Välkommen

539998_235973676520468_1958242729_n (1)Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är okej.

Vill du läsa vad jag skriver om internet, samhället och medierna rekommenderar jag dig ett besök på den lite mer välordnade och tydliga Bisonblog.se som jag drivit sedan 2004. Annars är det bara att fortsätta läsa här nedanför.

Helgens bedrifter

I helgen lyckades jag både komma iväg till Popaganda för att se Icona Pop, First Aid Kit och Veronica Maggio (vi köpte biljetter bara några timmar innan) samt testspringa halvmarathon-banan inför loppet om två veckor.

Veronica Maggio på PopagandaKonserterna var bra! Alla akter var extremt proffsiga och välövade så här i slutet av festivalsommaren kändes det som. Det var första gången jag såg de olika akterna live. Blev också impad av Edith Backlund som körade, gitarrade, tamburinade och var allmänt bra i skuggan av Maggio. Sällskapet var också bra; Einar och Evalisa.

Och på tal om Evalisa så bestod nog den stora bedriften i helgen av att hon stod ut med mitt gnällande under löpningen. Jag var sliten i benen sedan ett träningspass tidigare i veckan och hade lite småont mest hela tiden. Evalisa var tvärtom piggare och starkare än väntat (enligt henne själv) så tillsammans balanserade vi väl upp humöret på en jämn nivå – även om det innehöll både toppar och dalar längs vägen. Hade antagligen inte klarat hela passet om hon inte varit med, så det var fint. Bra övning inför den riktiga utmaningen sen. Vi sprang dessutom till och med längre än ett halvmarathon.

Överst: Officiell bansträckning Stockholm Halvmarathon
Underst: Hur vi sprang i lördags

Övningsrunda Stockholm Halvmarathon

 

Ribbing telling it like it is

Om ett barn frågar ”varför är X så fet/så tjock?” beror det sannolikt på att andra vuxna har talat om X i sådana ordalag. Det bästa svaret är absolut inte det du föreslår, utan helt enkelt ”människor ser olika ut, en del är kortvuxna, andra långa, en del är tjocka, andra smala och några är magra”. Barn brukar acceptera en enkel rak förklaring och bryr sig sannolikt inte om att orsaken till fetman är felaktig mathållning – om det nu är så, det finns flera skäl till övervikt.”

DN.se: Fetmafråga?

Om du undrar varför vi tränar

”Jag behöver ingen flickvän. Jag går till gymmet i stället”, sa en vän till mig häromveckan. Han berättade om hur träningen helt har ersatt hans behov av närhet. Den ger samma känsla av distans till allting, lyfter upp honom, gör honom resistent mot nederlag. Jag kände igen det, hur det skyddar en, ruset, lugnet efteråt. Man kan vara ensam mycket längre än vanligt och man somnar mjukt, sover tungt, vaknar tom och nollställd, går till arbetet och levererar.”

Ur Lästips för politiker, av Isabelle Ståhl, som för övrigt bara blir bättre och bättre i SvD.

Balkongsnack

lumpen

 

”Jag minns att vi var ett gäng nittonåringar som åkte själva i en minibuss med var sitt skarpladdat vapen i centrala Stockholm. Det var en ganska märklig känsla. Om det var någon gång man skulle råna en bank så var det väl då. Jag är förvånad att inte fler personer tokar ur och gör galna saker.”

”Jag var skarpskytt, vi hade bara lite längre pipa och kikarsikte. Vi övade inne i stan ibland, men det svåraste var när man skulle hålla vakt i skogen och höll på att somna.”

”Jag fick en ksp-enhet tilldelad till min grupp och sedan var vi tre grupper som tillsammans ryckte fram mitt i natten mot en kulle. Vi skulle göra eldöverfall mot ett helt kompani som hade slutövning. De höll precis på att packa ihop och blev överraskade när vi öppnade eld med allt vi hade.

