Kategorier
träning

Duger jag om jag inte tränar?

Tjur Ruset Fredrik Wass

Det är lopptätt så här års. Sommar och höst innebär stora möjligheter för den hugade att stoltsera med tävlingsresultat i sociala medier. Göteborgsvarvet, Stockholm Hel-, halv- och kvartsmarathon, Malmö halvmarathon, Malmömilen, Midnattsloppet och The Color Run är bara några av alla de lopp som arrangeras med sammanlagt hundratusentals löpare varje år. Den svenska löparboomen har fortfarande full fart framåt verkar det som.

Samtidigt som jag funderade på med vilken vinkel jag skulle ta bilderna till den obligatoriska Instagram- och Facebookuppdateringen efter senaste löprundan slogs jag också av den kollektiva effekten av att mina flöden fylls av data och information från människor som för 20-30 år sedan betraktats som elitmotionärer, men som nu ofta är heltidsarbetande småbarnsföräldrar som ”bara tränar för skojs skull”.

Dessa människor levererar dock prestationer och resultat på en nivå långt över Gumping-nivå om en säger. Jag stod på en fest och pratade med ett par som sprang eller cyklade till jobbet i princip varje dag (15km enkel väg) och siktade på att göra en svensk klassiker tillsammans.

Vad gör det med oss att se bekanta vara missnöjda med sina toppresultat på milen eller ett marathon? Vad gör det med oss att faktiskt tycka att det är rimligt att ägna sig åt träning på en nästan nedbrytande nivå (i alla fall de som presterar uppåt elitresultat) och samtidigt förväntas sköta jobb, relationer, familj, barn och dessutom ha ett socialt liv?

Jag tycker så här:

Å ena sidan är det ganska vettigt att det anses bra att träna, och att folk gärna visar upp sina prestationer i sociala medier, om inte annat för att peppa sig själva (den kategorin tillhör jag själv). Det kan säkert skapa någon form av positivt grupptryck som gör att fler blir intresserade och det skapas en norm där regelbunden träning anses naturligt och ej som ett avvikande beteende.

Å andra sidan gör just benägenheten att bara publicera saker som utmärker sig eller avviker från den grå vardagen att flödet fylls av prestationer, oavsett om det är sluttider på långlopp, din fantastiska semester eller den där härliga middagen du var på. När vi sen skapar vår bild av omvärlden och vad våra vänner och bekanta sysselsätter sig med blir det som en dopad eller upphöjd version av verkligheten där ”ställtiden” mellan aktiviteterna sällan får plats. Den som inte gör något alls tenderar att heller inte berätta om just det. Duger jag om jag INTE tränar?

Ganska länge tyckte jag det var störande med folk som skröt om sina prestationer på nätet, men för en tid sedan har jag försökt tänka om. Jag tänker att den som själv mår bra av att berätta för andra om sin träning eller sina resultat gott kan göra det. Whatever makes you happy liksom. Och jag själv velar mellan att checka in på gymmet och att komma på mig själv med att träna flera gånger utan att ens instagramma det. Crazy, jag vet.

(Det här inlägget publicerades ursprungligen på min blogg på resume.se hösten 2014)

Kategorier
träning

Ta du en pepparkaka, men det kostar

Spinningcykel

Att träna ska vara en fristad. När vi rör oss ska vi inte behöva tänka på vardagsbekymmer, jobbstress eller relationsknas. Att träna är att ta en paus från sig själv, få lite perspektiv, rensa den luft man lever i dygnet runt. Och naturligtvis tränar vi för att bli piggare och starkare.

Utifrån det perspektivet var det så sorgligt att flera gånger under passet bli påmind om träning i relation till mat. ”Kämpa nu så kan ni äta lite fler pepparkakor i jul” och liknande uppmaningar kom regelbundet från instruktören. I sitt försök att driva oss deltagare hårdare blev det tydligt att träningen hade ett annat syfte än att vara en fristad. Du ska träna för att kunna unna dig, och tränar du inte får du inte njuta. Mat blir en belöning för en utförd prestation, inte något neutralt och odramatiskt.

