Kategorier
ego relationer

Män utan tvivel

Män utan tvivel

Hur gör alla ni män som aldrig tvivlar? Som aldrig tar tillbaka något ni sagt, eller viker ner er i diskussioner? Vill ni aldrig förstås av andra, veta hur omvärlden uppfattar er eller ta reda på varför ni bemöts på ett visst sätt? Är verkligen ”alla andra idioter” om ni varje dag bemöts med motargument och kritik, dessutom från olika håll?

Jag har alltid undrat.

Själv kan jag vara oresonlig, opportunistisk och ofta impulsiv när jag diskuterar. Jag kan ångra något jag sagt eller skrivit i samma stund jag gör det och missförstår ibland med flit för att göra en poäng. Jag brukar också ha en tendens att dramatisera och överdriva för att hitta kärnan i en diskussion snabbare, och ibland hoppar jag in i diskussioner utan att ha förstått bakgrunden. Det är något jag inte är stolt över.

Jag tvivlar också nästan dagligen på min egen förmåga, vilken grund jag har för mina argument och om det jag har att komma med verkligen räcker till. Ibland får jag känslan att ni män som aldrig tvivlar antingen måste vara panikchockrädda för att våga visa er svaga, eller faktiskt inte har något som helst tvivel i kroppen. Det sistnämnda låter så härligt på något sätt. Ett tillstånd att sträva efter. Det förstnämnda låter förstås jobbigt, speciellt eftersom det verkar jobbigt psykiskt.

När jag jobbade i det militära brukade vi säga att ”bakom en stenhård fasad döljer sig oceaner av osäkerhet”. Jag försöker tänka på det talesättet varje gång jag stöter på en mur utan öppning – en man utan tvivel. En aktiv ovilja att sänka garden eller ta in andras bild av något.

Det gör mig bedrövad att möta männen utan tvivel, oavsett om det sker på nätet eller i köttet. Det gör mig lika bedrövad att inse att även jag kan uppfattas så.

Jag har alltid tvivlat.

Kategorier
Bloggen

Sånt jag skriver när jag inte är här…

… i trådar på andra platser, lika öppna som det här inlägget.
Du får följa med om du vill.

”Uppgivenheten känns i hela kroppen, trots att jag fick ventilera en del under inspelningen av Maktministeriet ikväll. Det är en ny känsla, ganska ovan vid den. Alla dessa debatter. Det är någon gräns som har passerats känns det som. Något har gått sönder.”

”Jag känner det som att jag vill gråta. Brukar liksom inte hända bara av allmänt Twitter- och media-tjafs.”

”Det är inte bara en nyhet. Det är en mängd konstiga och skruvade debatter som pågått under hösten. Det här är bara kulmen.”

”Traditionell media som jagar klick och vägrar ta något som helst publicistiskt ansvar (eller ha en vision). Medmänniskor som inte vågar titta inåt, mot naveln, och se strukturerna, likheterna mellan oss, problemet som delat och ägt av oss alla. ”Den andre” som ett ständigt hot istället för en möjlighet till utveckling.
Jag blir inte klok på det här.”

”Och sen ovanpå allt den gamla vanliga hetskonsumtionen kring jul. Att leva som att det inte finns någon morgondag. Att älska de destruktiva och nedbrytande traditionerna så mycket att det är värt lidandet det skapar. Att på riktigt tycka att överdriven konsumtion har en mening och ett innehåll. ”För barnens skull” eller vad man nu använder för argument.
Det känns som att allt hänger ihop, och att allt är bränsle på den resa vi gör. En resa till något som känns väldigt smutsigt och ovärdigt. Tillbaka i tiden.”

”Jag undrar om vi vågar se Sverigedemokraten i oss själva, eller talibanen i våra fäder. Om det är först då verklig förändring kan ske. Den insikten känns så långt borta och så onåbar att det svindlar lite när jag tänker på det. När blicken riktas inåt och inte mot andra för att förstå oliktänkare, först då förändras något i grunden tror jag. Men det är så svårt! Och en så stor uppgift.”

So. It has come to this. We meet again.