Kategoriarkiv: träning

Same old song

De senaste veckorna har allting eskalerat. Och då menar jag allting. Det som är bra och det som är dåligt. Träningen har fallerat. Maten har varit skadlig. Psyket har varit i obalans. Men med någon slags mening gissar jag.

Den senaste veckan har varit en urladdning på flera plan. Ett oväntat möte med en vän som kan leda till en rejäl vändning under lång tid framöver. Ett annat väntat möte som skapat mycket oro och stress, men som egentligen inte hade skäl att göra det.

Samtidigt en tacksamhet för att vara på rätt plats.

Jag kan inte fly från mig själv, men jag blir bättre på acceptensen. Att våga stanna i känslan även när den gör ont, och inte alltid går över.

Något slags framsteg.

Duger jag om jag inte tränar?

Tjur Ruset Fredrik Wass

Det är lopptätt så här års. Sommar och höst innebär stora möjligheter för den hugade att stoltsera med tävlingsresultat i sociala medier. Göteborgsvarvet, Stockholm Hel-, halv- och kvartsmarathon, Malmö halvmarathon, Malmömilen, Midnattsloppet och The Color Run är bara några av alla de lopp som arrangeras med sammanlagt hundratusentals löpare varje år. Den svenska löparboomen har fortfarande full fart framåt verkar det som.

Samtidigt som jag funderade på med vilken vinkel jag skulle ta bilderna till den obligatoriska Instagram- och Facebookuppdateringen efter senaste löprundan slogs jag också av den kollektiva effekten av att mina flöden fylls av data och information från människor som för 20-30 år sedan betraktats som elitmotionärer, men som nu ofta är heltidsarbetande småbarnsföräldrar som ”bara tränar för skojs skull”.

Dessa människor levererar dock prestationer och resultat på en nivå långt över Gumping-nivå om en säger. Jag stod på en fest och pratade med ett par som sprang eller cyklade till jobbet i princip varje dag (15km enkel väg) och siktade på att göra en svensk klassiker tillsammans.

Vad gör det med oss att se bekanta vara missnöjda med sina toppresultat på milen eller ett marathon? Vad gör det med oss att faktiskt tycka att det är rimligt att ägna sig åt träning på en nästan nedbrytande nivå (i alla fall de som presterar uppåt elitresultat) och samtidigt förväntas sköta jobb, relationer, familj, barn och dessutom ha ett socialt liv?

Jag tycker så här:

Å ena sidan är det ganska vettigt att det anses bra att träna, och att folk gärna visar upp sina prestationer i sociala medier, om inte annat för att peppa sig själva (den kategorin tillhör jag själv). Det kan säkert skapa någon form av positivt grupptryck som gör att fler blir intresserade och det skapas en norm där regelbunden träning anses naturligt och ej som ett avvikande beteende.

Å andra sidan gör just benägenheten att bara publicera saker som utmärker sig eller avviker från den grå vardagen att flödet fylls av prestationer, oavsett om det är sluttider på långlopp, din fantastiska semester eller den där härliga middagen du var på. När vi sen skapar vår bild av omvärlden och vad våra vänner och bekanta sysselsätter sig med blir det som en dopad eller upphöjd version av verkligheten där ”ställtiden” mellan aktiviteterna sällan får plats. Den som inte gör något alls tenderar att heller inte berätta om just det. Duger jag om jag INTE tränar?

Ganska länge tyckte jag det var störande med folk som skröt om sina prestationer på nätet, men för en tid sedan har jag försökt tänka om. Jag tänker att den som själv mår bra av att berätta för andra om sin träning eller sina resultat gott kan göra det. Whatever makes you happy liksom. Och jag själv velar mellan att checka in på gymmet och att komma på mig själv med att träna flera gånger utan att ens instagramma det. Crazy, jag vet.

(Det här inlägget publicerades ursprungligen på min blogg på resume.se hösten 2014)

Ta du en pepparkaka, men det kostar

Spinningcykel

Att träna ska vara en fristad. När vi rör oss ska vi inte behöva tänka på vardagsbekymmer, jobbstress eller relationsknas. Att träna är att ta en paus från sig själv, få lite perspektiv, rensa den luft man lever i dygnet runt. Och naturligtvis tränar vi för att bli piggare och starkare.