Träning används ofta av ätstörda personer för att ”kompensera” (egentligen förstärka) ett osunt beteende kring mat och kropp. Om någon ens tvekade över anledningen till att träna innan passet blev det tydligt under träningen. Ta du en pepparkaka, men det kostar. Och du betalar med svett och ångest. God Jul.

Kategorier
träning

13 september

Stockholm Halvmarathon

Kategorier
relationer träning

Om du undrar varför vi tränar

”Jag behöver ingen flickvän. Jag går till gymmet i stället”, sa en vän till mig häromveckan. Han berättade om hur träningen helt har ersatt hans behov av närhet. Den ger samma känsla av distans till allting, lyfter upp honom, gör honom resistent mot nederlag. Jag kände igen det, hur det skyddar en, ruset, lugnet efteråt. Man kan vara ensam mycket längre än vanligt och man somnar mjukt, sover tungt, vaknar tom och nollställd, går till arbetet och levererar.”

Ur Lästips för politiker, av Isabelle Ståhl, som för övrigt bara blir bättre och bättre i SvD.

Kategorier
Bloggen träning

Stockholm Kvartsmarathon och de andra loppen

Jag har ju skrivit om min relation till träning, men jag insåg att jag sällan skriver om det faktiska utövandet, och dessutom sällan om de tävlingar jag deltar i. Hittills i år har jag till exempel sprungit två lopp; Medieruset och Stockholm Kvartsmarathon. För min egen skull tänkte jag sammanfatta det senare loppet.

Stockholms kvartsmarathon

Det var min kompis Evalisa som tipsade om Stockholm Kvartsmarathon och vi anmälde oss till loppet. Även Evalisas kollega (och min fd kollega) Nils hängde på i teamet. Loppet går runt Årstaviken i Stockholm, vilket verkligen är hemmaplan för mig och den runda jag sprungit absolut flest gånger i mitt liv. Fördelar för detaljkännedom i bansträckningen med andra ord, men också insikten att det inte är vilken runda som helst. Halva sträckan är ganska kuperad med inslag av terränglöpning. Det blev inte bättre av att vi veckan innan loppet fick reda på att bansträckningen ändrats, så att större delen av loppet går på årstasidan av årstaviken, och inte som tidigare lopp, på både Södermalm och i Årsta. Den nya sträckningen innebar att vi skulle springa fram och tillbaka till Gullmarsplan med utgångspunkt från Tantolunden (till skillnad mot runt Årstaviken som loppet brukar gå). Detta på grund av att Skansbron (lilla bron vid Skanstull) var avstängd för reparation.

Ny bansträckning

Konsekvensen av den nya bansträckningen innebar ett riktigt tufft lopp som till stora delar gick i någon form av lutning. Kuperad terräng och dagen till ära strålande sol och cirka 28 grader i skuggan gjorde det inte till någon enkel 10km-runda. Men vi tog oss runt och det var en god stämning längs loppet.

En klantig miss från arrangörernas sida gjorde dock att elitgänget som sprang först blev guidade fel och vände tillbaka alldeles för tidigt under loppet. De kom tillbaka till målet efter att bara ha sprungit 6,8 kilometer. Vi som mötte dessa snabbspringande atleter fick i alla fall lite tröst av att de inte riktigt var SÅ snabba som vi först hade trott när vi mötte på dem på Årstabron efter endast 10 minuters löpning.

splits-kvarstmarathonMina mellantider visar att jag hade en betydligt högre fart under den första halvan av loppet än i slutet, detta på grund av bansträckningen med flera längre utförsbackar i början av loppet, och alltså följaktligen lika många sega uppförsbackar på tillbakavägen. Lägg till viss trötthet i slutet och kilometertiderna sträckte sig långt över mitt mål – att ligga kring 6min/km. Dock var jag hyfsat snabb under de första kilometrarna vilket räddade upp totaltiden på en av de jobbigaste 10km-rundor jag sprungit i mitt liv. Det var som sagt tryckande värme och konstant kuperad terräng vilket för en tung löpare som jag innebär mycket ”motstånd” i uppförsbackarna. Min sluttid blev 1:04:53 vilket känns okej med tanke på vädret (en av årets varmaste dagar) och terrängen.

