Månadsarkiv: januari 2012

Money talks

Skulle verkligen behöva de 20 000 skattade kronor som en vän (fd?) är skyldig mig. Hade så gärna velat åka till San Francisco i vår igen. Springa Bay to Breakers. Hänga med kompisar. Äta på The House. Jobba lite. Det vanliga.

Jag klarar mig ändå förstås. Men extra cash är alltid extra cash.

Getaway

Om man vill åka iväg en helg eller några dagar, max 20 mil från Stockholm. Typ bo på nåt helt okej ställe, kolla in läget lite, softa, men ändå inte helt isolerat. Vart åker man då? Och var bor man? Och vad gör man?

Ego in the middle

Det är synd om människorna

”Synen på mannen som ständigt villig är så klichéetablerad att den skulle kunna sägas ha blivit ett internaliserat krav. Och där mannen skall vara ständigt redo att få, skall kvinnan vara ständigt redo att ge; det blir ett lika internaliserat krav att som kvinna ta sitt ansvar och tillfredsställa den upphetsning man sägs ha skapat.”

Ur: Vittneslitteratur från en sexuell gråzon

Desperado

This just in: Insåg just att jag blivit en sån person man umgås med när det inte finns någon annan. Från att ha varit den som såg stora problem att hinna träffa alla människor jag ville hålla kontakten med, är jag nu en outcast. Tänk vad public service kan göra med en ändå. Fascinerande. Självförvållat dessutom. Ödets ironi.

Maten och ammunition

Att gå och handla mat är som att gå in en vapenbutik. Längs hyllorna står patroner och sprängmedel uppradade tillsammans med dödliga verktyg. Maten är ett hot, ett gift. Rätt använd ger den skydd, näring och energi. Felanvänd skapar den tragedi.

Det går inte att rymma från maten, att vila från den, ignorera den. Den måste finnas där. Likt en narkoman är jag beroende av den, men olikt missbrukaren fungerar inte avhållsamhet. Det finns inga AA-medaljer för en veckas, en månads eller ett års ”nykterhet” från maten. Istället är det som att ge några öl till en alkoholist med uppmaningen att dricka ”lagom mycket”. Det går inte att komma runt det, tro mig, jag har försökt.

Mat är det jag kan sämst, trots att det är det jag övat mest på i hela mitt liv. Jag borde vara en expert vid det här laget. En mästerkock, en elittränad matmästare. Istället innebär varje dag ett nytt besök i vapenskåpet, och den ständiga frågan blir hur skarp ammunitionen är. Jag är livrädd för maten.

En annan sort, men ändå lika. Det försvinner inte.

Åter till kropp mountain

Kära blogg (bara Joakim förstår den inledningsfrasen),

Fint att energin är tillbaka. Det här med att sluta jobba och börja… jobba, verkar vara en bra grej. Men hösten hade ju ett pris: Det fysiska förfallet.

Det fanns en viss nivå i början av hösten. Vissa ambitioner. Det här med 1,5 mils cykel per dag. Det här med regelbundenhet och maten och så vidare. Det är borta nu. Vad som inte är borta är förfallet som sagt.

Jag frågade på Twitter (vet ej varför, att fråga Twitter är som att en alkoholist frågar Systembolaget om hjälp med sitt missbruk) hur man bootar om sig själv fysiskt. Och då menar jag reboot i dess rätta bemärkelse, som i ”börja om”. Eller starta om. Men starta kan man väl bara göra en gång. Omstart är alltså någon slags grammatisk vurpa? Eller?

Ja du ser ju. Bloggenergin finns här. Men kroppen. Not som much.

Gamla synder: Min relation till träning

The Commuter

Well put

”Kan folk sluta frossa i den där bostadsannonsen från Töreboda? Vad är det som är så jävla sensationellt? Vill man ha en statoilflagga på väggen så ska man ha det. Så jävla mycket coolare än nån inramad poster från en utställning (som man inte sett) på Moderna Muséet. Så där kan det se ut hemma hos folk  – och det är väl ok? Cleana innerstadstockholmares exotifiering av det som inte är rent är fan det värsta jag vet. Lämna stan nån gång.”

Filip Hammar, filipochfredrik.com

Jag tänker ofta på smutsen. Hur viktig den är.

Jag möts av skepsis varje gång jag talar mig lyrisk över Fredrik och Filips podcast. Kan du inte bara lyssna istället. Det finns mycket att säga om både deras kvinnosyn och prestation i diverse andra produktioner, men podcasten. Den är ett eget universum. Bättre samtidsspegel finns inte just nu. Ja, kanske Tankesmedjan kan kvala in dårå.

Terränggående

Jag känner igen mig i vad Isobel skriver om signalerna och rösterna hon ser och hör i sin omgivning. Och jag blir livrädd, samtidigt som jag inte vill eller kan vara en del av det.

”Jag tror nu på strukturer mer än på fria val och vill inte att Snuttis ska hata sig själv alltför mycket, men jag måste ändå bara säga att livet måste faktiskt inte alls vara sådär. Det finns denna vidriga bild av hur förhållanden ska vara, av hur vuxenhet ska vara, av hur man måste ansa bort huvuddelen av sin personlighet för att passa in, allra tydligast kanske i föräldraskapet, men jag tror verkligen inte att man måste det. Det här är könsroller och modern konsumism och medelklassvånda (även om liknande könsmönster tycks finnas i alla klasser) och jag blir helt matt bara av tanken på att ens försöka.

Nej, man måste verkligen inte vara som alla andra. Ändå är alla andra som alla andra. Och de blir fler och fler. Och jag blir livrädd. Och jag undrar om bara jag ser något annat. Om bara jag går runt och aktivt icke-längtar till bojorna, förväntningarna, konsumismen, pysslandet, trixandet, parmiddagarna, sandlådeumgänget och gå-och-lägga-sig-22.30-för-då-är-man-ju-så-trött. Allt för att känna mening, betydelse, uppskattning antar jag. Det är förvisso väldigt stora och viktiga känslor, och jakten efter dem ska inte föraktas.

Jag kan inte ge dig ett annat sätt up front. Berätta hur det andra vägen ska se ut. Och kanske är det precis det som är grejen. Att traditioner hjälper oss att slippa famla i mörkret på vägen. Istället får vi ett upplyst ljusspår, så länge vi håller oss inom ramarna.

Jag vill inte ha ramar och ljusspår. Jag vill ha pannlampa och ordentliga skor. Men man får inte det man vill ha. Man får det man tror att man kan få.

Det blir ensamt där ute. I mörkret.