Månadsarkiv: juli 2007

Barnatro

– Du gjorde aldrig något innan du behärskade det. Det dröjde länge till exempel länge innan du lärde dig att gå. Men en dag ställde du dig bara upp och började gå. Samma sak när du lärde dig cykla. En dag cyklade du bara. Du väntade tills du kunde. Gjorde inga allvarliga misstag på vägen. Råkade inte ut för några olyckor. Din syster hade fullt av blåmärken och skrubbsår som barn, men inte du. Du väntade tills du behärskade det du ville uppnå.

Jag och mamma diskuterade hur det var när jag var liten. Och när hon berättade om det där med att lära sig gå och cykla så kände jag hur polletten trillade ner. För det är ju så det har varit. Det är så det är. Rädslan för att misslyckas har gjort att jag spelat säkert. Hela tiden. Aldrig ge sig in i något utan kontroll. Ha kött på benen. Flyktvägar kartlagda. Den strategin har följt mig som en röd tråd genom livet.

Det finns en grundläggande fruktan för att göra bort mig, misslyckas och stå naken utan skydd. Det är både en drivkraft och en bromskloss. Genom att vara rädd för det mesta skapas murar mellan mig och livet. Och genom att söka rädslan blir murarna lägre. Genom att alltid vilja vara bra på det jag gör skapas drivkraft att lära. Att utvecklas. Men lika ofta att välja bort. Att undvika.

Jag försöker ändra på det. Jag säger upp mig utan att ha nytt jobb. Jag tackar nej till trygga lösningar. Försöker hoppa på nya osäkra tåg, ofta utan känd slutstation. Jag vill vara en sån som inte är rädd. Inte feg. Ibland går det. Men lika ofta väljer jag den trygga vägen. Safe.

Tankesättet skapar distans mellan mig och min omgivning. Kontrollbehovet hämmar. Både relationer och livsstil. Men jag jobbar på det. Gör du? 

”Identitet är hittepå”

Nu ska vi prata identitet. Semestern innebar att min semesterkanon (med långt a) börjat avverkas.  Jag skrev tidigare om Vi som aldrig sa hora och Ego Girl. Senaste veckan har jag avverkat Bögjävlar, Bananflugornas herre, Överklass och Snabba Cash. Fyra böcker som precis som de två första har extremt mycket med identitet att göra. Och även manlighet. Och skuld. Och plikt.

En reflektion kring Popovas bok Överklass och den inverterade medieeliten hittar du på min andra blogg. Jag har den sista tiden blivit en citatbloggare och så även i det här inlägget. Jag lovar bättring. Men först:

Ur Bananflugornas herre av Fredrik Eklund:

”Vi var varken fattiga eller rika när jag var liten. Vi var ingenting. Vi saknade tillhörighet bland villorna i förorten, och jag kunde därför känna mig hemma överallt. Vi hade bott i en grå förort till en grå stad i ett grått land. Jag kom inte från någonstans. Jag var för vulgär, för frispråkig och krävde ständigt för mycket action. ”

”Krypande på alla fyra i sandlådan kände jag skuld för att jag ville leka med dockor istället för med bilar. I mellanstadiet skuld, eller skam, över att jag kunde hoppa hopprep bättre än tjejerna. I högstadiet skuld över att det brände till i mitt hjärta när mina ögon drogs till de andra pojkarna. Och i gymnasiet skuld för alla ensamma, onanerande och tomma nätter under svettiga lakan.”

”Det är själen som är viktig. Själen som du dagligen steriliserar och hamrar ner i folkhemmets frusna planka.”

Från en av Tomas Hemstads texter ur Bögjävlar:

”Vi – jag anklagar mig själv likväl som resten av bögsamhället – bär på ett kollektivt mobbingtrauma, oavsett om vi blivit mobbade eller inte, där vi intalar oss själva att det finns gudagivna skillnader mellan oss och straighta män. Det gör det. Exakt en skillnad. De föredrar fitta framför kuk. Allt annat är hittepå. Identitet är hittepå. Skrapa på ytan och du hittar mer yta. En tillspetsad sanning skulle nog många forskare av lesbiska inneröron och rumpknullande chimpanser säga. Och visst, det finns ett större utrymme för genderbendning i bögvärlden. Men min poäng är att vi mytologiserat den straighta mannen minst lika mycket som straighta har mytologiserat oss. I den straighta mannen ser vi allt som vi inte är. Alla styrka vi saknar finns hos honom. All självkänsla. Allt mod. Det spelar ingen roll hur mycket vi kämpar, vi kan aldrig bli kompletta män såsom den heterosexuella upplagan ser ut.”

Under semestern har jag alltså funderat mycket på skuld och plikt. Inte så mycket i relation till min sexualitet, utan istället när det handlar om mina nära relationer, just nu bestående av familj och vänner. De två böckerna som skildrar den homosexuelle mannens perspektiv har varit intressanta även ur mitt straighta perspektiv. Många tanketrådar i böckerna är existensiella snarare än kopplade till den sexuella läggningen. Det handlar om identitet, mansroller och utanförskap. Klockrent.

Du får ingen analys nu. Men kanske längre fram. Se det som en minnesanteckning.

Kajen lämnade bryggan

Look ma’, I am mediagymnasietphotoshoppad!
Vilken lirare alltså.

Ja, det var kul att dra upp en liten gädda när jag och mamma var ute och rodde, och ja, det kan vara bra med bilder där man ser glad ut för en gång skull.

