Examen

Jag ångrar inget. Jag vill inte ta tillbaka. Jag vill bara att du minns. Mig. Oss. Men jag tror det är för mycket att begära. Av mig. Nu.

Talet om det krångliga med dig. Utläggningarna om det knepiga med mig. Tänk vad vi kämpar ibland. Att motivera avsaknad av kärlek med teorier och formler. I diskussionslaboratoriet prövade vi alla experiment. Det räckte inte. Skillnaden mellan oss var att du visste det hela tiden. Jag vet det nu.

Du var väldigt tydlig. Fyra gånger var du tydlig. Jag lyssnade inte. Jag trodde jag var annorlunda. Någon särskild. Att värmen i dina ögon betydde att du och jag var något speciellt. Det var vad jag intalade mig varje gång du ratade mig. Som en trasig gunga kom jag tillbaka. Lite snett varje gång.

Jag tycker ofta att människor är naiva. Godtrogna. Av mina vänner kallas jag krass. Själv gillar jag kontroll. Ändå valde jag att inte lyssna på dig. Jag valde att tro på det jag helst höll för sant. Så fånigt. Och så blottad jag känner mig nu.

När slutet på historien skrivs visar det sig att du var den kloka. Den som förstod och den som var tydlig. Ingen skugga faller över dig. Du spelade rent. Jag var den inbillningsjuke som ibland lät rationell i truten men med en fånes drömmar. Du var en läxa jag lär mig om och om igen. Och en läxa jag själv lärt ut. Det kanske är det mest tragiska. 

Men jag vill inte ha fler läxor. Jag vill få mitt slutbetyg.

7 kommentarer

Det där är läskigt och förödande, både rätt och fel samtidigt. Rätt för att man måste få tro, för att man måste få tycka så mycket att det är värt att tro på det. Och fel givetvis för att man dunkar sitt huvud in i väggen, gång på gång, och egentligen ser man, men försöker blunda. Jag är övertygad om att det är det som kallas hopp. Och utan hopp är det väl ändå meningslöst.

>Bitter
Hoppas du har rätt. Jag är inte utan skuld. Men det här är min blogg. Och då blir det som det blir.
>Blingbling och Therrorese
Tack. Även om jag vet att det är jag själv som måste vara både magister och elev.