Vi körde söderut från Chicago. Det var som på film. Winnebagos och trailers. Knuttar och pick-ups. Ett stickspår tog oss till en liten diner i utkanten av ingenstans. Bredvid en stor skog. Vi åt resans första måltid. Redan då kände jag att det var något särskilt med landet i väst. Jag hade nyss kommit och ville redan tillbaka. Jag var hemma. Mer hemma än något annat land.
Vi såg siluetten av skyskraporna i New Orleans och körde genom plantagen i södern. Den varma Mississippifloden vällde fram. Vi betraktade vardagslivet på den där gatan i Memphis och drack eftermiddagssolens första öl. Jag ville stanna tiden där och då.
Snart såg vi allt i backspegeln. Fyra hundra mil i ryggen och en känsla av att bara gläntat på dörren. Ta mig hem igen.
