Välkommen

539998_235973676520468_1958242729_n (1)Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är okej.

Vill du läsa vad jag skriver om internet, samhället och medierna rekommenderar jag dig ett besök på den lite mer välordnade och tydliga Bisonblog.se som jag drivit sedan 2004. Annars är det bara att fortsätta läsa här nedanför.

Vintermos

2015 har varit precis som de andra åren – en känslomässig berg- och dalbana. Men det har också funnits en mognat. Ännu en version av mig själv ömsar skinn och kliver fram. För mig är det normaltillstånd att leva i förändring, men vissa saker vill jag ska stanna kvar. Jag tror att jag blivit bättre på att förstå vilka de sakerna är i år. Inte utan hjälp. Och den hjälpen är som en dröm.

Samtidigt som jag ser ljust på mitt eget liv ser jag mörkt på samhällsutvecklingen. Jag vill gärna dela de där positiva artiklarna som handlar om hur all statistik visar att vi egentligen har det bättre än någonsin, med färre allvarliga brott, mindre sjukdomar och allmänt bra värden för alla de mätpunkter som det moderna samhället tycker är viktigt att mäta. Men siffror är en sak medan reaktioner, kommentarer och attityder något annat.

Framåt framåt

Jag hamnade här igen. Ville väl säga hej.

Det är som på film, fast på riktigt. Som i teorin, fast i praktiken. Alla trösklar finns kvar och allt det som är dåligt med mig är fortfarande dåligt. Men det som är nytt är att friktionen används till utveckling, inte distans. Att möta istället för att undvika. Att stanna istället för att fly.

Det är inte enkelt, men det är det enda rätta.

Bästa betyget för Blogg100

För fjärde året i rad rullar Blogg100-utmaningen som jag startade 2012. Den går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad. I år är vi uppåt 400 deltagare, och jag tycker det här inlägget fångar väldigt bra vad hela vitsen är. ”Anya” på bloggen Plötsligt i Moskva skriver:

”Att blogga ut en text om dagen. Det är som att ta ett kliv om dagen, springa några minuter längre på löpbandet. Jag andas lättare nu när jag trycker på “publicera inlägg”. Nästan ingen ångest, knappt några tankar om ytterligare källkoll, bara en till korrläsning, omformulera det stycket, nej, förresten, radera hela texten, som rusar i mitt huvud. Jag kan skriva, jag är inte rädd. Att skriva är ett hantverk. Jag som människa varken står eller faller med en illa skriven text, tvärtom: jag växer.”

Läs resten av inlägget, eller varför inte den här intervjun jag gjorde med ”Anya” på min blogg hos Resumé.

Att något som började som en liten utmaning för mig själv, förvisso presenterad öppet på min blogg, har växt till något som på riktigt får människor att utvecklas och hitta glädjen i skrivandet (eller skapandet av andra sorters innehåll). Det känns fint, och väldigt mycket större än Twitter beefs, Mediestockholm eller geggigt branschtugg.

Att vilja

15627782573_13a8dc3958_zAtt bli anspråkstagen. Att vara den man ringer. Att vara den som ringer. Att bli visad. Att få vila i känslan. Att vila i mig. Att bygga något längre än nästa vecka. Att spela roll, inte roller.

Att vara bra. Att träna hårt. Att komma bort. Att tänka stort. Att vara viktig. Att vara oviktig. Att gå ner alla kilon. Att inte bry sig om kilon. Att aldrig någonsin bry sig om kilon. Att göra en exit. Från mig. Att bygga en buffert. Att resa bort.

Istället distans. Istället avvisningar. Istället avstånd. Istället andras rädsla.

Men samtidigt privilegium, lyckliga lotter, förspänt, inkomster, utgifter, sammanhang, utveckling, framsteg.

Jag och Lena Andersson

Jag har ju förstått det tidigare, men att lyssna på Lena Andersson när hon är gäst i Värvet är som att lyssna på en i mångt och mycket bättre, mer genomtänkt och otroligt mycket mer intelligent person jämfört med mig själv, förklara hur jag fungerar. När hon beskriver sin relation till maten, sockret, ätstörningarna, träningen, kärlekslivet och skrivandet som katalysator för insikter, är det som att någon beskrev en manual över hur även jag fungerar.

Den här helgen har varit jättekonstig i övrigt. Jag skakar i grunden eftersom mina tankar om framtiden förändrats ganska rejält. Jag vet inte varför det hände just nu, vilket nästan är det som känns mest konstigt. Det här måste dock marineras lite innan det kan bli något i bloggform tror jag. Men en slutsats är att prestigeförlusten i att säga att någon annan hade rätt, aldrig får vara det som håller en tillbaka.

Tills dess, lyssna på Lena Andersson i Värvet.