Kategoriarkiv: om bloggen

Välkommen

539998_235973676520468_1958242729_n (1)Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är okej.

Vill du läsa vad jag skriver om internet, samhället och medierna rekommenderar jag dig ett besök på den lite mer välordnade och tydliga Bisonblog.se som jag drivit sedan 2004. Annars är det bara att fortsätta läsa här nedanför.

Trackback 2011

Dags för bloggens årskrönika. Se filmen först. Läs inlägget sen. Inga konstigheter.

2011 har varit ett ganska blandat år. Inte ett år som går till historien kanske, men heller inte händelselöst. Jag fick känna kärlek, och jag fick förlora den. Jag fick som vanligt hoppa på ett uppdrag jag inte behärskade, och lära mig bemästra det. Med andra ord ganska som vanligt.

Läs och klicka gärna. Ännu hellre, lämna en kommentar om det är något du funderar på.

OBS, det här är alltså en krönika över bloggens innehåll, inte alla händelser i livet.

Januari

Jag måste varit rejält understimulerad, för jag gick ut hårt i januari med många inlägg på kort tid. Jag trodde att med kärlek, utan krig, skulle vara annorlunda. Det var det inte.

Lina Thomsgård sa intressanta saker om nollåttor i DN (”har ett oförtjänt rykte som oengagerade, smala, snorkiga hipsters”), även om hon ville nyansera det lite i kommentarsfältet hos mig när jag länktipsade.

Ett gymbesök beskrevs på ett ganska humoristiskt och utförligt sätt för att vara den här bloggen. ”han lugnade sig när jag bytte om och klev ut i mina silverglänsande pumashorts och träningströja i sånt där material som stöter bort värme och kärlek.”

Som många andra med inläggsångest bad jag om frågor från läsarna, och fick som tur var in ett gäng. Frågor som ”kan du tänka dig att åka tillbaka till Afghanistan”, ”vilken händelse har definierat dig mest som person” och hur jag ser på barn, fick alla sitt svar.

en och samma dag föreläste jag för Försvarsmakten, backade in i en pelare och köpte massa rostfritt stål.

Jag oroade mig för hur det skulle gå för Kissie, samt västvärldens undergång. Fick fina kommentarer också.

Februari

Fascinerat beskrev jag min relation till fakturering, gjorde en fin punktlista och allt. (att fakturera är som att slå in en present till sig själv)

Ett klipp på mig och Rasmus när vi övar stridsförflyttning i den afghanska öknen publicerades ihop med en lite skarpare variant på samma sak.

Den eviga hungern, suget som aldrig försvinner. Bokstavligt talat. Även i år fanns den med mig.

Jag gick till tandläkaren (som var jätteung!) och fick min första släng av rejäl åldersnoja, vilket är en av få issues jag faktiskt inte brukar lida av. ”Jag kunde för första gången identifiera mig som ”den äldre”, den som vid 93 års ålder stapplar runt på ett vårdhem någonstans och får hjälp av flera generationer yngre personal. Det är jag nu.”

Under hela 2011 har jag försökt förstå vad det är som skaver med Fredrik och Filip. Deras podcast har varit en återkommande favorit, men ändå har jag haft dubbla känslor. ”Jag måste lösa den gordiska knuten Filip och Fredrik. När det är gjort ska jag åka på föreläsningsturné och berätta om mina slutsatser.”

Mars

Katy Perry släppte en video med ”förlossningsscener, cancersjuka barn, bögar som hånglar och mjukfina tjejer som hoppar i en pool”.

Konstaterar att jag inte har någon tv-kropp, det vill säga en Jocke Berg-kropp. Mer opera för mig.

Tage Ögren fyllde 1 år!

Får nån slags senvinterångest och kopplar ur, drar ner, håller mig inne. Som vanligt.

Jag får till en av mina bästa burgare någonsin, och lyckas fånga den på bild också.

Berättar om min relation till att säga hejdå. Alltifrån att gå från festen till större avsked. ”Är jag på en fest så försöker jag att i alla fall säga hejdå till värden/värdarna innan jag går, men helst skulle jag vilja försvinna ljudlöst. Bara gå till hallen, ta på mig ytterkläderna och gå.” (Finns även smarta kommentarer till inlägget).

Förnedrande (för mig) sparring mot Åsa Sandell visas upp för omvärlden i videoform.

