Ibland känns det svårt att se en framtid i det idéklimat som utgör Stockholm. Det påverkar människor att leva i en miljö som hela tiden visar upp det bästa och det sämsta i tillvaron. Vi tvingas skapa en distansierad sköld för att ens gå utanför dörren. Jag kallar det Stockholmsblicken. Denna blick manifesteras även i texterna och diskussionerna.
Genom Stockholmsblicken ser vi vår omvärld, tar in de ytliga markörerna men utan att veta bakgrunden. Jag ser glada människor på en uteservering. Känns som att hela stan är på fötterna idag. Men det kan ju inte stämma. Jag vet ju det. Nittiofem procent sitter inte på en uteservering i detta nu. Samma sak gäller alla de uttryck som Stockholmsblicken uppfattar, analyserar, försöker härma, längtar, saknar. Stockholmsblicken kommer alltid att se något bättre, något annat. Den slutar aldrig hungra efter mer.
Du trodde du hade det bra nu? Stockholmsblicken säger nej. Du kände dig snygg idag? Stockholmsblicken visar andra som är snyggare. Skönt att komma igång med träningen igen? Stockholmsblicken visar extrematleter du aldrig ser någon annanstans. Det är de du ska jämföra dig med. Stockholmsblicken sveper över staden och utmanar dig att kämpa lite hårdare, vara lite mindre nöjd och försöker få dig att fatta att det inte är okej att bara vara du. Sådan är Stockholmsblicken.