Mannen som aldrig blev stor

Not The Man I Used To Be

Det höll inte längre.

Jag raderade mina profiler på sajterna. Tackade nej till fester, exponering, människor. Slöt mig inåt igen. Hellre passiv än avslöjad. Hellre ensam än synlig i misslyckandet.

Jakten är aldrig vacker. Den är full av skymtar i ögonvrån, jämförelser och rationella avvägningar, trots att bytet inte har någon logik.

När du tittar mig i ögonen ser jag direkt om du väljer mig, eller redan har flytt. Detsamma gäller när jag ser på dig. Det var inte spännande till slut. Det blev ett mönster, en negativ cirkel. Det höll mig borta från det som var av betydelse. De som var viktiga.

Det måste finnas ett annat sätt.

Säg mig hur?

Ovanpå allting kom kroppspaniken. En tung överrock av självkritik som begränsar min tillvaro, hindrar mig från att gå vidare, distansierar mig från livet™.

De flesta verkar ha överlistat sig själva vid det här laget. Vi är inte tonåringar längre. Ändå känns den enkla vardagen och det vuxna livet som något andra håller på med. Det finns förstås en skam i det. Att stå utanför, se tåget gå och långsamt backa tillbaka in i stationshuset, fortfarande osäker på om jag ens ville köpa en biljett.

I’m not the man I used to be.

7 reaktioner på ”Mannen som aldrig blev stor

  1. Ja, någonstans blev det bara en sörja för mig, dessa trevliga men meningslösa dejter. Så jag loggar ut. För att 3, 5 eller 8 månader senare logga in igen, oftast efter ett glas vin och ett tillfälligt självförtroende som glömt det senaste haveriet.

    Men senaste vändan varade bara några dagar. Ingenting var annorlunda; ett inledande fyndigt meddelande resulterade som så många gånger förr i en kakafoni av artigheter och listor över hur jävla smakfull en är. Musik, mat, öl, preferenser av allt som är oviktigt. Så jävla tråkigt.

    När jag insåg att jag kanske hade en dejt på gång, med en säkert jättebra kille, förstod jag att jag inte hade något att ge. Jag orkar inte sitta en kväll och 4 öl och försöka passa in.

    Ledsen, jag vet inte hur du ska göra. Själv laddar jag för en framtid som konstig tant med katt. Fast troligtvis utan katt.

    1. Emma, jag vet inte om det är sorgligt eller fint att vi känner likadant. Känner även igen det där med att komma tillbaka efter en tids uppehåll. Hoppet är det sista som lämnar människan uppenbarligen. Jag tänker att framtiden också blir i formen konstig gubbe, men det är vägen tid som verkar jobbig. När en väl är där så är det nog bara att rulla med det så att säga.

      1. Jag vill nog påstå att det mest är sorgligt.
        Kan bara hoppas på att vi inte hamnar där, i ”konstiga tant/gubbe-facket”.

        P.S Uppskattar dina bloggar mycket. Lite oklart varför jag följer Bisonblog egentligen, jag vet ingenting om din bransch. Men intressant är den.

  2. Sajterna fick mig mest att börja fundera på vem jag är. Varför jag blev så nojig och aldrig kände mig, söt, rolig eller fyndig.
    Dejter blev till anställningsintervjuer.
    Nåja, jag vill tro att en dag händer det men just nu är jag tveksam.
    Och jag tror nog att du kommer igen.. Ja du vet hoppar på tåget.
    //Erika

Kommentarer inaktiverade.