På lördag springer jag Stadsloppet i Norrköping och hoppas på både en bättre tid och en lite snällare bana. Jag springer dessutom ihop med min syster Katarina, så det blir lite familjeprestige att vinna också.

Kategorier
kropp träning

Målbilder 2013

Jag är nöjd med 57.20 på en ganska kuperad 10k-bana. Syrran också nöjd tror jag. :) #AltonWaterRun

Delar av Åsa Sandells adepter på Sweet Sunday Fight Club #ssfc samlade efter kvällens träning.

Första springloppet någonsin för Ego, 12km Bay to Breakers

B2B

G3 Beachvolley

Kategorier
Bloggen

Att springa

Via Reblos blogg hittar jag det här inlägget om löpning av Rebecka Åhlund. Det är underhållande läsning för alla de som tröttnat på löparhajpen och de supertajta mediemänniskorna med Marathon-deltagande som vardagshobby. Själv springer jag hellre än går till gymmet. Men det säger kanske inte så mycket. Speciellt syns det inte på mig.

”Alla dessa medelålders-men-släta människor i tidningen som plötsligt barfotaspringer maraton i snöstorm och uppförsbacke. De säger att tröttheten är 80 procent psykisk. Jag hatar att utmana mig själv, det är det värsta jag vet.” Hela inlägget.

Min egen relation till träning? Ja, den har jag skrivit om tidigare.

Kategorier
Bloggen

Samtidigt på SATS

1.

2.

3.

Kategorier
kropp träning

Mina resultat från LifeGene

Lifegene logotypeIdag deltog jag i en av Sveriges största forskningsstudier någonsin, LifeGene. 500 000 svenskar ska undersökas vart femte år med syfte att undersöka folkhälsan. Jag hade sedan en tid funderat på att göra en vanlig hälsoundersökning och kolla upp värden och sånt för att se så att inget är på tok. Då såg jag att Heidi Wold hade undersökt sig och tyckte att det lät som en bra grej. Dessutom är det helt gratis.

Senast jag var med om en läkarundersökning var vid inryckningen till utlandsstyrkan hösten 2009, men då togs det till exempel inte blodprov och värden som blodtryck och kolesterol mättes inte upp. Det gör man på LifeGene.

Via ett hyfsat enkelt webbgränssnitt kunde jag både boka undersökningstid (som tar ungefär 45 minuter) samt fylla i en ganska utförlig enkät om livstil, motion, hälsa och så vidare. Idag gjorde jag alltså den fysiska undersökningen. Några av de saker som testades och mättes var bland annat längd, vikt (impedansvåg med kroppsfett-mätning), hörsel, lungor, blodtryck, mått på bröst och höft samt att man lämnar några blodprov för analys av bland annat nivån på blodfetter och kolesterol. Man får också reda på hur ens värden står sig mot normalvärden och vad man ”borde ligga på” i förhållande till andra av samma kön, längd, ålder etc. Nu vet jag även en del kuriosa som till exempel exakt hur mycket musklerna i min vänsterarm väger, samt hur mycket fett det finns i högerlåret.

För mig var det en nollmätning. En startpunkt. Jag är hyfsat nöjd med resultaten på det sättet att ingenting var direkt överraskande. Extra nöjd var jag dock över ett bra resultat på blodtrycket (115/64) och vilopulsen (60). Inte helt otippat hade jag förhöjda värden på kroppsfett och BMI, dock inga extrema siffror.

Om du vill ha en proffsig och gratis undersökning för att göra en grundkoll av dig själv så rekommenderas verkligen LifeGene. Undersökningslokaler finns i Stockholm (fridhemsplan) och Umeå, och det går supersmidigt att snabbt få en undersökningstid. Sen kan farbror staten bevaka oss medborgare ännu bättre. 😉

Läs mer på LifeGene.se:

”LifeGene är ett omfattande forskningsprojekt för att få bättre kunskap om hur våra gener, vår omgivning och vårt sätt att leva påverkar vår hälsa. Inom medicinsk vetenskap finns fortfarande outforskade områden och vi tror att LifeGene kommer att ge helt ny kunskap om våra vanligaste folksjukdomar och hälsoproblem som exempelvis astma, allergier, infektioner, fetma, förslitningsskador, kroniskt trötthet och smärta, och de stora sjukdomarna senare i livet – hjärt- och kärlsjukdomar och cancer. LifeGene kommer att bli Sveriges största befolkningsstudie. En halv miljon personer ska rekryteras som frivilliga under de kommande åren. Projektet kommer att pågå under många år framöver.”

