Hej min vän.
När jag tänker det värsta så tänker jag att du belånat dig upp över öronen och att jag bara är en i mängden av personer som du är skyldig pengar, och att du inte alls väntar på någon utbetalning från tidigare uppdragsgivare utan snarare försöker vinna tid eller låna ännu mer för att hålla fordringsägarna på plats, och på avstånd. Och att allt detta återigen kommer att leda till personlig konkurs med allt vad det innebär.
När jag tänker det bästa så tänker jag att det mesta kommer att lösa sig, men att jag verkligen hade behövt de där pengarna i somras i San Francisco och att det känns jobbigt att du har förhalat det hela varje gång jag påminner dig, istället för att helt enkelt säga att pengarna inte finns.
Det värsta är nog att du inte berättar, inte säger hur det är, inte låter oss som tycker om dig komma in och få veta vad som händer. Ett besked om att du är helt pank och att det kommer dröja jättelänge innan jag får mina pengar hade varit så mycket lättare för både dig och mig att hantera, jämfört med den utdragna tjat-process som vi nu gått igenom.
Jag tror att kommunikation är nyckeln till det mesta och att allt blir så mycket jobbigare när man sluter sig, oavsett orsak. Och jag förstår verkligen att det inte är lätt när man är deprimerad. Men det är ju då vi vänner finns till för att hjälpa.
Så, hur står det egentligen till, bakom fasaden?
Kram
Fredrik
Du min vän
Vart försvinner du?
Du måste ha det som är svårt
Du måste ha det som gör ont
Å, du min vän
Jag finns här
Du min vän
Jag får blunda nu
Jag orkar inte se dig falla
Jag orkar inte med din sorg igen
Men jag vill inte se dig gå
Var kvar
Du min vän