Månadsarkiv: april 2009

Lookalikeinlägg

Det börjar bli dags att skriva något lite längre. Något genomtänkt. Så känner jag ofta med mina små bloggar. Det går några dagar, ibland veckor, och jag känner liksom att det börjar bli dags. Men så kommer det inget när jag skruvar på bloggkranen. Det sjunger förvisso i rören, men det betyder inte att det kommer något ur dem.

Istället gör jag nu som många andra bloggare. Jag börjar skriva ett inlägg om att jag inte tänker skriva ett inlägg. Det är smaklöst, oansvarigt och rent av förnedrande att skriva ett sånt inlägg, ändå gör jag det förstås. För det hör till.

Okej, alternativ nummer två. Jag berättar något menlöst från mitt liv, så det ändå ska kännas som att det fylls på med någon form av originalinnehåll här. Inte bara tecken som handlar om tecken.

Jag kan skriva om hur det går till varje gång jag går in på mitt gym. Det ligger i hörnet av Sutter St/Montgomery St och är relativt stort. Varje gång jag kommer innanför dörrarna brukar en av tränarna skrika ”Ladies and gentlemen, Jason Statham!”. Detta på grund av att han tycker att jag liknar denna biffige skådis. Jag kan inte direkt säga emot. Det finns likheter. Nu börjar det även sprida sig till de andra tränarna. Igår var det en tjej som jobbar där som utbrast ”Jag vet vem Jason Statham är nu, och det stämmer faktiskt att du liknar honom”. Idag när jag var där hade min personlige tränare Jordan hittat en artikel i tidningen ”Celebritities’ Secret Diets” med rubriken ”Jason Statham’s workout”. Kan ju bara bra att inspireras av min lookalike liksom. Hittills är alltså tre tränare inblandade i Stathamhysterin. Jag väntar med spänning på fortsättningen.

Frågan är vad jag ska göra med den här ”talangen”. Förslag?
Annars funkar ju alltid Kim Bodnia-inlägget också.

Bruce Willis, Jason Statham och så jag nedanför.
Jason-statham-bruce Fredrik_fb

Gammal jämförelsebild (det är inte första gången jag fått höra den om Jason):

Jason Statham vs Kajen

Jason_vs_fredrik

Back and forth

Jag vill inte göra konst av det alldagliga. Jag tror det är därför jag är här i USA. Det är något som blir tydligare och tydligare. Som väntat krymper hemmavärlden och alla diskussioner, människor och viktigheter känns så små och obetydliga på avstånd. Man måste kisa för att ens uppfatta minsta relevans och jag får anstränga mig för att känna mig engagerad eller ens brydd. Jag visste att det skulle bli så här. Jag har ju till och med skrivit om det i form av ett tröttsamt kretslopp.

Jag lever i ingenmansland. Fötterna är några millimeter ovanför marken hela tiden. De tappar inte fotfästet, men de är inte heller djupt förankrade i världen omkring mig. Om jag ska skriva saker får jag inte fortsätta ramla i den alldagliga medelklassanalysen av saker och ting. Av mig själv eller av mina relationer. Det finns såklart en igenkänning i den typen av inlägg och många tycker att det är läsvärt (jag också). Kolla till exempel det här inlägget av Carreca. Hundra procent vardagskonst. Och inget fel i det. Jag har alltid gillat Carrecas blogginlägg. Men jag tror inte att min nisch ska vara där. Jag tror jag måste hitta något annat.

Jag läser just nu Ett UFO gör entré av Jonas Gardell, bara åtta år efter att den kom ut. Det är en bok sprängfylld av igenkänning för mig. Barndomsskildringar med tidsmarkörer brukar funka bra på det sättet. Men samtidigt tänker jag att det finns något väldigt destruktivt i att hela tiden återvända till barndomen (som jag ofta brukar göra här på Kajen) och vrida och vända på de där viktiga ögonblicken och stunderna som kom att definiera hela ens identitet på tre minuter. Ska jag skriva ska jag inte skriva om dessa stunder har jag bestämt. Jag tror att jag måste skriva om saker som är här och nu eller möjligtvis framåt.

Klassanalysen, mansrollen, självreflektionen/hatet. Jag kommer inte undan mitt mentala fundament. Grubblandet kommer att fortgå. Det gäller bara att skapa konsten utifrån det som fortfarande lever. Inte det som dog för länge sen.