På något sätt är det här ett inlägg som skaver. En historia som väntar på att få ett slut. Kanske blir det lättare om jag skriver om det som måste skrivas. Gör cirklar runt kärnan. Förflyttar mig i ringen så att säga. I väntan på inspirationen, analysen, reflektionen. (ur Inlägget som aldrig blir skrivet – del 1).
Det här inlägget publicerades i december 2010 men hamnade i utkastet igen av nån konstig anledning:
Jag hörde om nån kvinna från Irland som talade om hur det var att leva under hotet av terrorist-dåd från IRA när det begav sig. ”Man lär sig leva med det. Man kan ju inte gå runt och vara rädd hela tiden.” Nej, det blir ju så. Vardagen tar över.
Det blir lite tjatigt att dra Afghanistankortet var och varannan dag, men jag känner igen känslan. Inte den känsla jag hade förra hösten innan jag åkte ner till insatsområdet, för den var allt annat än lugn. Utan snarare känslan som infann sig efter ett tag, några veckor in i missionen.
För man kan inte gå runt och vara rädd hela tiden.
Känslan jag kände är mänsklig och en uppenbar överlevnadsmekanism. Man måste hitta ett normalläge, ett sätt att förhålla sig till omgivningen, hur kaosartad och störd den än må verka. Snabbt insåg jag hur jag lämnade över mig i ödets händer. Hur stresspåslaget förvisso var närvarande, och konstant i sex månader, men samtidigt inte akut och förlamande. För man kan ju inte gå runt och vara rädd hela tiden.
Rykten om självmordsbombare och IED:er längs vägarna var frekventa. Vetskapen om att militärfordon var som en blinkande måltavla fanns också där. Men det var inte det jag tänkte på när bilarna rullade ut utanför campen. För man kan ju inte gå runt och vara rädd hela tiden.
Mitt Stockholm är likadant veckan innan en självmordsbombare sprängde sig själv i luften som veckan efter. Come what may. Ödet kanske väljer dig eller mig nästa gång. Men det gäller kärlek också. Ödet kanske väljer kärlek. För man kan ju inte gå runt och vara rädd hela tiden.
Det finns länder, myndigheter, beslutsfattare och politiker som gjort karriär på att vi är rädda. Det finns politiska partier som utformat hela sitt partiprogram baserat på rädsla. Det är synd om dem. Det är synd om oss. Det är synd om dig. Men vi kan välja själva om det är isfläckarna eller rörbomberna som vi oroar oss mest över på stadens gator. Jag tänker inte välja något av dem.
För man kan ju inte gå runt och vara rädd hela tiden.
(Obs, detta är inte ett debattinlägg i terroristfrågan. Det är snarare en beskrivning av copingmekanismer i samband med olika typer av hotbilder).
Relaterat: Inlägget som aldrig blir skrivet – del 1.
