Alla inlägg av Fredrik Wass

Om Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.

Band of horses Stockholm 9 mars 2017

5 skäl att inte gå på konsert

Jag fyllde år i veckan och börjar med stormsteg närma mig ”En man som heter Ove”-ålder samt även ha samma konstant skeptiska inställning till allt och alla. Vidrigt jag vet, men en liten ventil kan vara att skriva blogginlägg om saker som stör mig.

Så, som Peter Griffin brukar säga; This really grinds my gears när det gäller att gå på konsert.

  • Längden. Jag är två meter lång och tänker nog lite för mycket på det faktum att jag alltid står i vägen för någon, om jag inte står längst bak eller sitter ner. Det är såklart ett större problem för den som hamnar bakom mig än för mig, som ser långt över publikhavet, men det gör mig ändå onödigt självmedveten – något jag inte vill vara när jag är på konsert.
  • Männen. De trycker sig fram, de vacklar runt på fyllan, de har en djupt initierad och högröstad diskussion med polarna om något helt annat än det som händer på scenen. Nästan som ett liten hobbyrumsmöte där mitt i publiken.
  • Mobilblixtarna. Att folk skulle sluta fota eller filma med mobilen är nog en omöjlighet. Jag gör det själv då och då. Men det är komiskt att se när människor filmar eller fotar 60 meter från scenen med blixtljuset på, som att det skulle ge någon som helst effekt. Den enda effekt det får är att de fem närmaste personerna lyses upp och alla runt om tvingas se på dessa ryggtavlor i några sekunder istället för scenljuset. Dessutom fotar och filmar folk oftast när det är som absolut sämst ljus från scenen (som igår när det kom ett akustiskt parti mitt i konserten och ljuset dämpades). Vad är det för FEL på människor? Vi har ju kameror med oss varje dag i mobilen, hur kan man undgå att förstå enklaste fotokunskap när vi fotar mer än någonsin i mänsklighetens historia?
  • Huvudbonader. Det kan ha varit kopplat till stilen på bandet på scenen, men alltså keps, vegamössa, basker, stickad luva, ja antalet olika typer av menlösa huvudbonader som kändes direkt hämtade från någon slags maskeradfest.
  • Partryckarna. Igår hade jag ett par framför mig som förutom att vagga med till varje låt, tätt tryckta mot varandra, även planerade sin nästa semester. De. Bokade. Flyget. Via. Mobilen. Mitt. Under. Konserten. Mannen använde även sin tjej som underlag när han skulle trumma takten till musiken (okej, kan väl erkänna att även jag gjort det någon gång, dock ej på konsert). Cue grovhångel såklart, vilket i sig inte måste vara störande, men lätt distraherar när det sker 25 centimeter framför ens eget ansikte.

Med ovanstående sagt är det bara att konstatera: Ja, jag har blivit en bitter gammal man, men det får man väl inte säga i det här landet längre.

Michael Jackson

Jag älskar Youtube-kommentarer ibland

”Quincy Jones is a musical genius and he had a big part in the sound of ”Off The Wall,” and ”Thriller,” but Bruce Sweden was the engineer. What this video doesn’t tell you is the recording techniques Mr. Sweden used. He recorded every track in true stereo. Whether volcals, bass guitar amps, snare, bass drum, etc, every instrument and volcal was recorded with two omni-directional mikes onto two tracks. Crazy but true. This is the true secret of MJ’s sound. Three, sometimes four analog 2 inch 24 track mutitracks were synced together. Bruce built a wooden drum stand that would raise the drum kit a foot off the floor thereby decoupling the kit from the floor. He made isolation boxes for the high-hat and bass drum. He wanted no leakage. Because the drum kit was decoupled from the floor low bass frequencies don’t travel and make noise all over. Inside he would put two mikes for bass drum and the same for the high hat. This led to what you hear on Thriller.

Everyone thinks the drums on Beat It and Billy Jean are from a drum machine. SURPRISE. They aren’t. That’s the incredible clean drum sound Bruce got from his extreme drum kit set up. Michael’s volcals were done in this fashion: MJ would sing three feet away from a spaced pair of omni-directional microphones (recorded to 2 tracks in real stereo) He would sing again, only this time 6 feet away, but the recording volume was turned up to match the level of the volcal take before. Then the same as before only now 9 feet, 12 feet, and finally 15 feet. This was to duplicate the five part harmony of his brothers. With this unique recording volcal technique Bruce Sweden was able to get vast amounts of depth from Jackson’s volcals that would not have been possible recording the normal way. The rhythm tracks were always recorded on the first analog 2 inch 24 track. Drums, bass, rhythm guitars, percussion, keyboards were recorded in real stereo. Two spaced microphones in front of guitar amps not one. And yes..Two omni-directional mikes in front of the bass amp. He would get a second 24 track and sync the two up together with sync pulse on track 24 of tape 1 and the new tape 2. He would then do a stereo midtown of the rhythm tracks from Tape-1 to Tracks 21 & 22 of the new tape. (Note: On both multitracks Track 23 were left blank. In the days of analog it wasn’t a good idea to put music tracks next to sync pulses. You could but bad idea.)