”Det var pansarskott, ksp-skyttar och så våra små fnattriga k-pistar. Och som vanligt tappade vi all koll på allting när vi ryckte fram. Vi såg inget och vi hörde inget mitt i all eldgivning. Några minuter senare var det eld upphör och övningen avbröts. Befälen käbblade lite eftersom vi tydligen anlänt alldeles för sent till genomförandet.”

”Det jag tycker är fascinerande är hur mycket svårare det är att träffa med precision med en pistol jämfört med en AK. Pistolen är ju fladdrig i jämförelse. Så sjukt stor skillnad med den korta pipan. Jag minns hur jag sköt med pistol i liggande skjutställning på 50 meters avstånd och hade ändå svårt att träffa tavlan.”

”Skillnaden mellan övning och skarpt läge är ju att det blir tydligare var hotet finns när det är skarpt. Man skjuter liksom inte rakt ut i luften. Men det största hotet är ju vägbomber med efterföljande RPG-attack.”

Ibland tänker jag att den delen av mig som har konversationer som innehåller inslag enligt ovanstående med en vän är som en främmande eller avlägsen fågel. Den finns där hela tiden, men väldigt sällan hörs den eller får ta plats. Men det är ändå ett djur som finns inom mig.

Stockholm Kvartsmarathon och de andra loppen

Jag har ju skrivit om min relation till träning, men jag insåg att jag sällan skriver om det faktiska utövandet, och dessutom sällan om de tävlingar jag deltar i. Hittills i år har jag till exempel sprungit två lopp; Medieruset och Stockholm Kvartsmarathon. För min egen skull tänkte jag sammanfatta det senare loppet.

Stockholms kvartsmarathon

Det var min kompis Evalisa som tipsade om Stockholm Kvartsmarathon och vi anmälde oss till loppet. Även Evalisas kollega (och min fd kollega) Nils hängde på i teamet. Loppet går runt Årstaviken i Stockholm, vilket verkligen är hemmaplan för mig och den runda jag sprungit absolut flest gånger i mitt liv. Fördelar för detaljkännedom i bansträckningen med andra ord, men också insikten att det inte är vilken runda som helst. Halva sträckan är ganska kuperad med inslag av terränglöpning. Det blev inte bättre av att vi veckan innan loppet fick reda på att bansträckningen ändrats, så att större delen av loppet går på årstasidan av årstaviken, och inte som tidigare lopp, på både Södermalm och i Årsta. Den nya sträckningen innebar att vi skulle springa fram och tillbaka till Gullmarsplan med utgångspunkt från Tantolunden (till skillnad mot runt Årstaviken som loppet brukar gå). Detta på grund av att Skansbron (lilla bron vid Skanstull) var avstängd för reparation.

Ny bansträckning

Konsekvensen av den nya bansträckningen innebar ett riktigt tufft lopp som till stora delar gick i någon form av lutning. Kuperad terräng och dagen till ära strålande sol och cirka 28 grader i skuggan gjorde det inte till någon enkel 10km-runda. Men vi tog oss runt och det var en god stämning längs loppet.

En klantig miss från arrangörernas sida gjorde dock att elitgänget som sprang först blev guidade fel och vände tillbaka alldeles för tidigt under loppet. De kom tillbaka till målet efter att bara ha sprungit 6,8 kilometer. Vi som mötte dessa snabbspringande atleter fick i alla fall lite tröst av att de inte riktigt var SÅ snabba som vi först hade trott när vi mötte på dem på Årstabron efter endast 10 minuters löpning.

splits-kvarstmarathonMina mellantider visar att jag hade en betydligt högre fart under den första halvan av loppet än i slutet, detta på grund av bansträckningen med flera längre utförsbackar i början av loppet, och alltså följaktligen lika många sega uppförsbackar på tillbakavägen. Lägg till viss trötthet i slutet och kilometertiderna sträckte sig långt över mitt mål – att ligga kring 6min/km. Dock var jag hyfsat snabb under de första kilometrarna vilket räddade upp totaltiden på en av de jobbigaste 10km-rundor jag sprungit i mitt liv. Det var som sagt tryckande värme och konstant kuperad terräng vilket för en tung löpare som jag innebär mycket ”motstånd” i uppförsbackarna. Min sluttid blev 1:04:53 vilket känns okej med tanke på vädret (en av årets varmaste dagar) och terrängen.

