Kategorier
berättelsen kropp mat

Ska det vara så svårt?

Att lära sig hur tillfreds och lugn jag blir när jag tränar.

Att göra allt med regelbundenhet, oavsett om det handlar om att äta, sova, jobba, träffa människor, inte träffa människor, gräva gropar, bestiga berg.

Att inse att det skrivna ordet är mitt kärl, mitt hem.

Att se kärleken när den står framför mig och inte är en teori.

Att gå från handling till ord.

Årstabron

 

Kategorier
berättelsen ego samhälle

Har du också slutat tro på vittnen?

Är blåtiran sminkad? Många år bakom en skärm och i flödet har lärt mig att sålla, granska, kritisera, polarisera. Det har gått överstyr. Väldigt få saker passerar kritikerns nålsöga.

Vi som växte upp med två kanaler, som blev tre, som blev hundra och sen miljoner. Vi är överlevarna av apokalypsen som kan berätta för den nya generationen hur det var innan mänskligheten blev ett öppet hav av kommunikationstrådar som i realtid och oupphörligt låter vågorna slå över lands- och kulturgränser.

Det är mitt allt men också min förbannelse. Att minnas det begränsade kommunikationslandskapet skapar stress inför det oändliga. Det som dånar likt en orkan av känslor, reaktioner, uttryck och besvikelser.

Vi är inte byggda för det men vi kommer anpassa oss. Den första turbulenta tiden pågår nu och vi tar med oss krigsskadorna in i framtiden. Den oändliga tillgången till information gör oss blinda för självklarheter, fakta, reson. D

en enda våglängd som förmår tränga sig genom bruset är den som spelar på känslorna och den där mörka förnimmelsen som är så svårt att tvätta bort. Det där som hela tiden syns i ögonvrån men aldrig hamnar i fokus. Den underliggande slutsatsen att någon eller några vill ha det vi har, med en agenda långt ifrån vår egen. Fakta som pekar på motsatsen är inte intressant. Vi känner instinktivt att allt är värre nu. Det måste vara så, vad än statistiken säger.

Vi har outsourcat våra relationer till algoritmer samtidigt som längtan efter det ursprungliga är större än någonsin. Men vem har råd att vara nostalgisk när nutiden blivit gammal i exakt samma ögonblick den pågår?

pojke tittar ut mot havet

Kategorier
berättelsen

Sommardåd

Strangers on a platform

Det är så lite som spelar någon roll längre. Ändå spelar obetydligheter all roll. Den stora dramatiken har lämnat mitt liv. Den ligger någonstans i ökensanden eller längs en krokig väg på en svartvit kust.

Det finns en annan trygghet nu. En känsla av att det mesta går att överleva. Men man ska ju leva också. Tryggheten räcker till att undvika väggen, betala lånet, lämna in deklarationer och skicka fakturor. Den räcker till de eviga flödena också. Men kanske inte mer.

Jag har länge flytt från obetydligheten trots att det också varit den jag velat bli omfamnad av som mest. Nu kramar den mig och gör mig andlös. Tyst. Distansierad. Avslagen. Jag blir irrelevant på ett nytt sätt. Smakar en vardag där den enda friktion som uppstår är självgenererad. Uttråkad men ändå sevärd.

De som brydde sig här har sedan länge gått vidare. Inte ens jag hittar till den röst som en gång tillhörde en famlande 20-nånting. Det kan vara så att vi är vuxna nu. I så fall är jag ytterst besviken. Det skulle ju bli lättare och bättre, inte tråkigt och uddlöst.

Kategorier
berättelsen

Det här om att tro att man är något man inte är

Det här med skrivandet. Min tes sedan tidigare är att jag får mindre gjort ju mer tid jag har på mig att göra det, och mer gjort när jag inte har någon tid alls. Men det verkar inte funka. För sist jag kollade låg det inte någon roman i byrålådan och väntade på utgivning, och det trots att jag provat båda metoderna.

Jag kanske helt enkelt inte har något att säga som inte får plats på några hundra ord? Så är det nog. Bloggare förenen eder.

Kategorier
berättelsen

1: Upptakt (Vem badar i november)

Det snidade mönstret på träporten var täckt av små daggdroppar. Han drog långsamt handen över ytan och tittade ut över gården. Fältet på andra sidan vägen gick knappt att se genom dimman. Norrifrån hördes ett dunkande ljud. Antagligen kvarnen.

Det knastrande ljudet av fotsteg i gruset var precis lika sprött som den person som skyndade upp för gången. Hon hade gått samma väg tusentals gånger och för varje år gick det långsammare. Men än så länge tänkte hon inte ge upp. Den dag hon inte orkade ta sig till huset skulle livet förändras drastiskt. Gården var hennes fristad. Det var här hon fick energi. Kände sig hemma. Tänkte tillbaka.

Mannen hade en kraftig rock och en tjock halsduk kring halsen men kände ändå höstvindarna inpå kroppen. Snart december. Han lutade sig försiktigt mot porten till huset och försvann utom synhåll för kvinnan, som nu kämpat vidare uppför grusgången och var i höjd med regnmätaren borta vid eken.

Den gamla kvinnan hade bara några meter kvar. Tanken på värmen inne i huset och kaffebryggaren hon fick i julklapp av barnbarnen livade upp henne. Även om det kunde vara riktigt rått och kulet om vintrarna så klarade hon sig bra så länge det fanns ström i vägguttaget och pulver i bryggaren. Dessutom fanns tryggheten i form av Einar i huset bredvid. Han var bofast och de dagar det inte lyste från hans köksfönster var lätträknade.

Halsduken kliade mot hans hals, men han stod blick stilla och väntade tålmodigt. Han hade varit noga med att inte bli upptäckt i förtid men egentligen spelade det ingen roll. Grannens hus var mörkt och tyst. Det närmsta tecknet på liv var antagligen det unga paret som i jakten på familjedrömmen byggt en stor enplansvilla med pool i området. Men huset låg över två kilometer från gården. Och vem badar i november?