Månadsarkiv: april 2011

City of love

Så var det bokat och klart. Det blir San Francisco i sommar igen. För fjärde året i rad. Det känns så otroligt lyxigt och jag känner mig lyckligt lottad som har både råd och möjlighet att åka över halva jorden till en plats som alltid kommer att vara speciell för mig. Den här gången kommer jag dessutom att få uppleva staden med den person som är viktigast. Och dessutom besöka ett bröllop med andra viktiga människor.

Det är samtidigt ett kvitto på att det här jag gör, den här jag är, det där jag gör, faktiskt fungerar. Det är i alla fall tillräckligt bra och det finns människor som också tycker det, som kan tänka sig att betala för att få tillgång till det jag gör. Och som gör att jag kan resa dit jag helst av allt vill åka. Tack för det.

Med lite tur får vi den här utsikten från vårt hotell.

grosvenor suitesOm någon har bloggat om San Francisco tidigare så är det jag. Kolla bara:

Vädervill
Tillbaka i North Beach
Back and away
Tillbaka till tiden
San Francisco Days
Tankar från en lila flight
Backchannel (kanske viktigaste inlägget av alla i listan)

Inlägget som aldrig blir skrivet – del 2

Children

På något sätt är det här ett inlägg som skaver. En historia som väntar på att få ett slut. Kanske blir det lättare om jag skriver om det som måste skrivas. Gör cirklar runt kärnan. Förflyttar mig i ringen så att säga. I väntan på inspirationen, analysen, reflektionen. (ur Inlägget som aldrig blir skrivet – del 1).
Det här inlägget publicerades i december 2010 men hamnade i utkastet igen av nån konstig anledning:

Jag hörde om nån kvinna från Irland som talade om hur det var att leva under hotet av terrorist-dåd från IRA när det begav sig. ”Man lär sig leva med det. Man kan ju inte gå runt och vara rädd hela tiden.” Nej, det blir ju så. Vardagen tar över.

Det blir lite tjatigt att dra Afghanistankortet var och varannan dag, men jag känner igen känslan. Inte den känsla jag hade förra hösten innan jag åkte ner till insatsområdet, för den var allt annat än lugn. Utan snarare känslan som infann sig efter ett tag, några veckor in i missionen.

För man kan inte gå runt och vara rädd hela tiden.

Känslan jag kände är mänsklig och en uppenbar överlevnadsmekanism. Man måste hitta ett normalläge, ett sätt att förhålla sig till omgivningen, hur kaosartad och störd den än må verka. Snabbt insåg jag hur jag lämnade över mig i ödets händer. Hur stresspåslaget förvisso var närvarande, och konstant i sex månader, men samtidigt inte akut och förlamande. För man kan ju inte gå runt och vara rädd hela tiden.

Rykten om självmordsbombare och IED:er längs vägarna var frekventa. Vetskapen om att militärfordon var som en blinkande måltavla fanns också där. Men det var inte det jag tänkte på när bilarna rullade ut utanför campen. För man kan ju inte gå runt och vara rädd hela tiden.

Mitt Stockholm är likadant veckan innan en självmordsbombare sprängde sig själv i luften som veckan efter. Come what may. Ödet kanske väljer dig eller mig nästa gång. Men det gäller kärlek också. Ödet kanske väljer kärlek. För man kan ju inte gå runt och vara rädd hela tiden.

Det finns länder, myndigheter, beslutsfattare och politiker som gjort karriär på att vi är rädda. Det finns politiska partier som utformat hela sitt partiprogram baserat på rädsla. Det är synd om dem. Det är synd om oss. Det är synd om dig. Men vi kan välja själva om det är isfläckarna eller rörbomberna som vi oroar oss mest över på stadens gator. Jag tänker inte välja något av dem.

För man kan ju inte gå runt och vara rädd hela tiden.

(Obs, detta är inte ett debattinlägg i terroristfrågan. Det är snarare en beskrivning av copingmekanismer i samband med olika typer av hotbilder).

Relaterat: Inlägget som aldrig blir skrivet – del 1.
Downtown

Inlägget som aldrig blir skrivet – del 1

Afghanistan revisited

På något sätt är det här ett inlägg som skaver. En historia som väntar på att få ett slut. Kanske blir det lättare om jag skriver om det som måste skrivas. Gör cirklar runt kärnan. Förflyttar mig i ringen så att säga. I väntan på inspirationen, analysen, reflektionen.

Ikväll sändes det första avsnittet av Krig för fred, om den svenska militära insatsen i Afghanistan. Och då kanske det är dags att skaka liv i inlägget som legat opublicerat ett tag. Jag såg avsnittet och fick den förväntade bilden presenterad. Kärva svenska män som berättar om en kärv tillvaro i en kärv miljö med långa konstpauser och mycket bilder på solnedgångar, bergstoppar och öken. Och stort fokus på att ”oj, svenska soldater är tydligen inblandade i stridigheter”. Det är en av många verkligheter, en av många berättelser. Det är inte min berättelse.

Afghanistan revisited

Det började som en idé om att höja tröskeln. Och slutade med den dyraste kbt-behandling som världen skådat.

