Jag minns att jag för ganska längesen diskuterade träning med Caroline, och mitt under samtalet drog jag en slutsats jag inte var beredd på. Jag är en sån som tränar.
Under i princip hela mitt liv har jag varit missnöjd med hur jag ser ut. Jag har hela tiden placerat mig mentalt bland de som är i dålig form. Jag har helt enkelt definierat mig som en lat, överviktig och osund person. En som väljer soffan före promenaden, datorn före cykelturen. Så långt ifrån ”sportkillarna” i högstadiet man kan komma. Ännu längre från långdistanslöparna i mediebranschen (ALLA springer nuförtiden). Jag har varit musikern, relationsprataren, skribenten, bloggaren. Men inte den som tränar.
Men jag tränar.
Jag väger enligt alla rimliga beräkningar 20kg för mycket, men kan springa 2 mil utan att stanna.
Genom åren har jag tränat hockey, volleyboll, boxning, spinning, löpning, styrketräning, innebandy, tennis och badminton. Bland annat. Under ”dåliga perioder” tränar jag 1-2 gånger i veckan. Under bra perioder blir det 3-4 gånger.
Jag tränar för att äta. Och jag tränar för att begränsa mig. Jag tränar också för att tankarna inte ska trilla ner alltför djupt i det svarta. Boxning fungerar bäst när det handlar om att tränga ut tillvaron till ett mikroskopiskt flimmer långt bak i huvudet, och fokusera på här och nu, vinna eller förlora. 
Min relation till träning varierar konstant, men avslutas aldrig. Goda och onda cirklar kommer och går, och jag njuter när jag fått igång rutinerna ordentligt. På samma sätt mår jag dåligt när jag inte kommer iväg och prioriterar bort det. Men träningen är alltid kvar, den är min livlina.
Även om jag ofta är missnöjd med min kropp är jag nöjd med hur den svarar. Den sviker mig nästan aldrig. Jag är van vid att inte ha ont. Jag känner mig aldrig stel i rygg eller axlar. Ibland har jag ont i knäna efter volleybollträningarna, men det är överkomligt, och relaterat till de där 20 kilona.
Sammantaget ställer min kropp alltid upp för mig. Jag räknar med att den ska vara stark och lång och att jag ska kunna lyfta tunga saker när det behövs. Kroppen ska även kunna förflytta mig dit jag vill och jag skulle bli uppriktigt förvånad om jag inte när som helst, vid ett givet tillfälle, bara kan gå utanför dörren och gå några mil utan att bli helt slut.
Jag tänker ibland på hur mitt liv skulle se ut om kroppen började protestera. Som när vi gick på patrull i Afghanistan med ungefär 35 kg utrustning på oss. En normal fotpatrull gick vi kanske 5-7 kilometer. Det kunde ta fyra timmar, inräknat att vi pratade med folk på vägen och stannade upp då och då. Men kroppen sa inte stopp. Det kunde förstås vara jobbigt och varmt och man kände det rejält dagen efter, men ändå. Det gick bra.
Jag är en sån som tränar. Men det är inte min identitet.
Vad är du för en? Det vore kul att höra hur du ser på din egen träning, och kropp. Gör den det du vill?