April

Boxningen fortsätter och jag återvänder till fyspasset, denna institution i Narva BK:s träningsutbud. ”Det gick bra, om man med bra menar att jag fortfarande kunde tala sammanhängande och ta mig hem efter passet. Det gick bra, om man med bra menar en ork som började tryta en tredjedel in i passet, och bra om man flera gånger under passet undrade var mikropauserna mellan övningarna tagit vägen? Efter fem ronder kroppsparring tänkte jag att det värsta var över. Det visade sig vara uppvärmningen.”

Äntligen skriver jag inlägget som aldrig blir skrivet del 1 och del 2 om mina känslor och tankar efter Afghanistan-tiden. Inte helt okomplicerat. ”Luften som stannade när vi satt i briefingrummet och fick en lägesrapport. Tre döda, en tolk och två svenska soldater. Den kompakta tystnaden på flaggplan mitt i den afghanska vinternatten när de döda kollegorna anlände. Alla som kunde stod uppställda i mörkret. Det var 10 minusgrader och snö, långt ifrån den Afghanska sommar du sett på bilderna. ”

Maj

Stockholmsblicken beskrivs. ”Genom Stockholmsblicken ser vi vår omvärld, tar in de ytliga markörerna men utan att veta bakgrunden.”

Börjar kolla på Glee, och gillar det. Ganska mycket faktiskt. Trots nån slags frikyrko-musikeskole-aura.

Tegan mötte Robyn. Som i sagorna.

Hittar fin video med longboard-tjejer i en skog.

Juni

Våren och sommaren var ganska torftiga på bloggfronten. Mycket youtubeklipp och korta inlägg.

Healthy Girl beskriver ätstörningar, jag skriver inlägget igenkänning.

Bloggkrisar ganska rejält: ”De som brydde sig här har sedan länge gått vidare. Inte ens jag hittar till den röst som en gång tillhörde en famlande 20-nånting. Det kan vara så att vi är vuxna nu. I så fall är jag ytterst besviken. Det skulle ju bli lättare och bättre, inte tråkigt och uddlöst.”

Bokdrömmarna lever än. Som vanligt.

Juli

Jag läser om Nina Åkestams relation till skrivande och känner inte igen mig alls. Själv konstaterar jag: ”Trots tusentals blogginlägg, ännu fler kommentarer och konversationer i skriftlig form, samt miljontals tecken i artikel- eller krönikeform är skrivandet inte alltid självklart för mig. Det är inte som att vrida på en kran. Ibland ska det värkas fram.”

När jag tillfälligt flyttar ut ur lägenheten inser jag hur lite prylar man egentligen behöver och den lätthet som fyller mig genom den insikten.

Jag och Jocke hänger på Lådna. Mycket fint.

Jag funderar på att sälja mitt trumset på grund av att jag behöver pengar eftersom den jag lånat ut en stor summa pengar till inte betalat tillbaka. Jag sålde aldrig trummorna. Har fortfarande inte fått tillbaka lånet, och nu har han gått under jorden.

Augusti

Jag fotade under prideparaden som vanligt. Här är bildspelet. Och filmen.

Testade kroppen på LifeGene. Ingen större dramatik än så länge.

En annan grej som var som vanligt var Sweden Social Web Camp i Blekinge skärgård. Bilderna här.

Grotesco gjorde ett fantastiskt roligt klipp med Män som jobbar med meta.

September

Västerbron fortsätter pocka på uppmärksamhet. Jag såg en död människa flyta i vattnet på väg till jobbet.

Jag och Miriam åker till Uppsala och jag hittar visdomsord av Dag Hammarsköld i domkyrkan.

Deltar i pennfajten med tema WTC. ”Var är Annie? Det är min tredje tanke. Vi skildes åt för bara fem minuter sedan nere vid entrén till tornet. Jag springer fram till fönstret och tittar ut. Staden finns inte. Jag ser bara rök i hundra gråa nyanser bolma ut från våningarna under mig. Närmast huskroppen brinner det.”

Börjar nya jobbet på Sveriges Radio. Det som jag slutar om två veckor. Det blev som jag tänkte mig. Fast bättre.

Reflekterar över att vara singel igen. ”Och ja, jag sörjer det som aldrig blev. Avsaknaden av energi att ens försöka och maktlösheten i att inte kunna påverka utgången. Jag gjorde mitt bästa, det tar jag med mig.”

