Välkommen

539998_235973676520468_1958242729_n (1)Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är okej.

Vill du läsa vad jag skriver om internet, samhället och medierna rekommenderar jag dig ett besök på den lite mer välordnade och tydliga Bisonblog.se som jag drivit sedan 2004. Annars är det bara att fortsätta läsa här nedanför.

Hej kompis

Det händer inte lika ofta längre, men när den här bloggen startades så innehåll många av inläggen någon form av slutsats om livet, egot, relationerna eller människorna. Bloggen hade en rörelse och dokumenterade insikterna längs vägen. Sedan blev jag mer rädd för att exponera mig och samtidigt kanske mer ”klar” i många funderingar jag haft.

Häromdagen hände det dock igen. Jag tog en fika med Karin och diskuterade som vanligt allt mellan Tinder och Secret. Sen kom vi in på det här med kompisrelationer och jag slogs av det faktum att jag inte ser de vänner som inte finns. Hmm, det där lät ju ganska konstigt, men det jag menar är att jag liksom glömmer bort relationer som inte är pågående. Sågs vi igår eller idag? Ja, då minns jag dig. Sågs vi för över en månad sedan? Då kommer du inte automatiskt upp på radarn när jag tänker ”vem kan jag hänga med?”. På det här sättet underskattar jag antalet personer jag har vänskapsrelationer med och jag tenderar också att oftare umgås med de jag redan träffar så att säga.  Detta enligt någon slags algoritm eller formel där frekvensen för hur ofta vi ses är en viktig faktor och kan slå ut andra faktorer som till exempel hur länge vi varit vänner, hur nära vi står varandra och hur viktiga vi är för varandra.

För det här är inte alltid en önskvärd utveckling. Jag älskar att träffa nya människor och är genuint intresserad av att hela tiden skapa nya relationer till min omvärld, men jag vill inte glömma bort människor längs vägen. Visst händer det att man glider ifrån varandra av olika skäl, eller att man helt enkel inte har så mycket gemensamt längre och därför inte vare sig ses eller tar initiativ till att ses lika ofta. Och det är helt okej, för att inte säga nödvändigt. I alla fall om man har någon slags ambition med sitt sociala liv. I ett kommande inlägg kan jag skriva om en teori jag har kring livet som en ström där människor kommer och går. Vissa stannar livet ut, andra kanske bara några år, några veckor eller några dagar.

Det är snarare när  vänner egentligen vill ses, men inte gör det på grund av att vänskapsformeln inte talar till ens fördel, som är problemet. Jag är ju ändå en av de som har ganska gott om tid att träffa folk, med tanke på det drönarliv jag lever utan åtaganden i form av familj till exempel. Men ändå uppstår situationer där båda parter vill ses men inte kommer till skott eftersom vi inte finns på varandras radar.

Hur gör du? Har du ett fåtal vänner du hänger med hela tiden, eller jobbar du på många fronter? Jag tillhör den senare kategorin, men ibland känner jag mig splittrad och otillräcklig. Vad avgör om vänskapen hålls vid liv? Är det hur ofta ni ses eller andra faktorer?

Hello, is it me you’re looking for?

Ibland funderar jag på om någon ens orkar besöka den här bloggen. Du som läser det här inlägget gör det antagligen för att du prenumererar på flödet via RSS. Jag kan inte se hur någon annan skulle orka dyka upp här regelbundet, bara för att sedan bli besviken över bristen på nya inlägg. Det händer kanske lite mer på min andra blogg i så fall.

Nåja, slut på meta.

Idag börjar min semester nummer två. Jag var i San Francisco hos Miriam och Björn i två veckor i juni, och nu är det dags för nästa semester. Är du i Stockholm? Vill du ses? Hojta.

På gymmet kan ingen höra dig skrika

Å, du ensamma man där på andra sidan gatan, med den lite för stora jackan som döljer din runda lekamen. Med den ensamma pizzakartongen i handen och den extra såsen ovanpå. Å, jag ser din skyldiga blick. Jag ser dina ängsliga steg mellan pizzerian och din borg. Jag känner med din skam över att inte vara en finlemmad anorektisk maratonman.

Du skyndar hem med pizzan, och jag förstår dig. Är det ens socialt accepterat att bära en pizza så här nära tullarna? Tveksamt. Därför är du ängslig. Men du är också ensam, vilket gör pizzakartongen till en fyrbåk av misslyckanden. Om du ändå hade en elittränad innerstadskropp hade kanske avsaknaden av fungerande relationer varit mindre påträngande?

