HanaPee skriver om tvåsamheten utifrån hur omodern den är, men jag tänker att om det är något som verkligen ryms i vårt samhälle så är det tvåsamhet. Trots att jag lever i en av de singeltätaste städerna i världen, med rekordmånga ensamhushåll, är parnormen dominerande. I alla fall genom människors önskningar, kulturyttringar, umgängesmönster och relationstyper.
Det är uppenbarligen fler än Prins Daniel som hävdar att det största av allt är (den heterosexuella par-) kärleken. För mig har det blivit extra tydligt under förra året då jag gick från ensamstående till motsatsen, och fick bevittna hur dörrarna öppnades. Vägen till parlivet låg öppen. Jag hade skådat ljuset.
Välkommen till oss! tycktes en gemensam parnormativ röst ropa. Här finns vi, parmiddagarna, inbjudningarna, aktiviteterna och familjebesöken. Du kommer ha nya orsaker att ses, och du kommer att se på många av dina vänner på ett nytt sätt. Det är i alla fall så det känns, även om jag misstänker att det inte alltid är så det är.
Konsekvensen blir ett allt större behov av att göra PLANER och välja mellan flera alternativ för vad som ska hända en vanlig helg i februari. Det är som att 1 + 1 = 3 sett till antalet möjliga gemensamma aktiviteter. Men jag funderar också på om det handlar om något mer.
Genom att vara ett ”vi” blir det lättare att passa in i de strukturer som byggts utifrån mänskliga koncept som familjebildning och flockmentalitet. När jag hobby-filosoferar funderar jag på om den ensamma singeln signalerar antingen hot eller avvikelse mot flockens ordning. Är det därför som jag upplever pargemenskapen så tydligt? Är det därför det är så lätt att vara par utåt sett, oavsett hur relationen är mellan människor i en relation?
Jag återkommer.