Månadsarkiv: april 2009

Back to the future

Kommer du ihåg när man satt på nån skolgård, eller nån stenmur eller nån gräsmatta eller på nåns rum eller i nåns källare och såg sig själv i nuet och sig själv i framtiden? Hela barndomen. Hela skolgången. Hela tillvaron var en väntan på något som skulle komma. Man levde i nuet, men också i framtiden. Det fanns hela tiden en känsla närvarande som påminde en om "sen". Sen, efter nästa år, efter tre år, efter fem år. Då, när jag är vuxen.

Det kändes overkligt då. För ett barn eller en tonåring är tanken på sig själv som vuxen oerhört svår att greppa eller ens förstå. Och samtidigt vill man inte förstå. Inte då.

Nu går det inte att gömma sig längre. Jag är inte gammal, men jag är definitivt inte en ungdom. På pappret är jag vuxen. Det som skulle "ske sen" sker nu. Det som fanns i en avlägsen framtid händer varje dag. Det finns inte längre en diffus bild av "en annan" person. Den jag ska bli "sen". Istället finns bara ett jag. En person. Den jag är nu. Kanske är det den känslan som bevisar att jag är just vuxen. Barnjaget och framtidsjaget smälter samman. Nu.

Memory lane

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Kajen har blivit en helt annan blogg nu jämfört med tidigare. Kolla till exempel inläggen från januari månad 2007. Det var då Kajen var på riktigt.

Nuförtiden vet du mer om vad jag gör praktiskt och fysiskt, men inte vad jag tänker på insidan. Antar att jag inte pallar att vara en Mymlan eller en Ulrika helt enkelt. Inte en Julia heller för den delen. Även om Julias varudeklaration kanske vore något att ta efter.

Mobile office at Art Gallery Café on Mason/Jackson Street

Guitar Hero

Ibland önskar jag att jag var gitarrist och inte trummis. Då hade jag kunnat spela var jag än var och när jag än ville. Istället står mitt trumset i källaren och mina congas hemma i lägenheten i Stockholm. Att jag faktiskt har en akustisk gitarr och en elgitarr hemma tycker jag inte hör hit riktigt. Jag får ju inget för dem om jag säljer dem, så jag har kvar gitarrerna. Som en provokation mot mig själv. Att jag valde fel. Men fan, vad roligt det är att spela trummor ändå. Det kan jag inte förneka. Bara lite otympligt.

På bild 1: Jag med Johans gitarr, dagen efter Staffan och Dzenetas bröllop för några år sedan.
På bild 2: Jag med Johans andra gitarr, hemma hos honom i Stockholm.

(Som du ser hade jag extra mycket flint-polish vid de båda tillfällena)

Ego blues

Ego barré

Dags att växla upp

"So you thaught that getting sober, would mean your life was over. I don't think it's that bad. I don't think it's that sad"

Har alltid gillat Feathers and Down med The Cardigans. Och "getting sober" kan ju ersättas med valfri icke konstruktiv ångestventil.

(Kan du inte lyssna via länken? Kontakta mig för att få en Spotify-invite)

You can’t win them all

Jag tycker det går ganska bra att skriva på engelska. Men det tycker inte alla andra.
Nyligen kommenterat under ett av mina blogginlägg på Greentech Media:

"Your writing is frustratingly unreadable: “225,000-square-foot solar
plant with the capacity of 75 megawatts.” If you are going to put forth
a journalistic effort, at least pick up Strunk and White once in a
while, for us readers. I’m tired of interpolating important phrase
elements like nouns and verbs, let alone trying to guess the topic of
your article."

Jag har dock full uppbackning från både min copy editor i NY (som gått igenom texten flera gånger utan att se nån anledning till oro) och gänget här i SF. Så det känns inte alltför betungande. Snarare lite coolt att kommentaren inte anmärkte på det faktum att jag är svensk liksom. För någon som aldrig bott utomlands förut och aldrig jobbat på engelska så känns det nästan som en komplimang.

Ovanstående stycke blir också lektion 1 i serien "Så vänder du nederlag till framgång genom retoriska kullerbyttor".

Här, en bild från redaktionen. Frank hälsar på och visar nya CMS-verktyget:

Frank is showing the new CMS tool

Samtidigt i Lund

Isabelle funderar kring tvåsamhet och sånt. I wouldn't know. Men intressant läsning är det.

"Det jag egentligen undrar är hur man skyddar sig mot att bli beroende
av att definieras av nån. Hur man bibehåller tilltron till sitt
oackompanjerade jag, självtilliten, handlingsbenägenheten. Jag vill
inte tappa intresset för mina karriärmässiga strävanden bara för att
jag råkar ha hittat nåt som ger mig en fullständig känsla av att ha
nått resans mål."

Inte så tokigt

Det har varit en perfekt helg. Så perfekt den nu kan bli trots att kompisarna åkte hem i måndags. Äntligen fick vi soldyrkande svenskar i SF känna lite riktigt kalifornisk sol och värme. Hett hela dagarna och även på kvällarna. Det är soligt väldigt ofta i vanliga fall också, men värmen håller sällan i sig in på kvällarna, och i början av veckan var det till och med lite småkyligt mitt på dagen. Ja ja, jag ska inte klaga förstås. Hörde att det varit minusgrader i Stockholm igen. Även om bilderna från Vittangi där Daniel och Johanna huserade i helgen, såg ganska soliga ut de också.

Nåja. En bra helg som sagt. I fredags var jag ute på Stanford hela dagen (bild). Sedan tog jag, Kerstin och Ellen tåget hem till stan igen och genomförde en liten after work på uteserveringen till Calzone's (på Columbus Avenue). Första gången på länge som det gick att sitta ute på kvällen, och infravärmen hjälpte förstås till. Lördagen var perfekt med 5 timmars ensamstrosande i Pacific Heights (bild nedan) och downtown följt av en tur till gymmet och biobesök på kvällen.

Sin-nombreSin Nombre borde ni se. Den handlar om mexikansk gängkultur och flykten över gränsen till USA, allt berättat genom en klassisk "omöjlig" kärlekshistoria. Men bra som sagt. Extremt våldsam på det där gängvåldsaktiga sättet…

Idag blev det skvallerbrunchHoney Honey med Ebba. Senare takeaway-mysmiddag med Kerstin på vårt soldäck här på Telegraph Hill. Solen var varm och röd. Ikväll har jag knäckt lite svensk tv på nätet. Alla kanaler är duktiga på att lägga upp grejer på webben utom TV4 som inte vill visa sig för mig som surfar från USA. Internet är globalt och jada jada, men den utläggningen orkar jag inte göra just nu.

Imorgon bitti väntar provkörning av en elbil och jag ska äntligen få träffa vår copy editor Frank som i vanliga fall huserar i New York. Det är bland annat han som sett till att jag inte gjort bort mig totalt när jag publicerat artiklar och blogginlägg på Greentech Medias sajt. Som det här till exempel. 

Det finns såklart smolk i bägren. Jag skulle vilja säga vettiga saker om mycket av det som debatteras hemma i Sverige. Pirate Bay-domen till exempel. Jag har ju skrivit en och annan artikel i ämnet tidigare. Samtidigt saknas inte direkt personer som tycker som jag. Kanske är det mest för att ha en tidsstämpel som jag vill skriva om det. Att i efterhand kunna säga att jag var där och jag var med. En känsla som är allt mer avlägsen nuförtiden.

Man förstår varför det heter Pacific Heights
Hörnet Fillmore/Broadway i Pacific Heights under min promenad.