Kategoriarkiv: relationer

Män utan tvivel

Män utan tvivel

Hur gör alla ni män som aldrig tvivlar? Som aldrig tar tillbaka något ni sagt, eller viker ner er i diskussioner? Vill ni aldrig förstås av andra, veta hur omvärlden uppfattar er eller ta reda på varför ni bemöts på ett visst sätt? Är verkligen ”alla andra idioter” om ni varje dag bemöts med motargument och kritik, dessutom från olika håll?

Jag har alltid undrat.

Själv kan jag vara oresonlig, opportunistisk och ofta impulsiv när jag diskuterar. Jag kan ångra något jag sagt eller skrivit i samma stund jag gör det och missförstår ibland med flit för att göra en poäng. Jag brukar också ha en tendens att dramatisera och överdriva för att hitta kärnan i en diskussion snabbare, och ibland hoppar jag in i diskussioner utan att ha förstått bakgrunden. Det är något jag inte är stolt över.

Jag tvivlar också nästan dagligen på min egen förmåga, vilken grund jag har för mina argument och om det jag har att komma med verkligen räcker till. Ibland får jag känslan att ni män som aldrig tvivlar antingen måste vara panikchockrädda för att våga visa er svaga, eller faktiskt inte har något som helst tvivel i kroppen. Det sistnämnda låter så härligt på något sätt. Ett tillstånd att sträva efter. Det förstnämnda låter förstås jobbigt, speciellt eftersom det verkar jobbigt psykiskt.

När jag jobbade i det militära brukade vi säga att ”bakom en stenhård fasad döljer sig oceaner av osäkerhet”. Jag försöker tänka på det talesättet varje gång jag stöter på en mur utan öppning – en man utan tvivel. En aktiv ovilja att sänka garden eller ta in andras bild av något.

Det gör mig bedrövad att möta männen utan tvivel, oavsett om det sker på nätet eller i köttet. Det gör mig lika bedrövad att inse att även jag kan uppfattas så.

Jag har alltid tvivlat.

Så öppnas dörren till pargemenskapen

parnormen-2

HanaPee skriver om tvåsamheten utifrån hur omodern den är, men jag tänker att om det är något som verkligen ryms i vårt samhälle så är det tvåsamhet. Trots att jag lever i en av de singeltätaste städerna i världen, med rekordmånga ensamhushåll, är parnormen dominerande. I alla fall genom människors önskningar, kulturyttringar, umgängesmönster och relationstyper.

Det är uppenbarligen fler än Prins Daniel som hävdar att det största av allt är (den heterosexuella par-) kärleken. För mig har det blivit extra tydligt under förra året då jag gick från ensamstående till motsatsen, och fick bevittna hur dörrarna öppnades. Vägen till parlivet låg öppen. Jag hade skådat ljuset.

Välkommen till oss! tycktes en gemensam parnormativ röst ropa. Här finns vi, parmiddagarna, inbjudningarna, aktiviteterna och familjebesöken. Du kommer ha nya orsaker att ses, och du kommer att se på många av dina vänner på ett nytt sätt. Det är i alla fall så det känns, även om jag misstänker att det inte alltid är så det är.

Konsekvensen blir ett allt större behov av att göra PLANER och välja mellan flera alternativ för vad som ska hända en vanlig helg i februari. Det är som att 1 + 1 = 3 sett till antalet möjliga gemensamma aktiviteter. Men jag funderar också på om det handlar om något mer.

Genom att vara ett ”vi” blir det lättare att passa in i de strukturer som byggts utifrån mänskliga koncept som familjebildning och flockmentalitet. När jag hobby-filosoferar funderar jag på om den ensamma singeln signalerar antingen hot eller avvikelse mot flockens ordning. Är det därför som jag upplever pargemenskapen så tydligt? Är det därför det är så lätt att vara par utåt sett, oavsett hur relationen är mellan människor i en relation?

Jag återkommer.

Om du undrar varför vi tränar

”Jag behöver ingen flickvän. Jag går till gymmet i stället”, sa en vän till mig häromveckan. Han berättade om hur träningen helt har ersatt hans behov av närhet. Den ger samma känsla av distans till allting, lyfter upp honom, gör honom resistent mot nederlag. Jag kände igen det, hur det skyddar en, ruset, lugnet efteråt. Man kan vara ensam mycket längre än vanligt och man somnar mjukt, sover tungt, vaknar tom och nollställd, går till arbetet och levererar.”

Ur Lästips för politiker, av Isabelle Ståhl, som för övrigt bara blir bättre och bättre i SvD.

Komikertyperna

Nej, Henrik Schyffert. Det är inte okej.

Det finns två sorters komiker har jag listat ut. De som blev mobbade och de som mobbade andra som barn. De förstnämnda tror jag drivs av revanschkänslor. De sistnämnda bara fortsätter i samma stil som när de stod på skolgården. De gör sig roliga på andras bekostnad helt enkelt, vilket fungerar ganska bra när sparkarna riktas uppåt, men får en sur eftersmak när de träffar den som redan ligger.

Här hånas #prataomdet

En liten notis, men ack så tydligt bevis på varför #prataomdet verkligen behövs. I de få meningarna lyckas skribenten att kombinera det sedvanliga föraktet mot allt som har med digital aktivism att göra med det sen urminnes tider bekanda skuld- och skambeläggandet av sexuella övergrepp. Något slags rekord i sig känns det som.