Gillar att jag har grannar. Fina grannar.

Oktober

Har fortfarande inte fått tillbaka de pengar jag lånat ut och skriver ett öppet brev om det hela. Dock utan resultat. ”Det värsta är nog att du inte berättar, inte säger hur det är, inte låter oss som tycker om dig komma in och få veta vad som händer.”

Med lånad utrustning från podcastlegendarerna från Whats Next, Kristin och Tomas, testar jag att spela in när jag och Johan pratar gitarrgurus. Det gav mersmak.

För första gången någonsin får jag ett bloggpris. Dessutom av Martin Källström, vd på Twingly. Numera stolt innehavare till ”The Winner of Martin Reading Blogs in Bed on a Sunday Morning Award” Motivering.

Fortfarande lite uppgiven och besviken.

November

Hela månaden fylldes av korta och ganska intetsägande inlägg. Jobbade hårt på radion och hade inte så mycket bloggenergi kvar. Men det nya podcastprojektet Maktministeriet startades i alla fall. Och det var och är roligt att pyssla med.

Sorgen över det som inte blev av börjar klinga av, men ibland sköljer den över mig.

December

Mattias Boström beskriver hur han delar in tillvaron i korta halvårsprojekt och igenkänningen är stor.

Blir lite sänkt igen. ”Blir lättstukad, lättkränkt, lättirriterad, lättskadad. Svårsaknad.”

Elin Alvemark är äntligen tillbaka i bloggform och skriver bland annat om nystofilismen. ”Nystofilerna själva anser sig vara harmlösa, (anser sig vara könlösa?). Både socialt och kulturellt. Antagandet om harmlösheten är ett allvarligt misstag eftersom de flesta av dem sitter på bästa sändningstid i Sveriges Radio. Alternativt någon annan av Sveriges masskommunikatörer medialt.”

Läsarfrågor del 9: Johanna Ö

Det är dags att svara på de sista frågorna för den här gången i min lilla läsarfrågestund. Sist ut är Johanna Ö som ställer flera intressanta frågor.

Vad tycker du mest har definierat dig? (händelse, tidsperiod, personer osv) Alltså att bli den du är idag.
Hösten 2004 var extremt viktig. Det var då jag började blogga och det var då resan till att bli den jag varit hela tiden började. Att få jobba med saker jag faktiskt är intresserad av och att få träffa och umgås med människor som delar min passion var ett otroligt lyft. Den stora förändringen var vintern 2006/2007 då jag  sa upp mig från mitt heltidsjobb på advokatbyrån för att frilansa, fick ett pappavikariat på Internetworld och på allvar inledde nån slags journalistkarriär.

Det finns såklart saker i barndomen som format mig otroligt mycket också. Bra saker som alla tusentals spelningar och repetitioner som trummis i orkestrar och band, eller den minst sagt utmanade uppgift det innebär att ta sig igenom svensk grundskola och gymnasium utan att förlora hoppet om mänskligheten.

För mig finns det två perioder i mitt liv. Dels tiden före Stockholmsflytten 2003, och tiden efter. En specifik person som hade enormt stor betydelse för att få mig att tro på mig själv och som i princip fick mig att hitta mitt språk var Anna. Hon fanns med under just den flyttperioden och jag är glad att vi båda, så här 7,5 år senare, verkar ha landat ganska bra i tillvaron, på var sitt håll.

Mitt svar blev flera svar, som vanligt. Men överlag så är det jag gjort de senaste åren en följd av viktiga händelser och beslut som jag tog för 5-10 år sedan. Min slutsats är att det är i 27-årsåldern man definierar sig som vuxen. Fråga Janis Joplin, Kurt Cobain, Jimi Hendrix och Jim Morrison. Alla dog de vid 27 års ålder.

Skulle du hellre ge ut en roman än släppa en skiva?
Ja. Mest för att det känns som en mycket större prestation att skriva en bok jämfört med att skriva ett antal låtar som blir en skiva. Plus att jag delvis medverkat på några inspelningar och liksom känner att jag gjort den grejen, även om det aldrig blev något stort av det.

