Varför var det ingen som sa något? Varför berättade ni inte att det fanns en annan sanning. Att skolgårdens logik inte var svartvit. Att framgång och utveckling inte kommer av att lära sig regler och lydnad, system och ordentlighet. Hur skulle jag veta?
Det var ingen som berättade att i nästa steg, på en plats långt ifrån högstadiekorridorerna, härskade en annan sorts lagar där det var okej med spontanitet, okej att ha en egen stil, okej att göra sin egen grej. Ni lärde ju oss att en egen stil var allt annat än okej. Hur skulle vi kunna bli något annat än mediokra?
Ni meddelade inte oss det ni redan visste, att vi redan var utmätta. Att livets spelregler redan trätt i kraft sedan många år. Det extraordinära hände någon annanstans, utanför stationsnätet av förutsägbara stopp.
Om jag lärde mig en sak var det att ramarna betyder allt. Framing baby. FRÄJMING.
Ramarna var så trånga hos er.
Sveket.
1 kommentar
Det där tänker jag på ofta. Skolvärlden är verkligen sjukt begränsande. Eller kanske är det ungdomstiden i sig självt som är problemet.
(För mig blev engagemanget i en av våra större folkrörelser något av räddningen. Att få tillgång till helt andra miljöer och människor – dessutom med en medvetet inbjudande och tillåtande attityd – gjorde stor skillnad.)