Ibland känns det lite konstigt hur någon kan radera ens existens ur sitt liv så snabbt. Bara lägga locket på. Som att stänga av radion och det blir tyst. Men jag får inte tänka så.
Ibland undrar jag varför någon inte vill analysera, reflektera eller överhuvudtaget beröra vad som blev trasigt utan istället har beröringsskräck inför känslor som inte är bekväma. Men jag får inte tänka så.
Ibland undrar jag hur det ens är möjligt att kapa bort en del av ens liv så abrupt. Att inte ens vilja veta vad som hände sen. Hur allt går vidare. Försäkra sig om att båda är okej. Prata med ett annat tonläge. Men jag får inte tänka så.
Ibland blir min slutsats att jag måste varit en fruktansvärd människa att vara med, om det avtryck jag lämnade blev så svårt att bara total tystnad är svaret. Vecka efter vecka. Månad efter månad. Men jag får inte tänka så.
Jag får inte tänka så.
Joni Mitchell: California
Oh it gets so lonely
When you’re walking
And the streets are full of strangers
All the news of home you read
More about the war
And the bloody changes
Oh will you take me as l am?
Will you take me as l am?
Will you?