Från Aftonbladets pappersupplaga, juldagen 2010.
Hån av #prataomdet

”Twitterflödet gick bananas i veckan när alla ville #prataomdet. Missförstånd, fyllehångel och brutala påstridigheter har blottats i en strid ström av texter. För de av oss som drar intimitetsgränsen vid att blogga om vår lunchsallad är det mest spännande att se vad som händer när det uppskruvade tonläget lagt sig men bekännelserna finns kvar. VI misstänker ruggigt många fall av #dubbelskam.”

Julia, Johanna och Ulrika pratar om det

Har funderat väldigt mycket på #prataomdet. Blivit arg, besviken, sorgsen, och några ytterligare känslor kring många av de reaktioner och icke-reaktioner som följt i kölvattnet av hela grejen.  Johanna, Ulrika och Julia pratar om det. Låt stå.

Johanna skriver På Webben:
Vi måste försöka prata med alla. Inte avfärda de som inte kan delta i lovsångerna eller direkt trolla fram någon gråzonshändelse ur rockärmen att berätta om. Inte inge känslan av att man måste vara med. Alla som inte dansar är våldtäktsmän. Det här har jag sett förr i samband med olika nätupprop. Det nästan osynliga tvånget att följa med. Du har en plattform, använd den! För ut vårt budskap! Är du inte med oss så är du mot oss.

Ulrika skriver:
”Hela tiden ifrågasätts vi kvinnor för valen vi gjort. Varför följde vi med någon hem? varför gick vi ensamma? varför hade vi sexiga kläder? När ifrågasätts män för varför de såg så störiga ut? varför de valde att dricka så mycket? Varför de gick ensamma? För män som slås ner på stan får sällan den frågan, trots att risken för dem att bli nerslagna är minst lika stor som för oss kvinnor att bli våldtagna.”

Julia talks about it:

Öppna spjäll

Winter wonderland

Bloggen Månhus är vad den här bloggen en gång försökte vara, men som den väldigt sällan når upp till nuförtiden. David skriver smärtsamt ärligt med ett radikalt självutlämnande som följd.

Om en historiker vänder tillbaka till 2000-talets början för att undersöka hur bloggfenomenet tog fart hoppas jag att han eller hon hittar till Månhus, och att historikern tänker på oss som levde nu med ett varmt hjärta.

I det senaste inlägget skriver David om sitt eget känsloliv och syn på relationer på ett sätt som gör att jag knappt vågar citera det. Det är starkt. Jag citerar ett stycke med mindre sprängkraft, med hopp om att du även väljer att läsa hela inlägget på Månhus-bloggen.

”När samma ångestreaktioner uppträder när man läser sitt Twitterflöde och tror att hjärtklappningen ska leda till att man faller ihop livlös är beslutet inte särskilt svårt att låta bli Twitter ett tag. Det skulle kunna vara ett bra sätt för exponering och bli av med ångesten på sikt om det inte vore för att innehållet i sig även får mig deprimerad.”
Läs Så lite hopp.

När David postade texten på Facebook skrev jag den här kommentaren:

David, dina texter är väldigt inspirerande (i brist på bättre ord). Jag känner igen mig i mycket, och det tror jag många andra gör, även om jag inte delar alla dina erfarenheter (eller icke-erfarenheter). Jag vet också att du inte är ensam om att tänka så som du beskriver att du gör.

Det är inte lätt att ta sig runt i den här världen, och jag är tacksam för att du gör oss uppmärksamma på det. Jag tänker också på hur hårt det kan vara, framförallt socialt, att göra rätt, göra fel, hela tiden försöka prestera optimalt enligt bästa förmåga. För vad? För en retweet? För en snygg oneliner? För en pratstund vid nästa sammankomst?

Ibland vill jag bara krypa ner bakom en sten och gömma mig för allt det. Gömma mig för den där ohämmade, snärtigt uttryckta, kören av röster som alla säger saker snabbare, bättre och mer genomtänkt än jag. Och som dessutom får sina relationer att fungera fullt ut. Som spelar spelet och gör det flawless (i brist på bättre ord).

Ja, i brist på ord.

Men jag hoppas vi kan mötas i den där osäkerheten. Och jag hoppas att fler vågar prata om det här också. Och glöm aldrig att bakom de hårdaste fasader döljs oceaner av osäkerhet. Det fick jag säga till mig själv varje dag i ett halvår i Afghanistan, för att ens stå ut.

Keep on keeping on.

Björnen sover

Du vet att jag brukar tjata om det sociala livet, alla vännerna jag träffar, och kanske oftare alla människor jag vill träffa, men inte hinner. Nu har jag kommit av mig lite känner jag. Det är mörkt och kallt och jag jobbar inte överdrivet mycket, men är inte överdrivet social heller.

Hemmet blir borgen och efter korta avstickare till diverse uppdragsgivare drar jag mig hemåt för soffhörnet, förvisso inte bortkopplad, men definitivt fysiskt inaktiv. Ja, träningen går också på sparlåga.

Jag tänker att det hör till årstiden, att det är okej att inte alltid vara på språng och extrovert. Samtidigt behöver jag tid att processa de senaste åren. Det finns en grundtrygghet som inte fanns där förut. Den är jag tacksam för. Men det finns också en välbekant rotlöshet som motvikt, en egenskap som driver mig att hitta ett nytt projekt, ett nytt mål eller en långsiktig strategi. Ibland tänker jag att jag är världens äldsta tonåring, som trots 33 år på jorden fortfarande går runt och funderar på jaget, relationen till verkligheten och människorna i största allmänhet.

Vad ska du blir när du blir stor?