Välkommen

539998_235973676520468_1958242729_n (1)Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är okej.

Vill du läsa vad jag skriver om internet, samhället och medierna rekommenderar jag dig ett besök på den lite mer välordnade och tydliga Bisonblog.se som jag drivit sedan 2004. Annars är det bara att fortsätta läsa här nedanför.

Årstabron

Ska det vara så svårt?

Att lära sig hur tillfreds och lugn jag blir när jag tränar.

Att göra allt med regelbundenhet, oavsett om det handlar om att äta, sova, jobba, träffa människor, inte träffa människor, gräva gropar, bestiga berg.

Att inse att det skrivna ordet är mitt kärl, mitt hem.

Att se kärleken när den står framför mig och inte är en teori.

Att gå från handling till ord.

Årstabron

 

pojke tittar ut mot havet

Har du också slutat tro på vittnen?

Är blåtiran sminkad? Många år bakom en skärm och i flödet har lärt mig att sålla, granska, kritisera, polarisera. Det har gått överstyr.

Vi växte upp med två kanaler, som blev tre, som blev hundra och sen miljoner. Vi är överlevarna av apokalypsen som kan berätta för den nya generationen och det var. Innan mänskligheten blev ett öppet hav av kommunikationstrådar som i realtid och oupphörligt låter vågorna slå över lands- och kulturgränser.

Det är mitt allt men också min förbannelse. Att minnas det begränsade skapar stress inför det oändliga. Det som dånar likt en orkan av känslor, reaktioner, uttryck och besvikelser.

Vi är inte byggda för det men vi kommer anpassa oss. Med krigsskador från den första turbulenta tiden blir vi äldre och det gamla livet bleknar mer och mer för varje dag.

Den oändliga tillgången till information gör oss blinda för självklarheter, fakta, reson. Den enda våglängd som förmår tränga sig genom bruset är den som spelar på känslorna och den där mörka förnimmelsen som är så svårt att tvätta bort.

Det där som hela tiden syns i ögonvrån men aldrig hamnar i fokus. Den underliggande slutsatsen att någon eller några vill ha det vi har, med en agenda långt ifrån vår egen. Fakta som pekar på motsatsen är inte intressant. Vi känner instinktivt att allt är värre nu. Det måste vara så.

Vi har outsourcat våra relationer till algoritmer samtidigt som längtan efter det ursprungliga är större än någonsin förut. Men vem har råd att vara nostalgisk när nutiden blivit gammal i exakt samma ögonblick den pågår?

pojke tittar ut mot havet

cropped-kajen-original.jpg

Spår

Det ska kännas som att aldrig vilja äta igen
Jag ska undra om hunger ens är möjligt
Halsen brännas för en hel natts sorg
Om vi försvinner nu, har vi gjort vår plikt?

De ska skyddas mot att se mig så
Aldrig döma, utan chans till uppsåt
En natt enat, en sköld mot rygg
Om vi försvinner nu, lämnar vi något spår?

Duger jag om jag inte tränar?

Tjur Ruset Fredrik Wass

Det är lopptätt så här års. Sommar och höst innebär stora möjligheter för den hugade att stoltsera med tävlingsresultat i sociala medier. Göteborgsvarvet, Stockholm Hel-, halv- och kvartsmarathon, Malmö halvmarathon, Malmömilen, Midnattsloppet och The Color Run är bara några av alla de lopp som arrangeras med sammanlagt hundratusentals löpare varje år. Den svenska löparboomen har fortfarande full fart framåt verkar det som.

Samtidigt som jag funderade på med vilken vinkel jag skulle ta bilderna till den obligatoriska Instagram- och Facebookuppdateringen efter senaste löprundan slogs jag också av den kollektiva effekten av att mina flöden fylls av data och information från människor som för 20-30 år sedan betraktats som elitmotionärer, men som nu ofta är heltidsarbetande småbarnsföräldrar som ”bara tränar för skojs skull”.

Dessa människor levererar dock prestationer och resultat på en nivå långt över Gumping-nivå om en säger. Jag stod på en fest och pratade med ett par som sprang eller cyklade till jobbet i princip varje dag (15km enkel väg) och siktade på att göra en svensk klassiker tillsammans.

Vad gör det med oss att se bekanta vara missnöjda med sina toppresultat på milen eller ett marathon? Vad gör det med oss att faktiskt tycka att det är rimligt att ägna sig åt träning på en nästan nedbrytande nivå (i alla fall de som presterar uppåt elitresultat) och samtidigt förväntas sköta jobb, relationer, familj, barn och dessutom ha ett socialt liv?

Jag tycker så här:

Å ena sidan är det ganska vettigt att det anses bra att träna, och att folk gärna visar upp sina prestationer i sociala medier, om inte annat för att peppa sig själva (den kategorin tillhör jag själv). Det kan säkert skapa någon form av positivt grupptryck som gör att fler blir intresserade och det skapas en norm där regelbunden träning anses naturligt och ej som ett avvikande beteende.

