Välkommen

539998_235973676520468_1958242729_n (1)Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är okej.

Vill du läsa vad jag skriver om internet, samhället och medierna rekommenderar jag dig ett besök på den lite mer välordnade och tydliga Bisonblog.se som jag drivit sedan 2004. Annars är det bara att fortsätta läsa här nedanför.

Same old song

De senaste veckorna har allting eskalerat. Och då menar jag allting. Det som är bra och det som är dåligt. Träningen har fallerat. Maten har varit skadlig. Psyket har varit i obalans. Men med någon slags mening gissar jag.

Den senaste veckan har varit en urladdning på flera plan. Ett oväntat möte med en vän som kan leda till en rejäl vändning under lång tid framöver. Ett annat väntat möte som skapat mycket oro och stress, men som egentligen inte hade skäl att göra det.

Samtidigt en tacksamhet för att vara på rätt plats.

Jag kan inte fly från mig själv, men jag blir bättre på acceptensen. Att våga stanna i känslan även när den gör ont, och inte alltid går över.

Något slags framsteg.

Framåt

Människor pratar med andras ord. Har du tänkt på det? Säger saker som sig bör. Använder sin generations parafraser på uråldriga liknelser. Känner sig unika, som att tankarna tänkts för första gången just nu.

Ruset som uppstår i extasen av att tänka nya tankar och genuint känna att de inte tänkts tidigare är tillräckligt starkt för att både bli hög på de egna slutsatserna likväl som bli förblindad gentemot historien.

En del skulle säga att det är ungdomens lott. För att tänka stort kan du inte samtidigt bära oket av erfarenheter från tidigare generationer. Du måste inte bara uppfinna ett nytt hjul, du måste även bygga nya vägar att färdas på, snäppet bättre än tidigare, men snarlika sina föregångare. Så sker utveckling, men inte innovation.

2013 revisited

Jag hittade en liten årssummering från 2013 i utkast-mappen på bloggen, och den känns väl ungefär lika relevant som vore det i år eller vilket annat år som helst. Någonting måste gjort att jag inte ville publicera det här då, men man kan väl ändra sig?

Oftast uttalade mening: Du har alldeles för mycket kläder på dig

Återkommande tema här på bloggen:Känslan av ett socialt utanförskap är nog den mest dominerande. Det finns inte riktigt plats.

Årets första WTF! ”14-årig tjej protesterar mot väggmålning i skolan som föreställer sexuellt ofredande. Skola OCH elever hånar henne genom att sätta upp lokaltidningsartiklar och reaktioner på händelsen på väggen i skolan samt gör en ”undersökning” som visar att 98 procent av skolans elever inte bryr sig.” – ur Avgå alla.

Årets tillbakablick: 2012

Årets catchphrase:Jag minns alla mina ex och hur de brukade chatta med mig”.

Årets kärleksförklaring: Adam om Hanna i Girls.

Årets anti-kärleksförklaring: Att bli sol-och-vårad och få reda på att någon inte var det den sa att den var.

Årets ”istället för terapi”-budgeten: Nytt kylskåp, när det gamla gick sönder.

Årets wow-sång: 13-åringen som sjunger Dream Theater-låtar.

Årets podcastavsnitt: Fan Vad Fittigt med Maja (där jag gästade och pratade om barnfrihet).

Årets tweet: ”Sommaren blev så mycket skönare efter att jag bestämde mig för att vara tjock, kolla serier, jobba hela tiden samt avfölja massa folk.” (17 juli).

Årets insikt: Jag mår bättre när jag avföljer folk som jag är avundsjuk på.

Årets misslyckade försök: Att avregistrera sig på dejtingsajter.

Årets status quo: Ätstörningen.

Det bästa har inte hänt – eller?

Jag har insett att många beslut kring hur jag borde leva eller vara bygger på hur det ska bli när jag blir gammal. Mycket handlar om att gå runt och förbereda sig för något slags eget trygghetspaket som ska träda i kraft som äldre. Förr i tiden var människor antagligen tvungna att tänka mycket mer på det sättet. Det var viktigt att säkra sin framtid och skaffa många barn. För vem skulle annars ta hand om en?

Men det blir så konstigt att 90 procent av livet ska handla om vad jag ska göra de sista 10 procenten, om de ens inträffar. Jag märker hur många av mina föreställningar och idéer om hur jag ska leva präglas av ”det där som ska komma sen”, vad det nu är. Snarare än att fokusera på det som händer nu.

Händer spelar piano

Facit

”Regeringens utredare Tone Tingsgård lämnar i dag sina synpunkter på både den militära och den civila insatsen till utrikesminister Margot Wallström och de är starkt kritiska.  En huvudslutsats är att insatsen inte präglades av samordning och samsyn. Det fanns målsättningar men de blev sällan verklighet.  De svenska styrkorna har inte bidragit till att säkerheten i Afghanistan har upprätthållits, och inte heller klarat av uppdraget att bygga upp förmågan hos de lokala säkerhetsstyrkorna.”

Sveriges Radio: Svenska Afghanistaninsatsen sågas

Tema

Du som trots allt fortfarande läser den här bloggen fortfarande  måste förstås också få möjligheten att tycka till. Snart börjar det.

Uppbyggligheten

Jag gör som vanligt när det handlar om att skapa en vändpunkt. Jag tar stora kliv mot botten för att hitta ett avstamp uppåt. Det går inte att stanna i backen nerför, istället handlar det om att släppa på alla spärrar och bara åka med. Vetskapen att det kommer att finnas en botten är säker.

Det är slitsamt både psykiskt och fysiskt. Den här kroppen har varit med om det så många gånger nu att alla normala reglage och funktioner satts ur spel för länge sedan.

Men det finns en vändpunkt och den kommer att visa sig en dag. Idag är inte den dagen.

Exit

Som vanligt

Han såg på mig som när en jägare ser ett skadat djur. Det var en tidsfråga, även om livsuppehållande åtgärder ännu kunde sättas in.

Mina gamla meriter hade ingen betydelse i det här rummet. Min styrka, mina strapatser, min förmåga att ta mig igenom det värsta räknades inte.

Jag hade passerat gränsen och var nu någon som hade låtit sig själv gå. Släppt taget om ambitionerna och i självhatets namn fyllt på depåerna för excess.

Han tog i mig som ingen annan man fått göra förut. Och det fanns en sorg i försöket att låtsas som att allt var som vanligt.

Det var inte som vanligt. Det skulle aldrig bli det igen.

Västerbron