Jag tänker på det här med vänner och fiender. När jag var yngre, ja inte jätteung, men lite yngre, hamnade jag sällan i konflikter eller bråk. Visst, jag bråkade flitigt med diverse flickvänner som orkade stå ut med mig, men i övrigt ville jag vara en "trevlig kille". Hellre fly än illa fäkta så att säga. Jaget var svagt, självkänslan likaså. För att inte tala om självförtroendet.
Men något hände på vägen och jag vet inte om jag gillar det. Egot växte. Slag skulle vinnas. Terräng skulle intas. Kanterna var lättstötta. Positionering och segmentering. Vi och dem. Jag och du.
En del kallar det att stå upp för sig själv. Att välja sida. Att vara tydlig. Att inte ta skit.
Andra säger att det handlar om att vara lättstött, småsint. Att snacka skit. Att konspirera. Att dupera.
Jag vet inte om förändringen är beständig. Jag vet heller inte om det spelar någon roll.
Jag vet bara att flockdjuret i mig inte klarar den isolering som uppstår när friktionen gentemot omgivningen växer sig stark.
