Öppna spjäll

Winter wonderland

Bloggen Månhus är vad den här bloggen en gång försökte vara, men som den väldigt sällan når upp till nuförtiden. David skriver smärtsamt ärligt med ett radikalt självutlämnande som följd.

Om en historiker vänder tillbaka till 2000-talets början för att undersöka hur bloggfenomenet tog fart hoppas jag att han eller hon hittar till Månhus, och att historikern tänker på oss som levde nu med ett varmt hjärta.

I det senaste inlägget skriver David om sitt eget känsloliv och syn på relationer på ett sätt som gör att jag knappt vågar citera det. Det är starkt. Jag citerar ett stycke med mindre sprängkraft, med hopp om att du även väljer att läsa hela inlägget på Månhus-bloggen.

”När samma ångestreaktioner uppträder när man läser sitt Twitterflöde och tror att hjärtklappningen ska leda till att man faller ihop livlös är beslutet inte särskilt svårt att låta bli Twitter ett tag. Det skulle kunna vara ett bra sätt för exponering och bli av med ångesten på sikt om det inte vore för att innehållet i sig även får mig deprimerad.”
Läs Så lite hopp.

När David postade texten på Facebook skrev jag den här kommentaren:

David, dina texter är väldigt inspirerande (i brist på bättre ord). Jag känner igen mig i mycket, och det tror jag många andra gör, även om jag inte delar alla dina erfarenheter (eller icke-erfarenheter). Jag vet också att du inte är ensam om att tänka så som du beskriver att du gör.

Det är inte lätt att ta sig runt i den här världen, och jag är tacksam för att du gör oss uppmärksamma på det. Jag tänker också på hur hårt det kan vara, framförallt socialt, att göra rätt, göra fel, hela tiden försöka prestera optimalt enligt bästa förmåga. För vad? För en retweet? För en snygg oneliner? För en pratstund vid nästa sammankomst?

Ibland vill jag bara krypa ner bakom en sten och gömma mig för allt det. Gömma mig för den där ohämmade, snärtigt uttryckta, kören av röster som alla säger saker snabbare, bättre och mer genomtänkt än jag. Och som dessutom får sina relationer att fungera fullt ut. Som spelar spelet och gör det flawless (i brist på bättre ord).

Ja, i brist på ord.

Men jag hoppas vi kan mötas i den där osäkerheten. Och jag hoppas att fler vågar prata om det här också. Och glöm aldrig att bakom de hårdaste fasader döljs oceaner av osäkerhet. Det fick jag säga till mig själv varje dag i ett halvår i Afghanistan, för att ens stå ut.

Keep on keeping on.