Å andra sidan gör just benägenheten att bara publicera saker som utmärker sig eller avviker från den grå vardagen att flödet fylls av prestationer, oavsett om det är sluttider på långlopp, din fantastiska semester eller den där härliga middagen du var på. När vi sen skapar vår bild av omvärlden och vad våra vänner och bekanta sysselsätter sig med blir det som en dopad eller upphöjd version av verkligheten där ”ställtiden” mellan aktiviteterna sällan får plats. Den som inte gör något alls tenderar att heller inte berätta om just det. Duger jag om jag INTE tränar?

Ganska länge tyckte jag det var störande med folk som skröt om sina prestationer på nätet, men för en tid sedan har jag försökt tänka om. Jag tänker att den som själv mår bra av att berätta för andra om sin träning eller sina resultat gott kan göra det. Whatever makes you happy liksom. Och jag själv velar mellan att checka in på gymmet och att komma på mig själv med att träna flera gånger utan att ens instagramma det. Crazy, jag vet.

(Det här inlägget publicerades ursprungligen på min blogg på resume.se hösten 2014)

Baby jag vill leva här

Okynnesscones.

Ett foto publicerat av Fredrik Wass (@fredrik.wass)

Det var inte lätt men nu sitter den där. #molly #expanderskruv #gipsvelvetet #string

Ett foto publicerat av Fredrik Wass (@fredrik.wass)

Finbesök av Elvira och @jnystromdesign

Ett filmklipp publicerat av Fredrik Wass (@fredrik.wass)

Vår version av sommarlov. #PancakesAndVeep

Ett foto publicerat av Fredrik Wass (@fredrik.wass)

Nya grejen i sommar. Dag-grilla.

Ett foto publicerat av Fredrik Wass (@fredrik.wass)

Brace yourself. Semester is coming. ⛈

Ett foto publicerat av Fredrik Wass (@fredrik.wass)

Att skrämma ett barn.

Ett foto publicerat av Fredrik Wass (@fredrik.wass)

Inviger midsommar hemma med indisk takeaway. Tradition.

Ett foto publicerat av Fredrik Wass (@fredrik.wass)

5 viktiga förutsättningar för ett bra surfmys

När jag bodde i San Francisco etablerade jag en vana i form av surfmys, detta i samarbete med Johanna och Daniel som ägnat sig åt många surfmys genom åren.

Varje söndag började med att jag gick och tränade på mitt gym vid Montgomery och California, sedan gick jag till Lori’s Diner på Powell Street dit jag släpade med min vita Macbook. Sedan ägnade jag 1-2 timmar åt renodlat surmys, det vill säga att tillsammans med frukosten pyssla runt på nätet, uppdatera bloggar, läsa svenska nyheter, prata med folk hemma i Sverige och allmänt kravlöst förkovrande i vad som var aktuellt för stunden.

Jag har varit lite dålig på att göra samma sak i Sverige, framförallt att få rutin på det. Men nu under sommaren finns extra bra förutsättningar att lyckas med sitt surfmys.

5 viktiga förutsättningar för ett bra surfmys

  1. Fulladdad laptop + mobil (det finns ofta eluttag, men skönt att slippa anpassa sig till det. Och mobilen kan behövas som router när det inte finns wifi-uppkoppling)
  2. Café eller restaurang som har relativt lugn atmosfär och är glesbefolkad. Il Caffé Södermalm på dagtid är ett exempel. Hotell-lobbys funkar också bra, till exempel Scandic Anglais, Malmen, Continental eller HTL. Espresso House kan vara ett bra alternativt eftersom förutsättningarna nästan är identiska var du än är i Sverige, lite av surfmysets McDonalds. Och den som känner mig vet att jag har en förkärlek för franchise, oavsett genre.
  3. Ett antal lustfyllda mindre uppgifter som du kan ägna dig åt vid datorn om du vill, men det ska inte vara något som MÅSTE göras eller som du känner stress inför.
  4. Vettigt sällskap. Med vettigt menar jag sällskap som inte pratar så mycket, men som kan vara kul att byta några ord med då och då. Ska helst vara en person som likt dig har grejer att fixa, kanske behöver den skriva blogginlägg eller pilla med något annat.
  5. Bra hörlurar (i de fall miljön är för tyst eller för högljudd – för att verkligen kunna gå in i surfmys-zonen mentalt)
  6. 2-3 timmar att ägna dig åt surfmyset

Tre amerikanska surfmys vi minns:

Surfmys på Lori's Diner i San Francisco med Johanna Ögren och Daniel Åberg Surfmys på Lori's Diner i San Francisco med Johanna Ögren och Daniel Åberg Surfmys på Lori's Diner i San Francisco med Johanna Ögren och Daniel Åberg

Mig själv igen?

Efter det här året är jag tacksam att det fortfarande finns människor som vill träffas, personer som orkar lyssna och vänner som finns kvar trots den långa period jag befunnit mig under ytan.

Någon gång ska jag skriva mer om det.

Uteplats