Välkommen

539998_235973676520468_1958242729_n (1)Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är okej.

Vill du läsa vad jag skriver om internet, samhället och medierna rekommenderar jag dig ett besök på den lite mer välordnade och tydliga Bisonblog.se som jag drivit sedan 2004. Annars är det bara att fortsätta läsa här nedanför.

Min enda religion

”Vad betyder det ens att ha en normal relation till mat i ett samhälle som är så uppbyggt kring konsumtion? Vi köper oss tillgång till det offentliga rummet genom att bokstavligt talat konsumera: en latte och en cupcake på kaféet, trots att vi kanske egentligen bara behövde sitta och glo en stund. En utekväll på krogen trots att vi kanske bara ville prata skit med våra vänner.”

Tent City

Den här texten skrev jag 2009, men den håller på att försvinna från greentechmedia.com där den publicerades ursprungligen, så jag tänkte att jag lägger den här för historiens skull.

Searching for a Recession Story at Tent City

Tent City, Sacramento

First there was Oprah. Then the rest. The media siege at Sacramento tent city has now been running for three weeks. Network vans, international press and national newsteams. They are all visiting the wasteland under the power lines next to the Blue Diamond Almond Factory. They have come to get the recession story. They go home with the story of pretty much every ”tent city” in the country. A story of the people that have been living the outdoor life, cooking food at campfires for years.

I visited the camp site recently with Stefan Schultz, a German reporter from Der Spiegel, to see it firsthand. I am a visiting journalist from Sweden studying innovation and clean technology. But policy is a huge part of it. Since cleantech is going to, in part, depend on California subsidies, I thought I’d get a firsthand look at some of the social issues facing the state.

Why has the Sacramento tent city become an example of recession victims? Well, unemployment is high and the financial crisis has hit the people hard. Being the capital of California, the tent city makes the symbolic value of it even higher. The tent city actually been there for years, and though the number of homeless people has increased from the recent recession, it’s not a new Hooverville (the 1930s great depression shanty towns built by the homeless).

”I’ve been homeless for twenty-four years and I’ve been here for seventeen,” said one bare-chested man as he took a sip of water from a bottle he’d received from charity workers.

Homeless people living in tents isn’t a new problem. But it fits reporting on the recession like a glove. People like you and me forced to leave our houses, finding shelter in cold and tattered tent cities outside of regular society. That’s a scary thought for most of us. In reality, the situation is diverse. There are the drug addicts who don’t want to stay clean when living in shelters. There are the independent souls that want to take care of themselves without the interference of laws and regulations from the society. It’s Rainbow Singer, the disabled woman who keeps a walker in her tent and is active in an organization for the homeless.

”I’d rather stay here than get sick from living in the shelters,” she said. Rainbow is a Native American who used to work as a security guard but is thinking of going into jewelry manufacturing. ”I like to work with my hands,” she said.

Because of problems with her knees she could not work as a guard any longer, and it’s hard to get a new job in these times. Gov. Arnold Schwarzenegger and Sacramento’s Mayor Kevin Johnson want to move the homeless people in tent city to the state’s fairground where they can be provided with shelter and warm meals. According to Carolyn, who is homeless for the second time in her life, no one needs to go hungry in tent city. ”You’re stupid if you’re hungry. We get food here everyday,” she said.

During our six-hour visit, the camping site received visits from two different organizations. The first one arrived around 10:30 a.m. They brought hamburgers. The second one came from a local church. About 40 people gathered around a white pick-up truck for prayers and pizza. Boyd, a resident of \”I think two slices each will be enough so that everyone gets one,” shouted a man on the truck. Everyone we talk to says the same thing. The tents have been here for years.

One man living in one of the nearby homes tells me that he’s been living there for five years and the situation under the power lines hasn’t changed But the media image has. There are, of course, many people suffering from the recession with layoffs all over the country, and some of them have begun to arrive at Sacramento’s tent city. We just didn’t see that many. We found one man, Boyd, who actually told us he lost his job eight months ago. And he’s found a new one just recently. So he could be the recession victim for our story…

Do the homeless represent an increasing problem in the country? Yes. Is it all connected to the recession? No. How about everyone else? Do we still care when the recession swings back and the media network vans no longer aim their spotlight at this, until now, forgotten place outside Sacramento? Probably not. And maybe that’s the story that should be told.

Män utan tvivel

Män utan tvivel

Hur gör alla ni män som aldrig tvivlar? Som aldrig tar tillbaka något ni sagt, eller viker ner er i diskussioner? Vill ni aldrig förstås av andra, veta hur omvärlden uppfattar er eller ta reda på varför ni bemöts på ett visst sätt? Är verkligen ”alla andra idioter” om ni varje dag bemöts med motargument och kritik, dessutom från olika håll?

Jag har alltid undrat.

Själv kan jag vara oresonlig, opportunistisk och ofta impulsiv när jag diskuterar. Jag kan ångra något jag sagt eller skrivit i samma stund jag gör det och missförstår ibland med flit för att göra en poäng. Jag brukar också ha en tendens att dramatisera och överdriva för att hitta kärnan i en diskussion snabbare, och ibland hoppar jag in i diskussioner utan att ha förstått bakgrunden. Det är något jag inte är stolt över.

Jag tvivlar också nästan dagligen på min egen förmåga, vilken grund jag har för mina argument och om det jag har att komma med verkligen räcker till. Ibland får jag känslan att ni män som aldrig tvivlar antingen måste vara panikchockrädda för att våga visa er svaga, eller faktiskt inte har något som helst tvivel i kroppen. Det sistnämnda låter så härligt på något sätt. Ett tillstånd att sträva efter. Det förstnämnda låter förstås jobbigt, speciellt eftersom det verkar jobbigt psykiskt.

När jag jobbade i det militära brukade vi säga att ”bakom en stenhård fasad döljer sig oceaner av osäkerhet”. Jag försöker tänka på det talesättet varje gång jag stöter på en mur utan öppning – en man utan tvivel. En aktiv ovilja att sänka garden eller ta in andras bild av något.

Det gör mig bedrövad att möta männen utan tvivel, oavsett om det sker på nätet eller i köttet. Det gör mig lika bedrövad att inse att även jag kan uppfattas så.

Jag har alltid tvivlat.

Energi

Mina kognitiva resurser används för fullt. Varje dag och varje kväll. Det blir allt svårare att komma ihåg hur det var för länge sedan, när det alltid fanns extra energi. När marginalerna var på min sida och det tycktes som att evigt antal timmar kunde läggas på sidoprojekt och aktiviteter.

Blev jag mer upptagen eller blev jag bara gammal?

Kent och jag

Jag tycker nog att Elin Grelsson Almestad säger det bäst.

”Gamla fans må fnysa åt hur Kents musik gick från larmande gitarrer för indiekidsens ensamma tonårsrum till att bli spellista i den nyrenoverade bostadsrätten hos en key account manager i Vasastan. Men Kents berättelse är berättelsen om en klassresande generation som lämnat småstäderna, vars självpåtagna utanförskap fortfarande skaver samtidigt som de vet att de blev som de andra.”