Månadsarkiv: januari 2014

Dejta aldrig en journalist

Det finns ett problem med att ha försörjt sig på att prata med människor i nästan sju år. Som journalist består tillvaron väldigt ofta av att träffa nya människor. Du hamnar på platser och i situationer du aldrig varit i, ska ofta på någon timme eller två bygga ett förtroende och ”tanka” intervjupersonen på intressanta saker.

Efter mängder av intervjuer genom åren blir du ganska bra på den där mötesformen, att snabbt sätta sig ned med en helt främmande person och göra en perfekt avvägning mellan inledande socialt smörjmedel och de mer konkreta intervjufrågorna. Du ger av dig själv för att få något tillbaka. Ibland skrattar du även när det inte är roligt, för att göra den andra personen bekväm. Ibland låtsas du vara djupt engagerad i intervjuämnet trots att du knappt hört talas om det tidigare.

Det är inte falskhet eller manipulation. Det är medmänsklighet och ett sätt att visa förtroende. Jag ser dig. Jag hör dig. Jag vill veta det du har att berätta.

Men vad är problemet med det här undrar du? Ja, i yrkesrollen som journalist är det inte ett problem, utan snarare en tillgång. Men i privatlivet kan det bli trubbel. Speciellt i en dejtingsituation. Du är van vid kontexten (att sätta sig ned med en främmande person och snabbt skapa ett förtroende, remember) och du litar på din egen sociala förmåga. Men just därför kan du glömma bort att känna efter hur det känns. Du lyckas spegla den andra personen så mycket att det aldrig blir pinsamt, aldrig tråkigt, aldrig misslyckat. Men blir det bra? Sprakar det till? Blir du tagen av stunden? Ser du förbi formuleringarna och hittar något där bakom?

Väldigt sällan.

Jag har diskuterat det här med en journalistkompis som har liknande erfarenheter. Jag funderar på om det går att avprogrammera intervjumetoden på något sätt. Mer hjärta och mindre hjärna. Mer hud och mindre pansar.

Men det är svårt, som Chris skulle sagt.

Hur skulle du ha gjort?