Men nej, jag är ingen friluftsmänniska och nej, jag är inte fiskeintresserad egentligen. Jag trivs i smutsiga urbana miljöer, samt på kajen förstås.

Roddturen medgav dock lite hands on företagsrådgivning två konsulter emellan, vilket aldrig är fel. Det där med momsregler och skatteavdrag är viktigt att reda ut.  Och så fick vi vara oss själva för en stund. Också viktigt.

Mediagymnasietphotoshoppad gäddbild

Början på slutet

Det måste regna för att något ska kunna gro, eller hur är det? Inatt tog vi oss till botten, jag och vädret. Det kan bara bli bättre nu känns det som. Men sen tidigare vet jag att jag måste ner till vändpunkten innan jag kan börja bygga. Jag tror jag varit där nu, men är inte säker. Jag frågade en av de bästa om råd och hon sa "ta in känslan". Låt det komma. Inte blockera.

Vi får se.

(jag var tvungen att ändra rubriken på det här inlägget i efterhand eftersom det kom så många kommentarsspam)

Knepigt med mansroller

Ur en artikel den 21 juli 2007 i Aftonbladet:

"
– Jag tycker att det är jobbigt att åka runt i killgrupp och bara vara
med snubbar, jag känner alltid att jag inte är i takt med dem, säger
Musse.


 När Musse under våren har spelat in nya Svt-programmet
”Starta din egen religion” har scenariot varit detsamma – bara killar i
teamet.


 – De andra tycker att det är skithärligt med killgänget, att bara göra killgrejer – jag tycker att det är plågsamt, säger han."


Ur mitt inlägg från den19 oktober 2005 på Bisonblog (Reflektioner kring nya mansroller i ZTV):

"Andreas och Musses ständiga dialog med varandra är genomgående. De
visar tittarna att man kan vara aggressiv och mjuk samtidigt. Att visa
respekt och ödmjukhet inför nya människor och omständigheter går att
kombinera med hög integritet. Ingen machostil och ingen överdriven
attityd. Istället ett ständigt upptäckande och en nyfikenhet där de
kampsportsutövare som intervjuas sluts in i programledarnas lekfulla
jargong."

Ur inlägget Ge mig en mansroll här på kajen den 11 juni 2007:

"Att vara vän med en man är ett svårt kapitel. Så många koder att tänka
på. Men flera män i grupp är ännu svårare. Nästan omöjligt. Jag vet
inte hur jag ska bete mig. Vad förväntas av mig? Vad förväntar jag mig?
I viljan att inte vara som dem har jag fastnat någonstans på vägen. I
ett ingenmansland. Det känns som svek och hyckleri på två fronter. Ett
medvetet utanförskap utan mening."

Jag inser att den här prylen varit viktigare än vad jag först trodde. Ett återkommande tema. En följetong. Jo jag tackar.

Konflikt

”Det är någonting med grälen och försoningarna som tilltalar mig. Det värsta jag vet är att inte känna någonting alls; då är jag hellre ledsen eller förbannad för det övergår ju ofta i glädje och lycka. Samtidigt är det fruktansvärt påfrestande att leva i ett sådant förhållande som jag hade med Olivier. Man blir helt utpumpad av allt grälandet.”
Ur Ego Girl av Carolina Gynning.

Extrapris på drivkraft

Jag har semester nu och känslan är att alla springer fort medan jag står stilla. Inte en bra känsla. Jag känner mig dränerad och utnyttjad på min kunskap och kreativitet av omgivningen, utan att riktigt se hur jag ska casha in. För en sån som jag är ledighet döden. Det gäller att vara i flödet hela tiden. Det är då jag fungerar som bäst.

Istället har de senaste veckornas möten genererat tankar som måste tänkas. Prioriteringar som måste göras. Beslut som måste avvägas. Jag vill inte tappa bort den jag är samtidigt som jag inte vill vara den jag varit. Utveckling säger du. Paradigmskifte säger jag. För det är inte som vanligt. Inget är som vanligt den här sommaren. Jag hoppas det aldrig blir som vanligt igen.

Ego

Jag läser mina böcker och hoppas på något nytt. Först ut blev berättelsen om Hannes, Wilma, Kristian och Frippe. Ja, jag är antagligen sist i hela bloggosfären med att läsa Ronnies bok, men min sommar är till för fördjupning. Alltså läser jag det som jag skummat på ytan under våren. Men boken bekräftar i stort sett den bild jag skapat utifrån Rodeo-bashningar och Virtanen-hyllningar. På baksidan står ”…det är också en berättelse om killarna som förväntades bli de nya moderna männen men misslyckades”.  Och det beskriver ganska bra vad det är frågan om. Sandahl berättar inte om en ny manlighet, en ny feministisk mansgeneration eller ett nytt perspektiv. Istället berättar han om madonnablicken och hur de snälla killarna antagligen är längre ifrån något som kan liknas vid jämställdhet än the average hetero-hockey-subjektet.

Personligen kan jag inte identifiera mig helt med någon av karaktärerna i boken. Närmast kommer Kristian. Sen Hannes. Och Wilma är mig bekant. Kanske känner jag henne allt för väl. Alla är förstås trasiga på sitt eget vis och manifesterar det på olika sätt.

Alla grubblar. Ingen lyssnar. Projektion, manipulation och förnekelse bär upp psyket hos de inblandade. Ingen tar hand om sin skit. Alla tar skit. Alla ger skit.