Nu har det gått en tid. Det har gått år. Jag tänker inte på det så ofta, faktum är att jag egentligen aldrig tänkte på det speciellt mycket, inte ens när det hände. Det kändes bara självklart att låna ut pengar till någon som man ser som en nära vän och sympatisk person, dessutom med mängder av gemensamma vänner. Även när pengarna inte kom tillbaka såg jag det bara som en fördröjning, en tillfällig väntan.
Men då och då, som nu, brukar jag tänka vad jag skulle kunna göra för pengarna. I år hade jag velat åka till SSWC och The Conference samt gärna till San Francisco för att hälsa på mina vänner. Något som inte blir av (resan till SF kommer dock bli av på något sätt, så är det bara). Det här är saker som jag genom prioriteringar och planering självklart klarar att göra på mina vanliga inkomster, men jag väljer ändå att sätta prislappar på sveket. Det gör det lättare att inte glömma.Och det gjorde det också lättare att skicka in den där ansökan om betalningsförläggande hos Kronofogden, om bara för att få erfarenhet kring hur sådana här ärenden hanteras. Handläggaren på Kronfogoden var väldigt tjänstvillig och svarade snabbt för att få lite kompletteringar. Lite sorgligt att de var så snabba antar jag.
Jag klarar mig bra. Det går verkligen ingen nöd på mig. Hej i-landsgnäll. Jag tror bara att jag har ett behov av att ventilera sveket. Från början var inte pengarna det viktiga, det var just sveket och valet att inte berätta, kommunicera eller på andra sätt erkänna att det fanns ett problem. I brist på kommunikation har jag kanske gjort det till en fråga om kronor och ören ändå. Vet inte riktigt.
Jag känner mig förnedrad som skickat mänger av stöttande mail och sms (eftersom han inte svarar i telefon). Som velat förstå, sagt att det är okej att inte betala just nu, kanske göra upp en återbetalningsplan eller så. Ja, mitt fokus var på att han mådde dåligt, inte på skulden. Jag ville hjälpa, inte kräva eller kväva. Det var jag tydlig med. Som svar fick jag först undanglidande svar, sedan tystnad och både digital och fysisk isolering. Han försvann från kartan även i de kretsar vi tillhör, även i de sammanhang vi verkar inom. Jag undrar hur hans fru och barn ser på saken. Kanske är de indragna i lögnen utan att veta vad som pågår, eller så är deras sanning närmare verkligheten än min. Kanske förstår de saker jag aldrig fått en chans att ta reda på.
Jag kommer väl inte längre nu. Fick bara ett behov att ventilera som sagt. Jag vill inte att lärdomen av det här ska vara att aldrig lita på en vän. Det får inte vara så historien slutar.