Luften som stannade när vi satt i briefingrummet och fick en lägesrapport. Tre döda, en tolk och två svenska soldater. Den kompakta tystnaden på flaggplan mitt i den afghanska vinternatten när de döda kollegorna anlände. Alla som kunde stod uppställda i mörkret. Det var 10 minusgrader och snö, långt ifrån den Afghanska sommar du sett på bilderna. Den 7 februari var vädret lika kallt som i Sverige.

De första tre veckorna var svårast. Det var då jag insåg att utmaningen inte alls handlade om att vara rädd eller att riskera vägbomber vid varje transport. Utmaningen låg i de fyra murarna runt campen, att aldrig vara själv och att inte kunna ta vägen någonstans. Nu tittar jag på Big Brother och ser symptom och reaktioner jag känner igen. Jag tänker också att jag kommit så nära en fängelsevistelse som går att komma utan att vara dömd för något. Naturligtvis med bättre lön, (antagligen) trevligare arbetskamrater och godare mat. Men ändå. Begränsad rörelsefrihet gör någonting med oss människor, och det är helt omöjligt att förbereda sig på det. Det lägger sig som en mörk filt över ens psyke, egentligen oavsett situation.

Den kvinnliga afghanska polisen som kramar vår Gender Field Advisor hårt, hårt, hårt. Vi har jobbat i flera dagar med att spela in en film om poliskvinnorna inför firandet av den internationella kvinnodagen. De tyska militärerna, specialiserade på tv-produktion, hjälpte oss.

Den alltid lika vänlige, men också sluge, informationsofficeren från afghanska polisen som på ett av våra möten langar fram en bild på en skjuten afghan för vår kännedom. Den alltid vänlige, men tyste, högra handen, som var med på alla våra möten. Det varma afghanska teet vi drack när vi sågs på polisstationen. De muffins vi alltid fick från matsalen att bjuda på när vi hade möten på campen. Muffins som antagligen skulle överlevt ett atomkrig utan större bismak. Nån slags helkonserv.

När i princip hela campen tömdes på grund av en operation utanför vårt ansvarsområde. Vi fick order om att bära våra pistoler dygnet runt. Förhöjt beredskapsläge för första, men definitivt inte sista gången under missionen.

Alla våra interna diskussioner inom vårt område. Om inte ens vi själva kan enas, hur ska andra inom förbandet förstå vad vi vill?

Alla varv runt campen. Springandes, gåendes, släpandes i stekhet sol, mitt i natten. Hundratals 1km-varv, dag efter dag.

Alla möten i Mazar. All väntetid, men aldrig komma sent själv.

Träffa amerikaner, tyskar, albaner, norrmän, kanadensare och finnar. Alla ville vi något. Men vad ville afghanerna? Det krävdes en mindre byråkratisk process för att ens kunna ta reda på det. För att ens ta sig utanför muren.

Känslan av att vara på plats men ändå inte vara på riktigt. Inte en av dem längst ut på linan, utan istället en del av den ofta föraktade staben. Vad gör de där inne egentligen? Driva egna projekt eftersom ingen ändå förstår vad man gör. Vara ett litet gäng svenskar i ett stort land långt borta, och ändå ägna sig åt interna revirmarkeringar och så långt ifrån vi-känsla det gick att komma.

Exempel på briljant ledarskap och fantastiska eldsjälar. Exempel på raka motsatsen, ofta högt upp i organisationen. Insikten att mycket lite spelar stor roll. Mycket roll spelar nästan inget. Att vara en liten del i ett stort spel med helt andra intressen än de officiella.

Fortsättning följer…

Några varv runt campen med däck

Tillbaka till ringen

Färdigkokta

Ikväll var jag tillbaka på riktigt. Som du säkert noterat har jag återvänt till min forna boxningskarriär lite sådär successivt. Idag var det dags att återigen besöka fyspasset, denna endorfinstinna plågoinrättning med målet att slutgiltigt förgöra karriärångesten hos 30-årskrisande innerstadsbor. Ja, plus/minus 10 år ungefär.

Det gick bra, om man med bra menar att jag fortfarande kunde tala sammanhängande och ta mig hem efter passet. Det gick bra, om man med bra menar en ork som började tryta en tredjedel in i passet, och bra om man flera gånger under passet undrade var mikropauserna mellan övningarna tagit vägen? Efter fem ronder kroppsparring tänkte jag att det värsta var över. Det visade sig vara uppvärmningen.

Kondisen har varit bättre. Återhämtningen under passet var obefintlig. Det var kort sagt en snabb resa till max ansträngning, och sedan stannade jag där tills allt var över.

Det var över två år sedan jag tränade samma pass förut. Det märktes. Vad som dock inte märktes var att tid förflutit för andra än mig själv. Jag kände igen ett gäng personer från när jag tränade senast, och det kändes som att det bara var en vecka sedan jag såg dem svettas bredvid mig. Ty sådan är träningskulturen.

Imorgon: Volleyboll.

Relaterat:
Läsarfrågor om min träning.
Min relation till träning.
Body failure galore.
Hedge fund fight nite.