Välkommen

539998_235973676520468_1958242729_n (1)Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är okej.

Vill du läsa vad jag skriver om internet, samhället och medierna rekommenderar jag dig ett besök på den lite mer välordnade och tydliga Bisonblog.se som jag drivit sedan 2004. Annars är det bara att fortsätta läsa här nedanför.

Stockholm Halvmarathon

Igår var det så dags. Mitt första halvmarathon i livet. Perfekta förhållanden med kvällssol, lagom mycket vind och en behaglig sensommar-temperatur i luften. Det gjorde dock inte att loppet gick helt smärtfritt. Efter en ganska stark öppning på första milen började det tjorva ihop sig kring 15 kilometer. Det var då det riktiga loppet började kändes det som. Den långa sega uppförsbacken från Tantolunden på Södermalm nästan hela vägen upp till Mariatorget var helt klart en kamp och jag fick gå på några ställen.

slottet halvmarathon

Efter första milen var jag försiktigt optimistisk över chanserna att faktiskt ta mig under 2 timmar som sluttid, men de drömmarna grusades hårt på Södermalm. Jag gick i mål på 2.10.44 vilket ändå känns som en rättvis tid utifrån min form och uppladdning. Mitt löpsteg hade börja säcka ihop sedan länge och sista 2-3 kilometerna sprang jag ganska långsamt, trots utförslöpa sista biten.

Som du ser på mellantiderna tappade jag flera hundra placeringar från start till mål. Min snittfart var 6.12 minuter/kilometer.

Mellantider Stockholm Halvmarathon

fredrik-evalisa

 

 

Helgens bedrifter

I helgen lyckades jag både komma iväg till Popaganda för att se Icona Pop, First Aid Kit och Veronica Maggio (vi köpte biljetter bara några timmar innan) samt testspringa halvmarathon-banan inför loppet om två veckor.

Veronica Maggio på PopagandaKonserterna var bra! Alla akter var extremt proffsiga och välövade så här i slutet av festivalsommaren kändes det som. Det var första gången jag såg de olika akterna live. Blev också impad av Edith Backlund som körade, gitarrade, tamburinade och var allmänt bra i skuggan av Maggio. Sällskapet var också bra; Einar och Evalisa.

Och på tal om Evalisa så bestod nog den stora bedriften i helgen av att hon stod ut med mitt gnällande under löpningen. Jag var sliten i benen sedan ett träningspass tidigare i veckan och hade lite småont mest hela tiden. Evalisa var tvärtom piggare och starkare än väntat (enligt henne själv) så tillsammans balanserade vi väl upp humöret på en jämn nivå – även om det innehöll både toppar och dalar längs vägen. Hade antagligen inte klarat hela passet om hon inte varit med, så det var fint. Bra övning inför den riktiga utmaningen sen. Vi sprang dessutom till och med längre än ett halvmarathon.

Överst: Officiell bansträckning Stockholm Halvmarathon
Underst: Hur vi sprang i lördags

Övningsrunda Stockholm Halvmarathon

 

Ribbing telling it like it is

Om ett barn frågar ”varför är X så fet/så tjock?” beror det sannolikt på att andra vuxna har talat om X i sådana ordalag. Det bästa svaret är absolut inte det du föreslår, utan helt enkelt ”människor ser olika ut, en del är kortvuxna, andra långa, en del är tjocka, andra smala och några är magra”. Barn brukar acceptera en enkel rak förklaring och bryr sig sannolikt inte om att orsaken till fetman är felaktig mathållning – om det nu är så, det finns flera skäl till övervikt.”

DN.se: Fetmafråga?

Om du undrar varför vi tränar

”Jag behöver ingen flickvän. Jag går till gymmet i stället”, sa en vän till mig häromveckan. Han berättade om hur träningen helt har ersatt hans behov av närhet. Den ger samma känsla av distans till allting, lyfter upp honom, gör honom resistent mot nederlag. Jag kände igen det, hur det skyddar en, ruset, lugnet efteråt. Man kan vara ensam mycket längre än vanligt och man somnar mjukt, sover tungt, vaknar tom och nollställd, går till arbetet och levererar.”

Ur Lästips för politiker, av Isabelle Ståhl, som för övrigt bara blir bättre och bättre i SvD.

Balkongsnack

lumpen

 

”Jag minns att vi var ett gäng nittonåringar som åkte själva i en minibuss med var sitt skarpladdat vapen i centrala Stockholm. Det var en ganska märklig känsla. Om det var någon gång man skulle råna en bank så var det väl då. Jag är förvånad att inte fler personer tokar ur och gör galna saker.”

”Jag var skarpskytt, vi hade bara lite längre pipa och kikarsikte. Vi övade inne i stan ibland, men det svåraste var när man skulle hålla vakt i skogen och höll på att somna.”