Vilket är ditt favoritspel när det handlar om TV-spel? (nytt eller gammalt spelar ingen roll)
De flesta jag känner som spelar mycket gillar strategispel och lite mer avancerade grejer. Jag gillar enkla och fartfyllda spel. Till exempel Call of Duty-serien (det var ganska märkligt att spela Call of Duty Modern Warfare när man låg i barracken nere på campen i Afghanistan). Gillar även bil- och flygspel om de inte är för avancerade. Jag vill inte behöva välja tusen olika inställningar och konfigurationer. Jag vill ha snabb spelglädje och slippa tänka. Älskar Guitar Hero av den orsaken. Känns som terapi att dra igenom några låtar. Som jag skrivit om tidigare var Giana Sisters ett av mina favoritspel när jag var liten. Jag spelar aldrig tv-spel i den bemärkelsen att jag aldrig ägt en tv-spelskonsol. Jag kör bara datorbaserade spel, och numera har jag bara Mac, så spelutbudet är begränsat.

Om du inte bodde på Kajen, var i Stockholm skulle du bo då?
Jag har en dröm om att bo på Mariaberget eller vid Mosebacke Torg. Båda drömmarna är nog mer romantiska än realistiska. Skulle jag bo längre från stan skulle jag nog ta i rejält och komma en bra bit utanför förorterna i nåt hus på ”landet”, kanske 30 minuter med bil utanför stan. Sen har jag ju en dröm som handlar om att bo i ett stort hus med separata hushåll, men med folk man känner. Det kan vara vänner och bekanta, familjer eller singlar.

Barn?
För inte så länge sedan skulle svaret blivit hell no! Idag blir svaret något mer nyanserat, framförallt eftersom jag har fått en mer nyanserad bild av föräldraskap, både i min omgivning men också i diskussioner med andra. Många har sagt till mig att jag kommer att veta om jag vill, när jag vill, och att det inte är något som man måste grubbla på. Och kanske är det så. Det känns så nu i alla fall. Och det känns bra.

Läsarfrågor del 8: Andreas E

Favorit volley-bild
Beachvolley i Älvkarleby

Andreas E har bara en fråga, men i ett ämne som är ett av mina mest signifikanta.

Hur lång är du, exakt? Fulla två?
Jag är exakt 2 meter, eller eventuellt 199 cm beroende på dagsform. Min längd är ett speciellt kapitel. När jag var liten hatade jag att vara lång. Jag höll jämna steg med omgivningen fram till 7-8 års ålder. Sedan minns jag det som att det drog iväg. Jag var 193 någon gång i mitten av högstadiet, och var antagligen sådär okontrollerad och stolpig som man kan bli när man växer snabbt och inte riktigt hänger med i kroppskontrollen. Jag minns att karateträningen nog hjälpte till att stabilisera förhållandet mellan liv och rörelse så att säga.

I hela mitt liv har jag fått höra att det måste vara bra att vara så lång, för det tycker ju många är snyggt. Själv har jag mest upplevt nackdelar. Visst, jag kan också tycka att man har en del fördelar om man är lite längre, men det gäller lika mycket någon som är 190 cm som mig som är 200 cm. De sista tio centimetrarna försvårar bara. Vi pratar om helvetesupplevelser i turistklass på 12 timmar långa flygningar. Vi pratar om att i princip inte kunna sitta ned i bussar (tåg går dock bra, de är större), och om att behöva klämma sig in bakom ratten i diverse olika fordon. Vi pratar också om det svåra i att hitta kläder, framförallt byxor, som överhuvudtaget passar (man får vara lång och smal, eller kort och tjock, men inte lång och bred).

Ofta blir jag nedstämd när jag försöker handla kläder, vilket är tråkigt. För egentligen tror jag att jag skulle vilja bry mig mer om mode och vad jag har på mig. Men det är svårt att göra med en kropp som behöver specialstorlekar. Det är inte direkt high fashion att gå till Nisses Herrmode och köpa ett par Melka-jeans i storlek C158. Även om just de byxorna är några av mina favoriter.

Med åren har jag förstås accepterat min längd på ett annat sätt än när jag var yngre. Jag tänker inte på det HELA tiden som när man var ett nojigt litet monster i tonåren. Men det är fortfarande väldigt fascinerande med en omgivning som hela tiden tar sig friheten att påpeka det faktum att jag är lång för mig. Det är ofta helt främmande människor som kommenterar mitt utseende, eller så är det bekanta som jag kanske bara träffat någon gång förut som liksom glömt att jag är lång. Någonstans handlar det väl om att bli objektifierad i sin roll, precis som att en kvinna kan få kommentarer för sitt utseende, oavsett om hon önskar att få höra dem eller inte.

