åker till Gambia och raggar kött"-attityd i ett och samma debattinlägg? Ja, det gör det. Cecilia Gyllenhammar och Jessica Zandén har lyckats. Under parollen Jämställdheten kväver oss! Ge oss tillbaka den riktige mannen! kritiserar de svenska jämställda kärnfamiljer för deras tråkighet. Svenska män är avsexualiserade och alldeles för trogna. Istället borde de slå sina fruar, skaffa sig älskarinnor samt vara sådär härligt "latinska" i sin attityd.

Samtidigt avslutar artikelförfattarna med en uppmaning om att krossa bilden av äktenskapet som den enda giltiga samlevnadsformen, och där kan jag väl hålla med. Men åsikterna spretar åt alla håll i texten och jag blir inte riktigt klok på vad författarna vill. Det känns som att de både vurmar för den gamla kvinnorollen med en stark och dådkraftig man som vet hur han tystar sin partner, samtidigt som de också framhåller den oberoende, och ensamma, kvinnan som en förebild.

Är jag stereotypiskt svenskmanlig i min kritik? Kan någon förklara vad som menas med deras debattinlägg? Jag vill så gärna att de ska vilja något mer än att bara återvända till hur allt var förr. För även jag är trött på jakten efter en ny mansroll. Men jag tror inte vi har så mycket val. Det går inte att backa nu.

Några valda citat ur artikeln:

"Vi glömmer att lusten inte kan infoga sig i bilden av det svenska
jämlika äktenskapet, att lusten går helt egna vägar, fri från tiden,
opportunismen, genusdebattten."

"När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i
ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi
hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?"

"Kanske har vi helt missat det som halva Europa och hela
Sydamerika insett: att långa äktenskap kräver älskare och älskarinnor.
Och att den äktenskapliga redovisningsskyldigheten inte alltid är av
godo."