Jag tänker på det där med att vara ung och dum. Hur människor kan skrocka betänksamt och berätta anekdoter från en fyllefest i fjortonårsåldern eller det stora felsteget som nittonåring. Och samtidigt förväntas vi skilja på då och nu. Du kan ha varit hur klantig och elak som helst för tio år sedan, men nu är nu och synderna är förlåtna. Glöm och gå vidare. Vuxen och klar. Färsk och skön.
Men jag kan inte svälja ner den där grejen. För jag var ju samma person då och nu. Jag känner mig likadan på insidan, om än med några extra portioner självkänsla, distans och mognad. Jag är samma trots att jag är äldre. Jag kan inte ta avstånd från det jag gjort och det jag gör. Inte hålla isär. Bara förklara. Det vi gjorde förr är viktigt för det vi gör nu.
Betyder det att jag dömer dig för gamla misstag? Ja, antagligen. Men allt hänger på förklaringen.
1 kommentar
Jag tycker det är helt ok att döma andra för deras misstag. Och sig själv! Men bara för de misstag man inte lärde sig något av. Eller ännu värre – upprepar. Det är kanske det som är själva misstaget.