Kategorier
ego relationer träning

Björnen sover

Du vet att jag brukar tjata om det sociala livet, alla vännerna jag träffar, och kanske oftare alla människor jag vill träffa, men inte hinner. Nu har jag kommit av mig lite känner jag. Det är mörkt och kallt och jag jobbar inte överdrivet mycket, men är inte överdrivet social heller.

Hemmet blir borgen och efter korta avstickare till diverse uppdragsgivare drar jag mig hemåt för soffhörnet, förvisso inte bortkopplad, men definitivt fysiskt inaktiv. Ja, träningen går också på sparlåga.

Jag tänker att det hör till årstiden, att det är okej att inte alltid vara på språng och extrovert. Samtidigt behöver jag tid att processa de senaste åren. Det finns en grundtrygghet som inte fanns där förut. Den är jag tacksam för. Men det finns också en välbekant rotlöshet som motvikt, en egenskap som driver mig att hitta ett nytt projekt, ett nytt mål eller en långsiktig strategi. Ibland tänker jag att jag är världens äldsta tonåring, som trots 33 år på jorden fortfarande går runt och funderar på jaget, relationen till verkligheten och människorna i största allmänhet.

Vad ska du blir när du blir stor?

Kategorier
relationer

Den känslan

Det räcker med hon och jag och ett rum och ett ljus. Den känslan.

Känslan av pusselbitar som med ett dånande ljud faller på plats. Massiva block av känslor som lägger sig till rätta. En blick som säger allt och som har sagt allt hela tiden. Långt innan vi träffades.

Första gången hon såg på mig visste jag att det var vi. Till och med Richard Curtis skulle rodnat av scenen. Det naiva i inbillningen. Men det var så det var, och det var sant.

Att välja varje dag och att inte välja bort. Den känslan.

När ambitioner, visioner, drömmar och förhoppningar känns helt realistiska. Kommunikation så okomplicerad att jag ibland måste fråga mig själv vad som är felet, trots att det saknas brister. Den känslan.

Jag vågar inte skriva en rad om oss, ändå vill jag att varje inlägg och varje dag ska handla om oss två. Ett flöde av ord mellan Sveriges största städer. Möten vid stationer. Avsked på tåg.

Det största jag varit med om. Den känslan.

Kategorier
Bloggen ego relationer

Time share

Det här med att göra saker, att aktivera sig som det så fint heter. Jag vet inte hur du tänker, men jag tänker ofta på det. Vad jag gör, vad jag inte gör, vad jag vill göra och vad jag inte vill göra. Men nästan lika ofta tänker jag på hur det jag gör ser ut i andras ögon.

Ibland kryper det i kroppen när jag känner att jag inte gjort något ”vettigt” på en hel dag, även om jag inte alltid vet vad det där vettiga skulle vara för något. Jag brukar säga att jag ser mig själv som lat, att jag söker bekvämlighet, inte produktivitet. Ändå har antalet aktiviteter på schemat och antalet människor jag möter under en genomsnittsvecka ökat markant de senaste åren, jämfört med tidigare.

När jag pluggade och senare jobbade mina första år minns jag vardagen som relativt händelselös. Det var kanske träning, kanske nåt rep med bandet och kanske kanske att jag träffade en kompis. Men sällan alla saker samtidigt. Och aldrig flera gånger i veckan. ”Höjdpunkterna” samlades ofta till helgerna.

För 7,5 år sedan flyttade jag till Stockholm. Jag hade i princip två vänner i huvudstaden och det sociala livet blev nollställt. Långsamt började arbetet med att bygga ett nytt nätverk, skapa nya relationer. Det som slår mig i efterhand är att det faktiskt tar tid och kräver en del engagemang, i alla fall om man som jag, gärna ville ha tryggheten i en hyfsat bred bekanskapskrets. Jag fick återigen smaka på att börja om från början när jag åkte till USA. Då förstod jag också hur viktigt  mitt sociala liv är för mig.

Men alla är inte likadana. Alla tycker inte som jag. Och kanske ännu viktigare, alla har inte haft obegränsad tid att lägga på att bygga upp relationer och nätverk. Utan barn och utan någon jättelång parrelation de senaste åren har det funnits oändliga mängder tid att förkovra mig i det som ägt rum utanför hemmet, utanför den närmaste kretsen.

Någonstans måste ju det viktigaste vara att man är nöjd, om man så vill ha en eller hundra kompisar, göra en sak i veckan eller tjugo grejer varje dag.

Hur stort är ditt behov av socialt flöde? När går det överstyr?

Ibland känner jag dåligt samvete över vänner jag inte hinner höra av mig till som jag skulle vilja, eller saker jag inte hinner göra för att jag prioriterar annat. Blir man någonsin nöjd?
26:e våningen, Och Himlen Därtill

Kategorier
relationer

”In a relationship”

Det var enklare förr. Det gick att byta plats, byta värld, byta liv. Låta bygones vara bygones, gå vidare och starta om. Reboota hjärtats hårddisk och installera om operativsystemet – släppa in en ny människa.

Nu sätter vi citattecken kring våra relationer, fyller i formulär för att definiera vilka vi är. Samtidigt försvinner inte vår historia. Ja, om vi inte tar bort den förstås. Ett helt liv av vänskap kan avtaggas och raderas, glömmas bort och ersättas med nytt. Hur gjorde vi förr? Vad motsvarade raderaknappen mellan dig och mig 1979?

Nu hör jag om brudpar som under själva bröllopsfesten gemensamt uppdaterar Facebookstatusen till ”is married to” under stort jubel från gästerna. Den digitala manifestationen av oss själva är minst lika viktig som den fysiska representationen, om inte viktigare. Koppar i skåp. Kastruller i lådor. Allt på sin plats. Innanför ramarna. Den globala människoramen som följer minsta motståndets lag, courtesy of Silicon Valley.

Jag vill tycka att det inte är viktigt, men det är det. Om nu internet är en förlängning av samhället, verkligheten, relationerna och hela härligheten. Då blir varje uppdatering ett statement. Vem hade trott?

För övrigt anser jag att vår bästa tid är nu.