Vi har en så konstig relation, jag och gitarren. Jag kan ju inte använda den. Ändå finns den där. Rent konkret finns det två stycken i mitt hem. En elgitarr och en akustisk. Den akustiska har jag plinkat på ganska mycket genom åren. Min kompis jazzgitarristen Johan brukar säga att det ser ut som att jag verkligen kan spela när jag spelar, trots att jag inte vet vad jag gör. Mycket märkligt.
Eftersom jag är trummis och van vid en viss nivå på mitt musicerande så blir jag liksom frustrerad varje gång jag inser att jag inte kan spela gitarr lika bra som trummor (rättare sagt inte överhuvudtaget). Det är nedslående. För inuti mitt huvud KAN jag spela. Och jag vet ju att det bara handlar om att koppla ihop hjärntrådar liksom. Att lära sig spela ett instrument är inget annat än det, hjärngympa in absurdum.
Ibland gör jag ett försök ändå, då kan det låta så här, när jag och Johan kör Bad Bandmachine Shuffle en mörk vinterkväll 2007. Och ja, Johnny Cash spelade också med tummen (utan plektrum)
2 kommentarer
Kallar du det där att inte kunna spela över huvud taget vet jag inte vad jag ska kalla mina misslyckade försök till plinkande. Misshandel antagligen. Jag säger juh att din lägstanivå är högre än de flesta högstas. Eh… Bra svenska nu igen.
Jag fejkar ju. Jag kan ju inte spela, men har memorerat just exakt de tonerna och strängarna till just exakt den låten. I övrigt nästan blind liksom. 🙂