Månadsarkiv: augusti 2012

Pathfinder

Ibland behövs en tillflyktsort som går att lita på. Tillbaka i bekanta kvarter, tillbaka till den du en gång var. Att återupptäcka sig själv ännu en gång. Genom gamla stigar sätts det ännu otrampade i nytt ljus. Fram. Och tillbaka. Och fram. Så lyder min dom.

San Francisco smeker mig medhårs den här gången, så som staden brukar göra men inte alltid gör. Powell, Montgomery, Stockton och Geary. Eviga stigar. Eviga möten. Och mitt i allt en vänskap vars fundament börjar likna ett stålverk. Stadigt och stabilt. Robusta detaljer som tål friktion. Mer än vad jag kan säga om självet. Jaget på jakt.

Ibland behövs en tillflyktsort som alltid levererar. En himmel som alltid är blå och en plats där möjligheter skapas varje dag, vare sig du vill eller inte. Men hela vitsen med en tillflyktsort är att den är tillfällig. Den finns där för att skapa perspektiv och distans, men också för att lämnas igen, igen och igen. Utan besvikelse. Utan dramatik. För den finns alltid kvar.

The gift that keeps on giving. Utan ironi.

Morgonjogg vid vattnet i San Francisco. Foto: Miriam Olsson Jeffery

Hanna says

”Det finaste som finns är att inte bry sig om sin vikt, men ändå vara smal. Att inte bry sig om sin vikt och vara tjock är inte okej. Att vara smal, och verkligen kämpa för att vara smal, är inte heller okej. Det är omöjligt att göra rätt, om man nu inte har fötts med en sån där mytomspunnen ämnesomsättning. Jag vet inte vad som är värst: den ständiga malande ångesten över att jag är tjock, eller det paradoxala faktum att jag ansågs vara som snyggast när jag mådde som allra sämst.”

från Hanna: Ständigt denna vikt.

Ibland brukar jag länka till den här gamla krönikan jag skrev om maten, men jag vet inte om jag själv tror på orden längre.

Kung cash

Nu har det gått en tid. Det har gått år. Jag tänker inte på det så ofta, faktum är att jag egentligen aldrig tänkte på det speciellt mycket, inte ens när det hände. Det kändes bara självklart att låna ut pengar till någon som man ser som en nära vän och sympatisk person, dessutom med mängder av gemensamma vänner. Även när pengarna inte kom tillbaka såg jag det bara som en fördröjning, en tillfällig väntan.

Men då och då, som nu, brukar jag tänka vad jag skulle kunna göra för pengarna. I år hade jag velat åka till SSWC och The Conference samt gärna till San Francisco för att hälsa på mina vänner. Något som inte blir av (resan till SF kommer dock bli av på något sätt, så är det bara). Det här är saker som jag genom prioriteringar och planering självklart klarar att göra på mina vanliga inkomster, men jag väljer ändå att sätta prislappar på sveket. Det gör det lättare att inte glömma.Och det gjorde det också lättare att skicka in den där ansökan om betalningsförläggande hos Kronofogden, om bara för att få erfarenhet kring hur sådana här ärenden hanteras. Handläggaren på Kronfogoden var väldigt tjänstvillig och svarade snabbt för att få lite kompletteringar. Lite sorgligt att de var så snabba antar jag.

Jag klarar mig bra. Det går verkligen ingen nöd på mig. Hej i-landsgnäll. Jag tror bara att jag har ett behov av att ventilera sveket. Från början var inte pengarna det viktiga, det var just sveket och valet att inte berätta, kommunicera eller på andra sätt erkänna att det fanns ett problem. I brist på kommunikation har jag kanske gjort det till en fråga om kronor och ören ändå. Vet inte riktigt.

Jag känner mig förnedrad som skickat mänger av stöttande mail och sms (eftersom han inte svarar i telefon). Som velat förstå, sagt att det är okej att inte betala just nu, kanske göra upp en återbetalningsplan eller så. Ja, mitt fokus var på att han mådde dåligt, inte på skulden. Jag ville hjälpa, inte kräva eller kväva. Det var jag tydlig med. Som svar fick jag först undanglidande svar, sedan tystnad och både digital och fysisk isolering. Han försvann från kartan även i de kretsar vi tillhör, även i de sammanhang vi verkar inom. Jag undrar hur hans fru och barn ser på saken. Kanske är de indragna i lögnen utan att veta vad som pågår, eller så är deras sanning närmare verkligheten än min. Kanske förstår de saker jag aldrig fått en chans att ta reda på.

Jag kommer väl inte längre nu. Fick bara ett behov att ventilera som sagt. Jag vill inte att lärdomen av det här ska vara att aldrig lita på en vän. Det får inte vara så historien slutar.

Helt plötsligt försvann Södermalm i regnet. Kanske inte så kul för den som är på Kent-konsert just nu.

Samtidigt på andra sidan

Jag är lite vilsen men jag försöker hitta signalsubstanserna som ska få mig att komma uppåt och framåt igen. Jag isolerar mig, känner mig ovärdig, kanske för att jag är just det. Vill inte bli nådd, vill inte nå ut. Försöker vänta ut något jag inte vet vad. En ingivelse. Ett tecken.

Formen från försommaren är som bortblåst. Samma mönster som vanligt fyller min tid, min kropp. Men jag är okej, jag är alltid okej. Det är bra förstås, men också lite sorgligt. Distansierad, avtrubbad. Alltid ovanför ytan, men aldrig uppe på torra land.