På lördag springer jag Stadsloppet i Norrköping och hoppas på både en bättre tid och en lite snällare bana. Jag springer dessutom ihop med min syster Katarina, så det blir lite familjeprestige att vinna också.

Hej kompis

Det händer inte lika ofta längre, men när den här bloggen startades så innehåll många av inläggen någon form av slutsats om livet, egot, relationerna eller människorna. Bloggen hade en rörelse och dokumenterade insikterna längs vägen. Sedan blev jag mer rädd för att exponera mig och samtidigt kanske mer ”klar” i många funderingar jag haft.

Häromdagen hände det dock igen. Jag tog en fika med Karin och diskuterade som vanligt allt mellan Tinder och Secret. Sen kom vi in på det här med kompisrelationer och jag slogs av det faktum att jag inte ser de vänner som inte finns. Hmm, det där lät ju ganska konstigt, men det jag menar är att jag liksom glömmer bort relationer som inte är pågående. Sågs vi igår eller idag? Ja, då minns jag dig. Sågs vi för över en månad sedan? Då kommer du inte automatiskt upp på radarn när jag tänker ”vem kan jag hänga med?”. På det här sättet underskattar jag antalet personer jag har vänskapsrelationer med och jag tenderar också att oftare umgås med de jag redan träffar så att säga.  Detta enligt någon slags algoritm eller formel där frekvensen för hur ofta vi ses är en viktig faktor och kan slå ut andra faktorer som till exempel hur länge vi varit vänner, hur nära vi står varandra och hur viktiga vi är för varandra.

För det här är inte alltid en önskvärd utveckling. Jag älskar att träffa nya människor och är genuint intresserad av att hela tiden skapa nya relationer till min omvärld, men jag vill inte glömma bort människor längs vägen. Visst händer det att man glider ifrån varandra av olika skäl, eller att man helt enkel inte har så mycket gemensamt längre och därför inte vare sig ses eller tar initiativ till att ses lika ofta. Och det är helt okej, för att inte säga nödvändigt. I alla fall om man har någon slags ambition med sitt sociala liv. I ett kommande inlägg kan jag skriva om en teori jag har kring livet som en ström där människor kommer och går. Vissa stannar livet ut, andra kanske bara några år, några veckor eller några dagar.

Det är snarare när  vänner egentligen vill ses, men inte gör det på grund av att vänskapsformeln inte talar till ens fördel, som är problemet. Jag är ju ändå en av de som har ganska gott om tid att träffa folk, med tanke på det drönarliv jag lever utan åtaganden i form av familj till exempel. Men ändå uppstår situationer där båda parter vill ses men inte kommer till skott eftersom vi inte finns på varandras radar.

Hur gör du? Har du ett fåtal vänner du hänger med hela tiden, eller jobbar du på många fronter? Jag tillhör den senare kategorin, men ibland känner jag mig splittrad och otillräcklig. Vad avgör om vänskapen hålls vid liv? Är det hur ofta ni ses eller andra faktorer?

Hello, is it me you’re looking for?

Ibland funderar jag på om någon ens orkar besöka den här bloggen. Du som läser det här inlägget gör det antagligen för att du prenumererar på flödet via RSS. Jag kan inte se hur någon annan skulle orka dyka upp här regelbundet, bara för att sedan bli besviken över bristen på nya inlägg. Det händer kanske lite mer på min andra blogg i så fall.

Nåja, slut på meta.

Idag börjar min semester nummer två. Jag var i San Francisco hos Miriam och Björn i två veckor i juni, och nu är det dags för nästa semester. Är du i Stockholm? Vill du ses? Hojta.