Men som jag skrivit tidigare så är jag van vid att min kropp svarar och att den gör som jag vill. Jag inser dock att jag ibland utsätter den för stor belastning. Jag är inget benrangel direkt, och för en joggingtur med mig krävs ett litet kraftverk.

Relaterat: Min relation till träning

Läsarfrågor del 7: Manne

Mästerkocken Manne ställer tre frågor om mat.

Hur ofta lagar du mat hemma (pasta rosso räknas inte!)?
Inte jätteofta. Och jag har blivit sämre med åren. Jag minns hur jag brukade göra värsta långkoken och grytor och sånt när jag pluggade. Vet inte om det var ekonomin eller det faktum att jag hade mer tid över som gjorde det. De senaste åren har jag ätit väldigt mycket restaurangmat, både luncher och middagar, och ibland takeaway av olika sorter. Det jag lagar mest hemma är nog snabblagade grejer som pasta carbonara, hamburgare (my sweet spot) och liknande. Förra veckan körde jag kyckling och rotfrukter i ugnen. Också lättlagat. Jag är inte rädd för att testa när jag är själv, men får extrem prestationsångest om jag ska bjuda på mat, mest för att jag gör det så sällan förstås.

Vad är din favoriträtt att laga själv?
Det får nog bli hamburgare. Med rätt ingredienser blir det hur bra som helst. Knepet är att inte krångla till det, men ändå smyga in lite smågrejer som förhöjer smaken i köttet till exempel.

Vad är den bästa måltid du någonsin blivit serverad hemma hos någon annan? Varför då?
Jag måste säga nyårsfirandet på ön Lådna i Stockholms skärgård 2008/2009. Jocke var mästerkock och visade hur sjukt talangfull han är i köket. Vi åt och drack i tre dagar och varje måltid var fantastisk. Vi hjälptes åt förstås (jag gjorde till exempel lunchburgare en av dagarna), men det var ändå Jocke som briljerade.  Jag blir alltid avis när jag ser honom stöka i köket. Det räcker att han liksom håller i en kastrull så ser man att han vet vad han gör. Det ser liksom proffsigt ut, vad han än gör. Och det smakar gott.

Några bilder från den nyårshelgen:
Bisonburgare

Reker

Mästerkocken Jocke

Cornflakesgratinerad kyckling med rostade rotfrukter och "specialsås"

Raclette är människans bästa vän

Läsarfrågor del 6: Christian

Christian har tre frågor varav två är sportrelaterade som den triathlet han är.

Visst körde du kickboxning? Har du graderat någongång? Varför/varför inte?

Jag har aldrig tränat kickboxning. Däremot tränade jag Karate under en period i tonåren. Kom dock bara till orange bälte, sedan satsade jag på musiken. 2003 började jag träna boxning på Narva. Det gjorde jag fram till 2009 då jag drog till USA. Tänkte återuppta träningen snart, efter vissa påstötningar från en av tränarna som ”bevakar” mina motionsnojor via Facebook.

Har du funderar på att sätta upp något långsiktigt mål att nå idrottsligt?

Du får det att låta som att jag är värsta elitidrottaren. Det är jag inte. Mitt största mål med träning är att må bra i huvudet och förhoppningsvis inte förlora mig helt till matorgier och osunt leverne. That’s it. Med 20-25kg till målvikten går det ju sådär kan man säga, men jag tycker om mig själv ändå. Ibland. Just nu tränar jag volleyboll, lite löpning, lite styrketräning och förhoppningsvis boxning snart.

Vilken fråga skulle du skriva till mig i mitt kommentarsfält?

Vad känner du att du får försaka på grund av att du tränar så mycket? Är det värt det? (nu/på längre sikt?).

Första springloppet någonsin för Ego, 12km Bay to Breakers

Jag efter målgången på Bay to Breakers, ett 12-kilometerslopp som går från centrala San Francisco genom hela stan och ut till Stilla havet på andra sidan den halvö som staden ligger på.

Läsarfrågor del 4: Play as if there’s no tomorrow

Nu är det dags att svara på frågorna från Play as if there’s no tomorrow. Många frågor var det, but here it goes.

Var har du växt upp?

