Jag har exakt fem arbetsdagar kvar på min praktikredaktion i San Francisco. Häromdagen funderade jag på vad jag egentligen gjort den här våren. Vad har jag åstadkommit? Blev det det som jag tänkt mig? Vad blev annorlunda?
Jag skulle vilja säga att det blev exakt så som jag tänkt mig. Det kan låta tråkigt, men missförstå mig rätt. Bland mina förväntningar låg en förhoppning om att:
- Få distans till vardagslivet och jobbandet i Stockholm – check.
- Få distans till mig själv som individ och nojmonster – check.
- Lära mig vad som är viktigt och oviktigt när det gäller vänskap, jobb och livet i allmänhet – check.
- Tycka lite bättre om mig själv, men kanske också värdesätta mina vänner mer än tidigare – check.
Som du ser har det handlat mycket om att se mitt liv i Sverige med nya ögon, kanske mer än att söka ett nytt liv i USA. Det har också göra med nästa års utmaningar. Mer om det senare.
Den här inställningen har gjort att jag hela tiden presterat godkänt, men aldrig över förväntan. Jag har gjort det jag ska här borta. Jag har skrivit mina artiklar, jag har arrangerat mina workshops, jag har nätverkat en del. Men jag har inte varit en "duktig flicka", en over achiever eller en mästerreporter. Jag är väldigt nöjd med att jag så tidigt bestämde mig för den strategin. Det har gjort att jag kunnat slappna av, släppa prestigen och istället se mig själv som nybörjaren, en både lärorik och ibland (det ska erkännas) frustrerande position.
Mina kollegor kommer inte minnas mig som den bästa praktikanten någonsin. De fick en halvtrevlig snubbe som hjälpte till att fylla sajten med innehåll och gjorde lite konstiga webb-tv-inslag. Jag vet att andra inom mitt program är både mer seriösa och ambitiösa i sitt jobb, både här och hemma i Sverige.
Mitt arbete och privatliv hänger väldigt mycket ihop när det gäller drivkrafter. Mina karriärmål har alltid en social dimension. Det är människorna jag vill åt, snarare än positionerna eller produkterna. Det amerikanska arbetslivet skiljer sig en del när det gäller just de sociala aspekterna. Men mer om det i ett annat inlägg.
Så, är jag nöjd? – Väldigt.
Är jag självgod? – Antagligen.
Försöker jag undermedvetet att motivera ett dåligt resultat med att det var min strategi från början? – Kanske.
4 kommentarer
Låter som att det varit ett mycket bra halvår (ish) och ungefär som det som jag försöker formulera för mig själv att jag behöver.
Äsch -du är asbra Fredrik och alla vet om det! Jag tycker det i alla fall! 🙂
@Julia: Att komma hem ska vara en schlager.
@Anneli: Haha, tack vännen. Jag säger nog inte att jag är dålig. Jag säger bara att jag kanske inte presterat mitt bästa, med flit.
Otroligt bra sagt. Och grymt snällt mot sig själv att leva precis så. Om man tar bort det där sista ”motivera dåligt resultat”.
Det är lättast att överprestera eller underprestera. Det är svårast att våga vara lagom.
Himla inspirerande att läsa, tack fina.
/Duktiga flickan