Det höll inte längre.
Jag raderade mina profiler på sajterna. Tackade nej till fester, exponering, människor. Slöt mig inåt igen. Hellre passiv än avslöjad. Hellre ensam än synlig i misslyckandet.
Jakten är aldrig vacker. Den är full av skymtar i ögonvrån, jämförelser och rationella avvägningar, trots att bytet inte har någon logik.
När du tittar mig i ögonen ser jag direkt om du väljer mig, eller redan har flytt. Detsamma gäller när jag ser på dig. Det var inte spännande till slut. Det blev ett mönster, en negativ cirkel. Det höll mig borta från det som var av betydelse. De som var viktiga.
Det måste finnas ett annat sätt.
Säg mig hur?
Ovanpå allting kom kroppspaniken. En tung överrock av självkritik som begränsar min tillvaro, hindrar mig från att gå vidare, distansierar mig från livet™.
De flesta verkar ha överlistat sig själva vid det här laget. Vi är inte tonåringar längre. Ändå känns den enkla vardagen och det vuxna livet som något andra håller på med. Det finns förstås en skam i det. Att stå utanför, se tåget gå och långsamt backa tillbaka in i stationshuset, fortfarande osäker på om jag ens ville köpa en biljett.
I’m not the man I used to be.