Månadsarkiv: september 2013

Breaking bad och kvinnohatet

”But I finally realized that most people’s hatred of Skyler had little to do with me and a lot to do with their own perception of women and wives. Because Skyler didn’t conform to a comfortable ideal of the archetypical female, she had become a kind of Rorschach test for society, a measure of our attitudes toward gender.”

Anna Gunn (som spelar Skyler White i Breaking Bad) i New York Times – I have a character issue.

Imorse såg jag sista avsnittet av den sista säsongen i tv-serien Breaking Bad. Det jag gillade med serien är kanske det många näthatare haft svårt för. Nämligen de mångbottnade och för varje säsong mer komplexa karaktärerna där både kvinnor och män tillåts vara mer än en sak. Där bad guys även kan vara good guys. Där bilden av den svaga kvinnan utmanas av den som ställer krav. Där människans kval och livsval görs tydliga på ett extremt sätt. Där det inte bara handlar om dödandet, våldet och knarkaffärerna utan lika mycket om familjelivet, grillkvällarna och cellgifterna.

Tonight by your side

Jag lät lampan utanför sovrummet vara tänd. Först glömde jag den på, såg att det lyste, men låg kvar i sängen. Det där avlägsna ljuset påminde om när jag var liten och de vuxna var vakna, långt efter min läggningstid. Lampan i hallen var en förbindelse mellan barn- och vuxenvärld, men också mellan ett jag och ett vi.

Jag lät lampan vara tänd för den fysiska förnimmelsen av sällskap. Så lättlurade är mina signalsubstanser.

Mannen som aldrig blev stor

Not The Man I Used To Be

Det höll inte längre.

Jag raderade mina profiler på sajterna. Tackade nej till fester, exponering, människor. Slöt mig inåt igen. Hellre passiv än avslöjad. Hellre ensam än synlig i misslyckandet.

Jakten är aldrig vacker. Den är full av skymtar i ögonvrån, jämförelser och rationella avvägningar, trots att bytet inte har någon logik.

När du tittar mig i ögonen ser jag direkt om du väljer mig, eller redan har flytt. Detsamma gäller när jag ser på dig. Det var inte spännande till slut. Det blev ett mönster, en negativ cirkel. Det höll mig borta från det som var av betydelse. De som var viktiga.

Det måste finnas ett annat sätt.

Säg mig hur?

Ovanpå allting kom kroppspaniken. En tung överrock av självkritik som begränsar min tillvaro, hindrar mig från att gå vidare, distansierar mig från livet™.

De flesta verkar ha överlistat sig själva vid det här laget. Vi är inte tonåringar längre. Ändå känns den enkla vardagen och det vuxna livet som något andra håller på med. Det finns förstås en skam i det. Att stå utanför, se tåget gå och långsamt backa tillbaka in i stationshuset, fortfarande osäker på om jag ens ville köpa en biljett.

I’m not the man I used to be.