Per skriver om det här med äkthet och skrivande. Och jag vet ju det, ja jag vet att det aldrig blir bra om texten inte känns. Jag vet också att att min nostalgiska syn på den här bloggen där tankar som ”det var bättre förr” är ständigt återkommande, går att relatera till just äktheten. Jag vågade helt enkelt skriva så det kändes på riktigt förut, något som nu känns mycket svårare. Kanske har det att göra med läsekretsen, eller också det faktum att jag blir äldre. Det där bultande naiva identitetsbyggandet jag sysselsatt mig med mer eller mindre hela livet är numera inte lika påträngande i tankevärlden.
27-åringarna har alltid varit de bästa artisterna, men snittet för författaredebuter ligger betydligt högre. Kanske finns det hopp om att lyckas fånga ett budskap i tiden innan det är för sent. Innan allting blir före detta. Innan peaken har inträffat.