With the stereo mix of the rhythm tracks now recorded on Tape-2 Bruce would put the rhythm track tape in storage. This was his secret to a crisp superfly rhythm tracks – Not to use it. Not running that 2 inch 24 Track hundreds of times through the machine. This constant playing of analog tape causes high frequency and transient loss. The only time the rhythm track tape would get played again was at the end – for the finally mix.” John Morris

The rest of us

Don: I’ve got this sick feeling in the pit of my stomach.
Faye: Listen, maybe it’s not all about work. Maybe that sick feeling might go away if you’d take your head out of the sand about the past.
Don: You know it’s not that simple.
Faye: Of course it isn’t. And you don’t have to do it alone, but if you resolve some of that, you might be more comfortable with everything.
Don: And then what happens?
Faye: Then you’re stuck trying to be a person like the rest of us.

Mad Men, säsong 4, avsnitt 13 – Tomorrowland.

Piller

Drog ut en tand akut. ”Du är en stor kille så då har nog tanden en lång rot. Det kan bli lite komplicerat. Vi kanske måste operera bort den, men det vet vi inte förrän vi börjar.” (Det tog sen bara 10 minuter med lite allmänt karvande och borrande + 2-3 stygn). Medan jag jobbar på att inte överdosera dessa piller kan vi väl glädjas åt den utmärkta kameralinsen på en vanlig iPhone. Starka tekniska landvinningar som gör det möjligt att skapa detta makrotiska smärtporträtt.

Piller

”Ta det som en man, bryt ihop och kom tillbaka”

Dagens Nyheters framsida - artikel om utlandsveteraner

Många är vi som aldrig stred, som alltid fanns i bakgrunden av dramatiken, som aldrig sett sig som drabbad, utsatt, traumatiserad. Vi som var en operativ funktion på plats, men sällan i händelsernas centrum. Vi som fortsatte våra liv precis som vanligt efter hemkomsten, som lämnade uniformen och klev tillbaka in i det civila. Vi som aldrig skulle påstå att vi varit med om något väldigt jobbigt och som på frågan hur det var, alltid svarade ”jag hade det ganska bra, men jag hade ju kollegor som var med om en del, några dog”. Sju år sedan.

Det blir inga krigshjältar av oss andra. Inga extra parader. Hur många pekoral till blogginlägg jag än skriver om det. Gott så. Men vi, och jag, är också någon som trippade av från det osynliga stresspåslaget och hamnade i ett vakuum. Att flera gånger vakna av att höra mig själv skrika rakt ut mitt i natten veckorna efter hemkomsten var en märklig upplevelse. Det hade aldrig hänt innan dess. Det har aldrig hänt sedan dess.

Men jag hade ju inte varit med om något där jag personligen varit i fara? Jag var ju en sån som behövde dra upp volymknappen för att få mina egna futtiga upplevelser att betyda något. Den inre volymen var dock något annat, mycket lägre men ständigt påslagen.

Jag var så upptagen med att fånga livet igen, att se och uppskatta varje sekund, att uppföljningssamtalet från Försvarsmaktens psykolog nästan kändes provocerande. Det störde. Jag var förbi det där, ville vidare, glad att vara vid liv. Att ha fått komma hem.

Men de där nätterna och de där skriken glömmer jag inte. Inte heller de som blev kvar för evigt och alla de olika känslor som tränger fram när du befinner dig på en väldigt annorlunda plats, under väldigt lång tid, väldigt långt borta. De minnena drar jag nytta av varje dag, fortfarande.

Du som följer mig måste finna dig i det.

Love interest

Har sett klart säsong två av Netflix-serien Love. Andra säsongen är bättre än första av många skäl, men framförallt beskriver den variationerna, tvivlet och missförstånden som uppstår i en relationsvärld bestående av sms, fysisk distans, emotionell distans och bara allmänt liv så som det är för de flesta. Självklart är det med ett visst inslag av orealism, som det blir när något ska göras till bred relationsunderhållning.

Men stor igenkänning på vissa saker, hos båda huvudrollerna. Trailern gör inte serien rättvisa då den inte visar lika mycket tvivel, ångest och leda som finns i avsnitten.

Same old song

De senaste veckorna har allting eskalerat. Och då menar jag allting. Det som är bra och det som är dåligt. Träningen har fallerat. Maten har varit skadlig. Psyket har varit i obalans. Men med någon slags mening gissar jag.

Den senaste veckan har varit en urladdning på flera plan. Ett oväntat möte med en vän som kan leda till en rejäl vändning under lång tid framöver. Ett annat väntat möte som skapat mycket oro och stress, men som egentligen inte hade skäl att göra det.

Samtidigt en tacksamhet för att vara på rätt plats.

Jag kan inte fly från mig själv, men jag blir bättre på acceptensen. Att våga stanna i känslan även när den gör ont, och inte alltid går över.

Något slags framsteg.