Kategorier
kropp Min relation till träning video

Min relation till träning

Tjur Ruset Fredrik Wass

Jag minns att jag för ganska längesen diskuterade träning med Caroline, och mitt under samtalet drog jag en slutsats jag inte var beredd på. Jag är en sån som tränar.

Under i princip hela mitt liv har jag varit missnöjd med hur jag ser ut. Jag har hela tiden placerat mig mentalt bland de som är i dålig form. Jag har helt enkelt definierat mig som en lat, överviktig och osund person. En som väljer soffan före promenaden, datorn före cykelturen. Så långt ifrån ”sportkillarna” i högstadiet man kan komma. Ännu längre från långdistanslöparna i mediebranschen (ALLA springer nuförtiden). Jag har varit musikern, relationsprataren, skribenten, bloggaren. Men inte den som tränar.

Men jag tränar.

Jag väger enligt alla rimliga beräkningar 20kg för mycket, men kan springa 2 mil utan att stanna.

Stockholms kvartsmarathon

Genom åren har jag tränat hockey, volleyboll, boxning, spinning, löpning, styrketräning, innebandy, tennis och badminton. Bland annat. Under ”dåliga perioder” tränar jag 1-2 gånger i veckan. Under bra perioder blir det 3-4 gånger.

Boxning träning

Jag tränar för att äta. Och jag tränar för att begränsa mig. Jag tränar också för att tankarna inte ska trilla ner alltför djupt i det svarta. Boxning fungerar bäst när det handlar om att tränga ut tillvaron till ett mikroskopiskt flimmer långt bak i huvudet, och fokusera på här och nu, vinna eller förlora.  boxning träning gym

Min relation till träning varierar konstant, men avslutas aldrig. Goda och onda cirklar kommer och går, och jag njuter när jag fått igång rutinerna ordentligt. På samma sätt mår jag dåligt när jag inte kommer iväg och prioriterar bort det. Men träningen är alltid kvar, den är min livlina.

Morgonjogg vid vattnet i San Francisco. Foto: Miriam Olsson Jeffery
Morgonjogg vid vattnet i San Francisco. Foto: Miriam Olsson Jeffery

Även om jag ofta är missnöjd med min kropp är jag nöjd med hur den svarar. Den sviker mig nästan aldrig. Jag är van vid att inte ha ont. Jag känner mig aldrig stel i rygg eller axlar. Ibland har jag ont i knäna efter volleybollträningarna, men det är överkomligt, och relaterat till de där 20 kilona.

basket träning

Sammantaget ställer min kropp alltid upp för mig. Jag räknar med att den ska vara stark och lång och att jag ska kunna lyfta tunga saker när det behövs. Kroppen ska även kunna förflytta mig dit jag vill och jag skulle bli uppriktigt förvånad om jag inte när som helst, vid ett givet tillfälle, bara kan gå utanför dörren och gå några mil utan att bli helt slut.

tennis träning

Jag tänker ibland på hur mitt liv skulle se ut om kroppen började protestera. Som när vi gick på patrull i Afghanistan med ungefär 35 kg utrustning på oss. En normal fotpatrull gick vi kanske 5-7 kilometer. Det kunde ta fyra timmar, inräknat att vi pratade med folk på vägen och stannade upp då och då. Men kroppen sa inte stopp. Det kunde förstås vara jobbigt och varmt och man kände det rejält dagen efter, men ändå. Det gick bra.

afghanistan däck

Jag är en sån som tränar. Men det är inte min identitet.

Vad är du för en? Det vore kul att höra hur du ser på din egen träning, och kropp. Gör den det du vill?