Ikväll var jag tillbaka på riktigt. Som du säkert noterat har jag återvänt till min forna boxningskarriär lite sådär successivt. Idag var det dags att återigen besöka fyspasset, denna endorfinstinna plågoinrättning med målet att slutgiltigt förgöra karriärångesten hos 30-årskrisande innerstadsbor. Ja, plus/minus 10 år ungefär.
Det gick bra, om man med bra menar att jag fortfarande kunde tala sammanhängande och ta mig hem efter passet. Det gick bra, om man med bra menar en ork som började tryta en tredjedel in i passet, och bra om man flera gånger under passet undrade var mikropauserna mellan övningarna tagit vägen? Efter fem ronder kroppsparring tänkte jag att det värsta var över. Det visade sig vara uppvärmningen.
Kondisen har varit bättre. Återhämtningen under passet var obefintlig. Det var kort sagt en snabb resa till max ansträngning, och sedan stannade jag där tills allt var över.
Det var över två år sedan jag tränade samma pass förut. Det märktes. Vad som dock inte märktes var att tid förflutit för andra än mig själv. Jag kände igen ett gäng personer från när jag tränade senast, och det kändes som att det bara var en vecka sedan jag såg dem svettas bredvid mig. Ty sådan är träningskulturen.
Imorgon: Volleyboll.
Relaterat:
Läsarfrågor om min träning.
Min relation till träning.
Body failure galore.
Hedge fund fight nite.