Jag fick en lite jobbig insikt häromdagen. Jag insåg att jag följer personer på nätet som lockar fram ganska obekväma känslor i mig. Jag tänker framförallt på känslor som avundsjuka, frustration och utanförskap. Bland andra. Jag bestämde mig för att mer aktivt börja avfölja personer (oftast inte nära vänner eller ens bekanta, utan snarare människor som bara finns i mina kretsar på något sätt).
Det handlar inte om att filtrera bort det som skaver eller sluta lyssna på personer som inte tycker som en själv. Jag tycker det är viktigt att inte blockera bort åsikter eller världsbilder från personer bara för att de inte delar mina egna värderingar. Snarare kan det ge en värdefull insikt att följa hur dessa individer tänker och fungerar. Nej, det här handlar om något annat. Känslan av att känna sig misslyckad. En känsla som endast uppstår i mitt eget huvud, men som triggas av hur jag ser att andra lever, umgås, jobbar, älskar och whatnot. Det är inte logiskt, och det är som sagt inget jag är stolt över, men jag kom till insikt att jag faktiskt inte behöver känna så.
Det går att sluta jämföra sig med andra. Och det går att känna större tillförsikt inför egna framsteg och erfarenheter. Men det går också att underlätta processen genom att inte hela tiden fylla sitt flöde med påminnelser om allt det man inte är eller gör. Jag tror det blir bättre för alla. Jag är inte en större människa än så. Ledsen om det gjorde dig besviken.
2 kommentarer
Tänkvärt Fredrik!
Så bra!
Jag är god kompis med mig själv och har sällan jämfört mig med andra – snarare med mig själv och det hos mig jag vill utmana – för att just nå eller ändra det jag vill eller måste, men framförallt behålla min egen glöd. Men jag känner igen det du skriver. Inte avundsjukan, den känner jag sällan, utan särskilt jämförelsen med andra och en luddig frustration över det. Också ett slags fiktivt utanförskap, inte bara ett reellt inför där jag vill vara alltså. Det skapar ledsnad ibland, men mest av allt frustration över att det står i vägen för mig. En diffus, ny känsla av att min glöd var bakbunden. Detta var så ovant för mig och det har skavt, så jag var tvungen att reflektera i liknande banor som dina.
Förstås helt befängt att jämföra mig i min kontext, med allt som realiseras i alla andras kontexter. Vi ser dessutom ändå bara en bråkdel på scenen. Likväl insåg jag att jag börjat göra det oftare jämfört med tidigare. En subtil förändring som smugit sig på, lika värdelös som begriplig – av eg oförargliga och härliga skäl – men värd att klura på. Tänker att känslan kan öka i en tid av litenhet, även om det här kan vara befogat att fråga sig om hönan och ägget. Men det gör något med ens glöd och lust. Den man är helt själv om, rädd om.
Jag har inte tagit bort någon, men ett bra tag har jag inte tagit så mycket aktiv del i det allmänna flödet eller uppdaterat själv, utan istället varit mer aktiv i olika grupper. Lite mer innanför… vadsomhelst. Lite bortom löpsedlar. Lite mer dialog. Fick syn på min glöd. Fick syn på en massa andra. Men jämförelselösare på nåt vis.
För övrigt tycker jag att delad litenhet är vackert, i bästa fall t o m livgivande och kul. Det var det att läsa ditt inlägg!