Jag är lite vilsen men jag försöker hitta signalsubstanserna som ska få mig att komma uppåt och framåt igen. Jag isolerar mig, känner mig ovärdig, kanske för att jag är just det. Vill inte bli nådd, vill inte nå ut. Försöker vänta ut något jag inte vet vad. En ingivelse. Ett tecken.
Formen från försommaren är som bortblåst. Samma mönster som vanligt fyller min tid, min kropp. Men jag är okej, jag är alltid okej. Det är bra förstås, men också lite sorgligt. Distansierad, avtrubbad. Alltid ovanför ytan, men aldrig uppe på torra land.
1 kommentar
Oj hej, gillar verkligen din blogg. Och nu den banalaste kommentaren: precis så här känner jag också.