Månadsarkiv: december 2010

Jag och Love Actually

Vi går way back, jag och den brittiska stjärnspäckade feelgoodjulsagan Love Actually. Ikväll ser jag den för fjärde gången, men första gången med sällskap, ett sällskap som ser den för andra gången. Vilken rookie.

Mina Love Actually-utmärkelser:
Bästa skådis: Emma Thompson (lysande i rollen som bedragen-men-vilja-hålla-ihop-familjen-till-varje-pris-kvinna. Hennes blick i slutscenen är filmens mest bitterljuva ögonblick på temat ”du kan laga en krossad spegel, men du kommer alltid se att något är förstört”.
Bästa sidostory: Nakenskådisarna (som är så trevliga och mjuka mot varandra hela tiden).
Största frustration: Sarah (spelad av Laura Linney) som utplånar sig själv på grund av sin sjuka bror som hon gör allt för, men som även förstör hennes eget liv.
Mest osannolika: Hugh Grant som premiärminister.
Klumpigaste ögonblicket: Författaren Jamie Bennett skriver sin roman på en skrivmaskin (!), utomhus (!) och förvarar halva boken på pappersark bredvid sig, under en kaffemugg (!) samtidigt som det blåser styv kuling (!). Cue pappers-strössel över sjön när hemhjälpen lyfter på muggen.

Mina tidigare inlägg om Love Actually
AI-Emo
Love actually
Articifiella känslostormar

Här hånas #prataomdet

En liten notis, men ack så tydligt bevis på varför #prataomdet verkligen behövs. I de få meningarna lyckas skribenten att kombinera det sedvanliga föraktet mot allt som har med digital aktivism att göra med det sen urminnes tider bekanda skuld- och skambeläggandet av sexuella övergrepp. Något slags rekord i sig känns det som.

Från Aftonbladets pappersupplaga, juldagen 2010.
Hån av #prataomdet

”Twitterflödet gick bananas i veckan när alla ville #prataomdet. Missförstånd, fyllehångel och brutala påstridigheter har blottats i en strid ström av texter. För de av oss som drar intimitetsgränsen vid att blogga om vår lunchsallad är det mest spännande att se vad som händer när det uppskruvade tonläget lagt sig men bekännelserna finns kvar. VI misstänker ruggigt många fall av #dubbelskam.”

Julia, Johanna och Ulrika pratar om det

Har funderat väldigt mycket på #prataomdet. Blivit arg, besviken, sorgsen, och några ytterligare känslor kring många av de reaktioner och icke-reaktioner som följt i kölvattnet av hela grejen.  Johanna, Ulrika och Julia pratar om det. Låt stå.

Johanna skriver På Webben:
Vi måste försöka prata med alla. Inte avfärda de som inte kan delta i lovsångerna eller direkt trolla fram någon gråzonshändelse ur rockärmen att berätta om. Inte inge känslan av att man måste vara med. Alla som inte dansar är våldtäktsmän. Det här har jag sett förr i samband med olika nätupprop. Det nästan osynliga tvånget att följa med. Du har en plattform, använd den! För ut vårt budskap! Är du inte med oss så är du mot oss.

Ulrika skriver:
”Hela tiden ifrågasätts vi kvinnor för valen vi gjort. Varför följde vi med någon hem? varför gick vi ensamma? varför hade vi sexiga kläder? När ifrågasätts män för varför de såg så störiga ut? varför de valde att dricka så mycket? Varför de gick ensamma? För män som slås ner på stan får sällan den frågan, trots att risken för dem att bli nerslagna är minst lika stor som för oss kvinnor att bli våldtagna.”

Julia talks about it:

Det här om att tro att man är något man inte är

Det här med skrivandet. Min tes sedan tidigare är att jag får mindre gjort ju mer tid jag har på mig att göra det, och mer gjort när jag inte har någon tid alls. Men det verkar inte funka. För sist jag kollade låg det inte någon roman i byrålådan och väntade på utgivning, och det trots att jag provat båda metoderna.

Jag kanske helt enkelt inte har något att säga som inte får plats på några hundra ord? Så är det nog. Bloggare förenen eder.

Öppna spjäll

Winter wonderland

Bloggen Månhus är vad den här bloggen en gång försökte vara, men som den väldigt sällan når upp till nuförtiden. David skriver smärtsamt ärligt med ett radikalt självutlämnande som följd.

Om en historiker vänder tillbaka till 2000-talets början för att undersöka hur bloggfenomenet tog fart hoppas jag att han eller hon hittar till Månhus, och att historikern tänker på oss som levde nu med ett varmt hjärta.

I det senaste inlägget skriver David om sitt eget känsloliv och syn på relationer på ett sätt som gör att jag knappt vågar citera det. Det är starkt. Jag citerar ett stycke med mindre sprängkraft, med hopp om att du även väljer att läsa hela inlägget på Månhus-bloggen.

”När samma ångestreaktioner uppträder när man läser sitt Twitterflöde och tror att hjärtklappningen ska leda till att man faller ihop livlös är beslutet inte särskilt svårt att låta bli Twitter ett tag. Det skulle kunna vara ett bra sätt för exponering och bli av med ångesten på sikt om det inte vore för att innehållet i sig även får mig deprimerad.”
Läs Så lite hopp.

När David postade texten på Facebook skrev jag den här kommentaren:

David, dina texter är väldigt inspirerande (i brist på bättre ord). Jag känner igen mig i mycket, och det tror jag många andra gör, även om jag inte delar alla dina erfarenheter (eller icke-erfarenheter). Jag vet också att du inte är ensam om att tänka så som du beskriver att du gör.

Det är inte lätt att ta sig runt i den här världen, och jag är tacksam för att du gör oss uppmärksamma på det. Jag tänker också på hur hårt det kan vara, framförallt socialt, att göra rätt, göra fel, hela tiden försöka prestera optimalt enligt bästa förmåga. För vad? För en retweet? För en snygg oneliner? För en pratstund vid nästa sammankomst?

Ibland vill jag bara krypa ner bakom en sten och gömma mig för allt det. Gömma mig för den där ohämmade, snärtigt uttryckta, kören av röster som alla säger saker snabbare, bättre och mer genomtänkt än jag. Och som dessutom får sina relationer att fungera fullt ut. Som spelar spelet och gör det flawless (i brist på bättre ord).

Ja, i brist på ord.

Men jag hoppas vi kan mötas i den där osäkerheten. Och jag hoppas att fler vågar prata om det här också. Och glöm aldrig att bakom de hårdaste fasader döljs oceaner av osäkerhet. Det fick jag säga till mig själv varje dag i ett halvår i Afghanistan, för att ens stå ut.

Keep on keeping on.

Iron man

Nu blev det sådär igen. Några dagar med mest tankearbete och en spirande nedstämdhet. Så idag hjälpte jag Johan och Malin med flytten här på kajen. Från en liten tvåa med dagisskrik till en stor tvåa med vidgade vyer.

X antal flyttkartonger och möbler senare sprider sig en värme i kroppen, du vet den där värmen som bara kan komma av fysiskt, gärna lågintensivt, och tungt arbete. Att jag aldrig lär mig. Jag borde ha någon slags inbyggd panic button som likt Musse Piggs minst sagt flexibla husvagn förflyttar mig från soffan till gymmet. Snälla, uppfinn en sådan.

Flytthjälp på kajen