Många är vi som aldrig stred, som alltid fanns i bakgrunden av dramatiken, som aldrig sett sig som drabbad, utsatt, traumatiserad. Vi som var en operativ funktion på plats, men sällan i händelsernas centrum. Vi som fortsatte våra liv precis som vanligt efter hemkomsten, som lämnade uniformen och klev tillbaka in i det civila. Vi som aldrig skulle påstå att vi varit med om något väldigt jobbigt och som på frågan hur det var, alltid svarade ”jag hade det ganska bra, men jag hade ju kollegor som var med om en del, några dog”. Sju år sedan.
Det blir inga krigshjältar av oss andra. Inga extra parader. Hur många pekoral till blogginlägg jag än skriver om det. Gott så. Men vi, och jag, är också någon som trippade av från det osynliga stresspåslaget och hamnade i ett vakuum. Att flera gånger vakna av att höra mig själv skrika rakt ut mitt i natten veckorna efter hemkomsten var en märklig upplevelse. Det hade aldrig hänt innan dess. Det har aldrig hänt sedan dess.
Men jag hade ju inte varit med om något där jag personligen varit i fara? Jag var ju en sån som behövde dra upp volymknappen för att få mina egna futtiga upplevelser att betyda något. Den inre volymen var dock något annat, mycket lägre men ständigt påslagen.
Jag var så upptagen med att fånga livet igen, att se och uppskatta varje sekund, att uppföljningssamtalet från Försvarsmaktens psykolog nästan kändes provocerande. Det störde. Jag var förbi det där, ville vidare, glad att vara vid liv. Att ha fått komma hem.
Men de där nätterna och de där skriken glömmer jag inte. Inte heller de som blev kvar för evigt och alla de olika känslor som tränger fram när du befinner dig på en väldigt annorlunda plats, under väldigt lång tid, väldigt långt borta. De minnena drar jag nytta av varje dag, fortfarande.
Du som följer mig måste finna dig i det.