På gymmet kan ingen höra dig skrika. Men du är inte på gymmet. Du har en pizza i din hand och tittar ängsligt åt alla håll i korsningen. Våra blickar möts och du blir jag i några ögonblick.

Jag tränar nu. Springer mycket och ofta. Styrketräning ihop med andra, konditionsträning på egen hand. Springer milen utan problem. Tar en kilometer på fyra och trettio, helt utan innerstadskropp, som en insekt som inte borde kunna flyga. 130 kilo som rör sig med jämnt tempo i mörkret. Det borde inte gå, men det går. För några ögonblick är jag på andra sidan.

Men min skyldiga blick är inte borta. Den vilar bara lite, fullt upptagen med keso och proteinmaxade luncher. Bara tills nästa gång jag måste skynda hem från pizzerian och riskera att möta din blick.

Du ensamma man på andra sidan gatan. Jag känner med dig.

Dejta aldrig en journalist

Det finns ett problem med att ha försörjt sig på att prata med människor i nästan sju år. Som journalist består tillvaron väldigt ofta av att träffa nya människor. Du hamnar på platser och i situationer du aldrig varit i, ska ofta på någon timme eller två bygga ett förtroende och ”tanka” intervjupersonen på intressanta saker.

Efter mängder av intervjuer genom åren blir du ganska bra på den där mötesformen, att snabbt sätta sig ned med en helt främmande person och göra en perfekt avvägning mellan inledande socialt smörjmedel och de mer konkreta intervjufrågorna. Du ger av dig själv för att få något tillbaka. Ibland skrattar du även när det inte är roligt, för att göra den andra personen bekväm. Ibland låtsas du vara djupt engagerad i intervjuämnet trots att du knappt hört talas om det tidigare.

Det är inte falskhet eller manipulation. Det är medmänsklighet och ett sätt att visa förtroende. Jag ser dig. Jag hör dig. Jag vill veta det du har att berätta.

Men vad är problemet med det här undrar du? Ja, i yrkesrollen som journalist är det inte ett problem, utan snarare en tillgång. Men i privatlivet kan det bli trubbel. Speciellt i en dejtingsituation. Du är van vid kontexten (att sätta sig ned med en främmande person och snabbt skapa ett förtroende, remember) och du litar på din egen sociala förmåga. Men just därför kan du glömma bort att känna efter hur det känns. Du lyckas spegla den andra personen så mycket att det aldrig blir pinsamt, aldrig tråkigt, aldrig misslyckat. Men blir det bra? Sprakar det till? Blir du tagen av stunden? Ser du förbi formuleringarna och hittar något där bakom?

Väldigt sällan.

Jag har diskuterat det här med en journalistkompis som har liknande erfarenheter. Jag funderar på om det går att avprogrammera intervjumetoden på något sätt. Mer hjärta och mindre hjärna. Mer hud och mindre pansar.

Men det är svårt, som Chris skulle sagt.

Hur skulle du ha gjort?

Barnfrihet all over the place

TV4 Nyhetsmorgon om barnfrihet

Det blev en liten mediaturné utifrån mina tankar om barnfrihet nu i vinter med anledningen av antologin Ingens mamma som verkar ha fört frågan på tal på svenska redaktioner.

Strax innan jul var jag och några andra med i tidningen Fokus och pratade om barnfrihet, och idag var jag med i TV4 Nyhetsmorgon tillsammans med Marina Schiptjenko och pratade på samma tema. Nu får det nog vara lite ransonering på snacket känner jag. Har inte direkt någon lust att profilera mig i barnfrihetsfrågan, men har av personliga skäl valt att ändå uttala mig. Mest för att visa på alternativ till normen och att alla inte tänker likadant. Och kanske också för att jag fortfarande får så starka reaktioner när jag lyfter ämnet i olika sammanhang.

Barnfrihet i tidningen Fokus

 

 

Jag har tappat räkningen

Jag har tappat räkningen på alla som förlorat hoppet om mig i år. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag själv hoppats. Jag har tappat räkningen på alla kvällarna med någon annan, hos någon annan, hos mig men ändå någon annan.

Jag har tappat räkningen på alla gånger jag känt lyckorus skölja genom kroppen. Jag har tappat räkningen på  hur många gånger jag känt mig tillräcklig. Men jag har också tappat räkningen på all otillräcklighet, oduglighet, hudlöshet.

2013 har varit en metamorfos. En uppgörelse men också ett avstånd. Närmare gränsen.