Månadsarkiv: september 2010

Författarintervju med Daniel Åberg, om boken Vi har redan sagt hejdå

Du kanske minns att jag sträckläste Daniel Åbergs Vi har redan sagt hejdå på flyget till San Francisco. Då skrev jag bland annat:

”Det är en mörk bladvändare som trots huvudpersonens ältande och interna diskussioner med sig själv lyckas driva berättelsen framåt. Och med framåt menar jag bakåt, i alla fall sett till vad jag upplever som berättelsens huvudtema – rädslan för att binda sig, känna riktiga känslor eller kanske jobbigast av allt, vara vuxen.”
och
”Vi har redan sagt hejdå får mig att må dåligt. Den får mig att inte tycka om mig själv och den får mig att tappa hoppet en smula. Därmed inte sagt att det är en dålig bok. Tvärtom. It’s me, not you.”

Nu kommer uppföljningen. En något muntrare diskussion. Jag gjorde en video-intervju med Daniel där jag ställer honom mot väggen (bokstavligt talat) och ställer frågor kring karaktären Filips vedermödor och eventuella likheter med dels författaren och dels mig själv. Det här är antagligen den viktigaste författarintervjun det här året, i alla fall om du driver en blogg som heter Kajen.

”Man behöver inte vara Einstein för att förstå att man är ensam”

Ring in the nya

Nu går Sverige för högtryck. Sommaren är slut, valet är över. Än är det lång till vintern. Det är nu människomaskinerna kör i högsta växel, för nu är det produktion som gäller i några månader. Samma sak i mitt eget liv, den där konstiga pusselbiten du lärt känna på kajen. 

Jag har börjat blogga på en ny blogg, och sen jobbar jag på lite nya ställen, men också en del gamla. Som vanligt alltså. Men ändå helt nytt. Jag är ny. Mina tankar är nya. Hur jag relaterar till mig själv och min omgivning är nytt.Vet inte riktigt vad jag ska göra av den insikten, men den känns viktig för mig.

 

Vem hejar du på?

Du har familj. Du har vänner. Du har bekanta. Men det finns människor som sticker ut lite extra. De kan tillhöra någon av de grupper jag räknade upp, de kan också vara någon du knappt känner alls. Men det är personer du vill hjälpa.

Du hejar på dem, nästan som på ett lag eller en hjältinna i en film. Du vill att de ska vinna. Du vill att det ska gå bra för dem, oavsett vad de gör. Nästan så att man inte vet varför. Det bara är så. Och det känns bra att hjälpa dem framåt.

Vem hejar du på? Vem nämner du i diskussioner med andra? Vem ger du gärna ett gott ord och vem retweetar du?

Liten lönsam vän

Mitt i allt jobb tog jag tåget söderut i eftermiddags. Tre timmar senare var jag i båten på sjön och mamma la ut kräftburarna igen. Det börjar bli en tradition. Och vid arbetstoppar blir jag extra effektiv av att åka ut på landet. Jag tror inte att jag jobbar mer här. Det är samma internet liksom. Men jag blir fokuserad på det där lite new age-knarkiga sättet. Mindfulness woho.

Det var här jag skrev stora delar av mitt 15-sidiga reportage om internet för Fokus. Det var här jag läste ut all sommarläsning på bara några dagar. Böckerna som skulle räcka flera månader.

Jag trodde jag var klar med miljöombyten för i år. Men det fortsätter tydligen även nu i höst. Kanske är det den enda lösningen när det episka verket ska skrivas. Vi får se. Jag brukar hävda motsatsen. Senast i inlägget häromdagen, där jag pekade på det faktum att det brukar bli mer gjort ju mer som finns att göra. Men nu tvivlar jag. Igen.

Like I’ve never been hurt before

När jag har mycket att göra brukar antalet blogginlägg och statusuppdateringar öka markant. På något sätt skapar arbetsfrekvensen utrymme för att spilla ut lite av det kreativa pushandet i fler kanaler än bara mina uppdrag. Nu är en sån period, men jag kan inte påstå att jag bloggar mer än vanligt.

I alla fall.

Är lite under isen närmsta veckorna. Men det ordnar upp sig. Jag gör ju det jag gillar. Men kanske för mycket av det. Haha, lilla Kajen som softat hela sommaren börjar vekna vid anblicken av en ökad faktureringstakt.

Jo, jag tackar.

Men snart älskar jag dig som läser bloggen som vanligt igen.

Och jag tonårslyssnar på Robyn såklart. Favorit just nu är indestructible.