Du vet att jag brukar tjata om det sociala livet, alla vännerna jag träffar, och kanske oftare alla människor jag vill träffa, men inte hinner. Nu har jag kommit av mig lite känner jag. Det är mörkt och kallt och jag jobbar inte överdrivet mycket, men är inte överdrivet social heller.
Hemmet blir borgen och efter korta avstickare till diverse uppdragsgivare drar jag mig hemåt för soffhörnet, förvisso inte bortkopplad, men definitivt fysiskt inaktiv. Ja, träningen går också på sparlåga.
Jag tänker att det hör till årstiden, att det är okej att inte alltid vara på språng och extrovert. Samtidigt behöver jag tid att processa de senaste åren. Det finns en grundtrygghet som inte fanns där förut. Den är jag tacksam för. Men det finns också en välbekant rotlöshet som motvikt, en egenskap som driver mig att hitta ett nytt projekt, ett nytt mål eller en långsiktig strategi. Ibland tänker jag att jag är världens äldsta tonåring, som trots 33 år på jorden fortfarande går runt och funderar på jaget, relationen till verkligheten och människorna i största allmänhet.
Vad ska du blir när du blir stor?
2 kommentarer
Liksom… +1 gånger tusen. Tänker på de här sakerna ofta. Vilka vänner jag egentligen träffar, och hur lite jag träffar de jag egentligen kanske värdesätter mest. Hur lite tiden räcker till. Varför jag är hemma fyra kvällar per vecka nu istället för en som förut. Varför jag inte vet vad jag vill, eller varför. Vad är egentligen tryggheten, och vad är egentligen målet?
Som när man sätter sig ned, lyssnar på en vacker gammal låt och man inser – men vad håller jag på med? Har jag valt att bli bra på att jobba men urusel på att ta hand om mig själv, mina relationer och mina äkta intressen?
Det kan ju ha med årstiden att göra. Det går ju i vågor. Det där om att downshifta blir säkert den nya lyxprodukten för jobbstressade webbmänniskor. Men jag tror att kommande generationer kommer att hitta bra metoder för att hantera flödena faktiskt.