Jag föddes på den kungliga bb-avdelningen på Karolinska sjukhuset i Solna (samma år och plats som Victora, fast fem månader tidigare). Mina första åtta år i livet tillbringades i Viksjö som är en del av Järfälla, som är en förort till Stockholm. Sedan ville mina föräldrar ha lite omväxling och vi flyttade till Norrköping. Flytten gjordes på ett villkor: Att jag skulle få en bmx-cykel, vilket jag också fick. I Norrköping tillbringade jag resten av ungdomstiden fram tills det var dags att göra lumpen i Enköping, plugga i Uddevalla och Göteborg, plugga och jobba i Halmstad och sedan återvända till Stockholm 2003. Vi hann bo på tre olika ställen under tiden i Norrköping och mina föräldrar har flyttat tre gånger sedan jag flyttade hemifrån. De bodde i Flen i sex år, men nu är de tillbaka i Norrköping. Sedan jag föddes har mina föräldrar bott i tre villor och fyra lägenheter.

Ibland kan jag sakna att inte kunna återvända till ”barndomshemmet” så som många gör. En plats som alltid varit sig lik och som alltid funnits. Men överlag ser jag det som mycket positivt att vara van vid att flytta och byta miljöer. Jag tror det har gjort mig mer öppen för förändringar och förmågan att inte hänga upp min identitet i platser eller ägodelar.

Vilken är din favoritfilm?

Oj, det där är ju världens svåraste fråga. En av mina all time-favoriter är The Blues Brothers, mest för att de skrapat ihop så sjukt många soullegender och bra låtar. Och för att handlingen och dialogen är skruvad på ett sätt jag gillar. Jag såg den ganska nyligen, och antagligen är det nostalgifaktorn som gör att jag fortfarande gillar den. Och jag har inga som helst problem med filmer där karaktärerna brister ut i sång.

Är du vuxen? När blev du det, i så fall?

Ja, jag är vuxen. Jag blev det ganska nyligen tror jag. Jag har levt som en nittonåring sedan jag var nitton känns det som. Det vill säga ingen familj, ensamhushåll och ganska lite planering av tillvaron. Men jag tror att jag blev vuxen när jag fyllde 30, alltså inte på den dagen, men under den perioden. Jag känner fortfarande att jag står utanför mycket av det som jag upplever att vuxenvärlden innebär, men jag inser ju när jag träffar yngre förmågor att det runnit en del vatten under broarna ändå. Det insåg jag även under mina utlandsresor till San Francisco och Afghanistan.

Vilken är världens bästa stad?

San Francisco, helt utan tvekan. Jag och min kompis Miriam pratar ofta om det. Hur den staden är som en drog man bara vill ha mera av. Hur jag känner att jag alltid kommer att vilja återvända dit. Jag vill nog aldrig bo där permanent, men att få vara där då och då känns som en lyx.

Var bor du om tio år, och vad jobbar du med? Har du familj?

Om tio år är jag 43 år gammal. Det känns ju som en evighet, men samtidigt ganska nära. De första två frågorna kan jag inte svara på annat än att jag nog jobbar med kommunikation i någon form. Ska jag bo i Sverige vill jag nog bo i Stockholmsområdet. Jag sparar den sista frågan till inlägget som svarar på Johannas frågor senare.

Gillar du Glee?

Kan inte svara på det då jag aldrig sett det. Jag har förstått att det är en tv-serie, och många verkar gilla den. That’s it.

Vilket är ditt favoritgodis?

Plockgodis (eller smågodis som vissa av oss säger). En blandning av sött och salt liksom. Jag är sockerjunkie vilket är mitt största bekymmer.

Blir allt bra till slut?

Ja.

Läsarfrågor del 3: Karin

Inget att vänta på. Karin är nästa person bland de som ställt frågor till mig i ett tidigare inlägg. Hon undrar:

Vad skulle du jobba med om du inte var journalist?

Det tog flera år och känns fortfarande inte helt bekvämt att säga att jag ÄR journalist. Så redan där hakar min hjärna upp sig. Men äpplet har inte fallit så långt från trädet känns det som. Båda mina föräldrar är socionomer i botten vilket påminner ganska mycket om min egen utbildning (medie- och kommunikationsvetenskap). Dock har jag inte läst en enda journalistkurs, men jag föreläste på Poppius för några veckor sedan. Så kan det gå.