Utifrån det perspektivet var det så sorgligt att flera gånger under passet bli påmind om träning i relation till mat. ”Kämpa nu så kan ni äta lite fler pepparkakor i jul” och liknande uppmaningar kom regelbundet från instruktören. I sitt försök att driva oss deltagare hårdare blev det tydligt att träningen hade ett annat syfte än att vara en fristad. Du ska träna för att kunna unna dig, och tränar du inte får du inte njuta. Mat blir en belöning för en utförd prestation, inte något neutralt och odramatiskt.

Träning används ofta av ätstörda personer för att ”kompensera” (egentligen förstärka) ett osunt beteende kring mat och kropp. Om någon ens tvekade över anledningen till att träna innan passet blev det tydligt under träningen. Ta du en pepparkaka, men det kostar. Och du betalar med svett och ångest. God Jul.

Stockholm Halvmarathon

Igår var det så dags. Mitt första halvmarathon i livet. Perfekta förhållanden med kvällssol, lagom mycket vind och en behaglig sensommar-temperatur i luften. Det gjorde dock inte att loppet gick helt smärtfritt. Efter en ganska stark öppning på första milen började det tjorva ihop sig kring 15 kilometer. Det var då det riktiga loppet började kändes det som. Den långa sega uppförsbacken från Tantolunden på Södermalm nästan hela vägen upp till Mariatorget var helt klart en kamp och jag fick gå på några ställen.

slottet halvmarathon

Efter första milen var jag försiktigt optimistisk över chanserna att faktiskt ta mig under 2 timmar som sluttid, men de drömmarna grusades hårt på Södermalm. Jag gick i mål på 2.10.44 vilket ändå känns som en rättvis tid utifrån min form och uppladdning. Mitt löpsteg hade börja säcka ihop sedan länge och sista 2-3 kilometerna sprang jag ganska långsamt, trots utförslöpa sista biten.

Som du ser på mellantiderna tappade jag flera hundra placeringar från start till mål. Min snittfart var 6.12 minuter/kilometer.

Mellantider Stockholm Halvmarathon

fredrik-evalisa

 

 

Helgens bedrifter

I helgen lyckades jag både komma iväg till Popaganda för att se Icona Pop, First Aid Kit och Veronica Maggio (vi köpte biljetter bara några timmar innan) samt testspringa halvmarathon-banan inför loppet om två veckor.

Veronica Maggio på PopagandaKonserterna var bra! Alla akter var extremt proffsiga och välövade så här i slutet av festivalsommaren kändes det som. Det var första gången jag såg de olika akterna live. Blev också impad av Edith Backlund som körade, gitarrade, tamburinade och var allmänt bra i skuggan av Maggio. Sällskapet var också bra; Einar och Evalisa.

Och på tal om Evalisa så bestod nog den stora bedriften i helgen av att hon stod ut med mitt gnällande under löpningen. Jag var sliten i benen sedan ett träningspass tidigare i veckan och hade lite småont mest hela tiden. Evalisa var tvärtom piggare och starkare än väntat (enligt henne själv) så tillsammans balanserade vi väl upp humöret på en jämn nivå – även om det innehöll både toppar och dalar längs vägen. Hade antagligen inte klarat hela passet om hon inte varit med, så det var fint. Bra övning inför den riktiga utmaningen sen. Vi sprang dessutom till och med längre än ett halvmarathon.

Överst: Officiell bansträckning Stockholm Halvmarathon
Underst: Hur vi sprang i lördags

Övningsrunda Stockholm Halvmarathon

 

Om du undrar varför vi tränar

”Jag behöver ingen flickvän. Jag går till gymmet i stället”, sa en vän till mig häromveckan. Han berättade om hur träningen helt har ersatt hans behov av närhet. Den ger samma känsla av distans till allting, lyfter upp honom, gör honom resistent mot nederlag. Jag kände igen det, hur det skyddar en, ruset, lugnet efteråt. Man kan vara ensam mycket längre än vanligt och man somnar mjukt, sover tungt, vaknar tom och nollställd, går till arbetet och levererar.”

Ur Lästips för politiker, av Isabelle Ståhl, som för övrigt bara blir bättre och bättre i SvD.