”Jag fick en ksp-enhet tilldelad till min grupp och sedan var vi tre grupper som tillsammans ryckte fram mitt i natten mot en kulle. Vi skulle göra eldöverfall mot ett helt kompani som hade slutövning. De höll precis på att packa ihop och blev överraskade när vi öppnade eld med allt vi hade.

”Det var pansarskott, ksp-skyttar och så våra små fnattriga k-pistar. Och som vanligt tappade vi all koll på allting när vi ryckte fram. Vi såg inget och vi hörde inget mitt i all eldgivning. Några minuter senare var det eld upphör och övningen avbröts. Befälen käbblade lite eftersom vi tydligen anlänt alldeles för sent till genomförandet.”

”Det jag tycker är fascinerande är hur mycket svårare det är att träffa med precision med en pistol jämfört med en AK. Pistolen är ju fladdrig i jämförelse. Så sjukt stor skillnad med den korta pipan. Jag minns hur jag sköt med pistol i liggande skjutställning på 50 meters avstånd och hade ändå svårt att träffa tavlan.”

”Skillnaden mellan övning och skarpt läge är ju att det blir tydligare var hotet finns när det är skarpt. Man skjuter liksom inte rakt ut i luften. Men det största hotet är ju vägbomber med efterföljande RPG-attack.”

Ibland tänker jag att den delen av mig som har konversationer som innehåller inslag enligt ovanstående med en vän är som en främmande eller avlägsen fågel. Den finns där hela tiden, men väldigt sällan hörs den eller får ta plats. Men det är ändå ett djur som finns inom mig.

Stockholm Kvartsmarathon och de andra loppen

Jag har ju skrivit om min relation till träning, men jag insåg att jag sällan skriver om det faktiska utövandet, och dessutom sällan om de tävlingar jag deltar i. Hittills i år har jag till exempel sprungit två lopp; Medieruset och Stockholm Kvartsmarathon. För min egen skull tänkte jag sammanfatta det senare loppet.

Stockholms kvartsmarathon

Det var min kompis Evalisa som tipsade om Stockholm Kvartsmarathon och vi anmälde oss till loppet. Även Evalisas kollega (och min fd kollega) Nils hängde på i teamet. Loppet går runt Årstaviken i Stockholm, vilket verkligen är hemmaplan för mig och den runda jag sprungit absolut flest gånger i mitt liv. Fördelar för detaljkännedom i bansträckningen med andra ord, men också insikten att det inte är vilken runda som helst. Halva sträckan är ganska kuperad med inslag av terränglöpning. Det blev inte bättre av att vi veckan innan loppet fick reda på att bansträckningen ändrats, så att större delen av loppet går på årstasidan av årstaviken, och inte som tidigare lopp, på både Södermalm och i Årsta. Den nya sträckningen innebar att vi skulle springa fram och tillbaka till Gullmarsplan med utgångspunkt från Tantolunden (till skillnad mot runt Årstaviken som loppet brukar gå). Detta på grund av att Skansbron (lilla bron vid Skanstull) var avstängd för reparation.

Ny bansträckning

Konsekvensen av den nya bansträckningen innebar ett riktigt tufft lopp som till stora delar gick i någon form av lutning. Kuperad terräng och dagen till ära strålande sol och cirka 28 grader i skuggan gjorde det inte till någon enkel 10km-runda. Men vi tog oss runt och det var en god stämning längs loppet.

En klantig miss från arrangörernas sida gjorde dock att elitgänget som sprang först blev guidade fel och vände tillbaka alldeles för tidigt under loppet. De kom tillbaka till målet efter att bara ha sprungit 6,8 kilometer. Vi som mötte dessa snabbspringande atleter fick i alla fall lite tröst av att de inte riktigt var SÅ snabba som vi först hade trott när vi mötte på dem på Årstabron efter endast 10 minuters löpning.

splits-kvarstmarathonMina mellantider visar att jag hade en betydligt högre fart under den första halvan av loppet än i slutet, detta på grund av bansträckningen med flera längre utförsbackar i början av loppet, och alltså följaktligen lika många sega uppförsbackar på tillbakavägen. Lägg till viss trötthet i slutet och kilometertiderna sträckte sig långt över mitt mål – att ligga kring 6min/km. Dock var jag hyfsat snabb under de första kilometrarna vilket räddade upp totaltiden på en av de jobbigaste 10km-rundor jag sprungit i mitt liv. Det var som sagt tryckande värme och konstant kuperad terräng vilket för en tung löpare som jag innebär mycket ”motstånd” i uppförsbackarna. Min sluttid blev 1:04:53 vilket känns okej med tanke på vädret (en av årets varmaste dagar) och terrängen.

På lördag springer jag Stadsloppet i Norrköping och hoppas på både en bättre tid och en lite snällare bana. Jag springer dessutom ihop med min syster Katarina, så det blir lite familjeprestige att vinna också.