De är kluvna, tankarna. Och de är återkommande. Jag vet inte hur jag ska hantera Filip och Fredrik. De kan vara helt briljanta i sin podcast, precis som Nina skriver. De kan också vara helt sunkiga i sina grabbreferenser och gubbhumor. Det växlar hela tiden och jag känner aldrig riktigt att jag kan ta ställning. Kanske är det precis det som är bra, jag vet inte. Jag vet bara att jag skulle vilja avfärda dem alternativt hylla dem rakt av. Men det är för ojämt och det skaver.
Filip och Fredrik är ibland varma och empatiska och står för någon slags resonlig och rimlig röst när de anlayserar samtidsfenomen, ungefär som Viktor Barth-Kron eller Julia Skott. I nästa stund är de nedlåtande och ställer sig i mobbarkören. Jag försöker men kan inte greppa dem. Det stör mig. Det borde inte vara så svårt.
Jag måste lösa den gordiska knuten Filip och Fredrik. När det är gjort ska jag åka på föreläsningsturné och berätta om mina slutsatser. Sen blir det bokkontrakt om mansrollsfenomen samt efterföljande kultursoffa och bloggbråk. Så. Då så.
Bild: Daniel Jordahl (CC BY 2.0)