När jag gjorde såna där tester hos SYO-konsulenten i gymnasiet blev resultatet alltid detsamma. Jag skulle bli lärare. Gymnasielärare, lågstadielärare eller högstadielärare. Alla sorters lärare poppade upp högst i listan på tänkbara yrken, men jag har aldrig känt mig dragen till det yrket. Dock beundrar jag den som väljer läraryrket. I mina ögon är det ett av de svåraste yrkena att bli bra på, speciellt om uppgiften är att få pluggtrötta och hormonstinna tonåringar att ens orka ge studierna ett ögonkast.

Men okej, tillbaka till ursprungsfrågan. Vad skulle jag jobba med om jag inte var journalist? Frågan kan jag tolka på två sätt. Antingen handlar det om vad jag skulle göra om jag inte fick jobba som journalist. Eller så går den att tolka som att jag ska berätta om mitt drömjobb, alla kategorier.

På den första frågan blir nog svaret ”något inom kommunikation”. Tråkigt va? Men jag kan inte tänka mig något som inte har med det att göra. Och får jag drömma helt fritt så skulle jag nog göra det jag gör nu, fast ekonomiskt oberoende. Jag skulle rapportera, blogga och redaktöra, gärna i olika format och kanaler. Jag skulle också vilja investera i projekt och personer som jag gillar samt jobba med rådgivning och coachning. Storyteller, journalist, författare, skribent. Alla roller ryms i mina drömmar.

Läsarfrågor del 2: Mymlan

Det var det dags för nästa person bland de som ställt frågor till mig i ett föregående inlägg. Mymlan undrar:

Har du någon som du kan kalla din allra bästa vän, som du kan berätta precis allt för?

Jag har varit väldigt dålig på bästa kompisar i hela livet. När jag var liten, riktigt liten, hängde jag med en kompis som hette Greger. Vi gick i samma klass och bodde i samma område. Men genom åren har jag ofta haft flera personer som jag sett som mina närmaste. Under en ganska lång tid har jag aktivt arbetat för att både bygga nya relationer och upprätthålla de jag redan har. Det skiljer mig från många (framförallt män) i min omgivning som verkar umgås med betydligt färre personer. En av nackdelarna med mitt sätt att tänka är att jag konstant har dåligt samvete för att jag inte hinner eller orkar träffa alla jag vill. Och personer som jag verkligen tycker står mig nära kanske jag bara träffar någon gång i månaden eller ännu glesare.

Jag funderar mycket på hur jag ska hitta en balans i det där. För jag gillar känslan av att få många intryck och kunna diskutera olika saker med olika människor. Samtidigt kan jag känna att jag borde fokusera mer på de jag redan ”har” och mindre på att skapa nya kontakter.

Nu, som en del av en tvåsamhet, blir det också ett annat läge, där det naturligt finns en person som står mig nära, och som finns där hela tiden, varje dag. Det är en lite nygammal känsla för mig, men känns väldigt bra.

När det gäller att berätta ”allt”, verkligen allting, så är nog mitt svar att nej, det gör det inte. Men det finns flera som kommer väldigt nära allt. Och det är okej.

Läsarfrågor del 1: Julia

Jag bad om frågor i ett tidigare inlägg, och det fick jag. Nu rullar jag ut svaren och först ut är Julia som undrar:

Vad tjejlyssnade du på senast?
Include me out med Robyn. Det var den första låt jag hörde från hela Body Talk-sviten, och den jag lyssnat på flest gånger. Jag minns när jag hörde den första gången i ett youtubeklipp. Basen. Det är allt jag har att säga. Basen.

Vad är ditt bästa klädesplagg?
Just nu är det nog en svart cardigan som både döljer excessen och funkar bra ihop med det mesta. Inköpt på high fashion-imperiet KappAhl. Överlag har jag svårt att följa mode eftersom det aldrig finns storlekar som passar. Jag får istället slå till när jag väl hittar något som fungerar. Tråkigt.

Vad hoppas du bli bättre på under 2011?
Våga ta större ansvar både jobbmässigt och privat. Ibland känns det som att något håller mig tillbaka från att växla upp och ta nästa steg. Bara genom att ta risker kan man utvecklas, och det är något jag har erfarenhet av. Ändå känns det ibland som att jag väljer de enkla vägarna. Kanske väntar jag på ett tecken, ett erbjudande eller en insikt. Vet inte riktigt.