Välkommen

539998_235973676520468_1958242729_n (1)Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är okej.

Vill du läsa vad jag skriver om internet, samhället och medierna rekommenderar jag dig ett besök på den lite mer välordnade och tydliga Bisonblog.se som jag drivit sedan 2004. Annars är det bara att fortsätta läsa här nedanför.

Bästa betyget för Blogg100

För fjärde året i rad rullar Blogg100-utmaningen som jag startade 2012. Den går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad. I år är vi uppåt 400 deltagare, och jag tycker det här inlägget fångar väldigt bra vad hela vitsen är. ”Anya” på bloggen Plötsligt i Moskva skriver:

”Att blogga ut en text om dagen. Det är som att ta ett kliv om dagen, springa några minuter längre på löpbandet. Jag andas lättare nu när jag trycker på “publicera inlägg”. Nästan ingen ångest, knappt några tankar om ytterligare källkoll, bara en till korrläsning, omformulera det stycket, nej, förresten, radera hela texten, som rusar i mitt huvud. Jag kan skriva, jag är inte rädd. Att skriva är ett hantverk. Jag som människa varken står eller faller med en illa skriven text, tvärtom: jag växer.”

Läs resten av inlägget, eller varför inte den här intervjun jag gjorde med ”Anya” på min blogg hos Resumé.

Att något som började som en liten utmaning för mig själv, förvisso presenterad öppet på min blogg, har växt till något som på riktigt får människor att utvecklas och hitta glädjen i skrivandet (eller skapandet av andra sorters innehåll). Det känns fint, och väldigt mycket större än Twitter beefs, Mediestockholm eller geggigt branschtugg.

Att vilja

15627782573_13a8dc3958_zAtt bli anspråkstagen. Att vara den man ringer. Att vara den som ringer. Att bli visad. Att få vila i känslan. Att vila i mig. Att bygga något längre än nästa vecka. Att spela roll, inte roller.

Att vara bra. Att träna hårt. Att komma bort. Att tänka stort. Att vara viktig. Att vara oviktig. Att gå ner alla kilon. Att inte bry sig om kilon. Att aldrig någonsin bry sig om kilon. Att göra en exit. Från mig. Att bygga en buffert. Att resa bort.

Istället distans. Istället avvisningar. Istället avstånd. Istället andras rädsla.

Men samtidigt privilegium, lyckliga lotter, förspänt, inkomster, utgifter, sammanhang, utveckling, framsteg.

Jag och Lena Andersson

Jag har ju förstått det tidigare, men att lyssna på Lena Andersson när hon är gäst i Värvet är som att lyssna på en i mångt och mycket bättre, mer genomtänkt och otroligt mycket mer intelligent person jämfört med mig själv, förklara hur jag fungerar. När hon beskriver sin relation till maten, sockret, ätstörningarna, träningen, kärlekslivet och skrivandet som katalysator för insikter, är det som att någon beskrev en manual över hur även jag fungerar.

Den här helgen har varit jättekonstig i övrigt. Jag skakar i grunden eftersom mina tankar om framtiden förändrats ganska rejält. Jag vet inte varför det hände just nu, vilket nästan är det som känns mest konstigt. Det här måste dock marineras lite innan det kan bli något i bloggform tror jag. Men en slutsats är att prestigeförlusten i att säga att någon annan hade rätt, aldrig får vara det som håller en tillbaka.

Tills dess, lyssna på Lena Andersson i Värvet.

Världshistoriens bästa liveframträdande

Queen

Det var den 13 juli 1985 och det hade precis börjat skymma. 400 miljoner tv-tittare satt bänkade i 60 länder och 72 000 människor fanns på plats i Wembley Stadium. Gruppen som klev på exakt klockan 18.41 hade övat på sitt framträdande i veckor. Det här var den viktigaste spelningen i bandets karriär.

När andra artister och band nöjde sig med att gå upp på scenen och spela de låtar som var aktuella för tillfället, ville Queen något annat. Efter deras stora genombrott 10 år tidigare hade gruppen skördat stora framgångar, men de senaste åren hade det blivit allt svårare för gruppen att både hålla grepp om publiken och de egna bandmedlemmarna. Framträdandet blev avgörande för bandets framtid och varje sekund var noga planerat och repeterat.

Det 25 minuter långa inslaget på Band Aid-galan 1985 visade ännu en gång varför Queen förtjänade att få stanna kvar i rampljuset som ett av de mest banbrytande banden under 1970- och 1980-talet. Det var också början på den sista storhetstiden för bandet då Freddie Mercury dog i Aids sex år senare.

Spelningen har blivit framröstad till världenshistoriens bästa rock ‘n roll-framträdande. Naturligtvis finns det på Youtube. Freddie Mercury var en världsartist och precis som många andra världsartister dog han för tidigt. Jag saknar det avtryck han skulle gjort på världen om han fått fortsätta leva.

Queen är för övrigt det enda band i pop- och rockhistorien där alla bandmedlemmar skrivit egna låtar som alla blivit listettor. Alla bandmedlemmar i Queen har dessutom en akademisk examen (Brian May har även skrivit en doktorsavhandling i astronomi).  Källa: Wikipedia.

Ta du en pepparkaka, men det kostar

Spinningcykel

Att träna ska vara en fristad. När vi rör oss ska vi inte behöva tänka på vardagsbekymmer, jobbstress eller relationsknas. Att träna är att ta en paus från sig själv, få lite perspektiv, rensa den luft man lever i dygnet runt. Och naturligtvis tränar vi för att bli piggare och starkare.

Utifrån det perspektivet var det så sorgligt att flera gånger under passet bli påmind om träning i relation till mat. ”Kämpa nu så kan ni äta lite fler pepparkakor i jul” och liknande uppmaningar kom regelbundet från instruktören. I sitt försök att driva oss deltagare hårdare blev det tydligt att träningen hade ett annat syfte än att vara en fristad. Du ska träna för att kunna unna dig, och tränar du inte får du inte njuta. Mat blir en belöning för en utförd prestation, inte något neutralt och odramatiskt.

Träning används ofta av ätstörda personer för att ”kompensera” (egentligen förstärka) ett osunt beteende kring mat och kropp. Om någon ens tvekade över anledningen till att träna innan passet blev det tydligt under träningen. Ta du en pepparkaka, men det kostar. Och du betalar med svett och ångest. God Jul.

Optimerad

Ibland känner jag att jag skulle vilja vara riktigt bra på det jag gör. Det sliter så mycket att hela tiden känna sig otillräcklig och ofta medelmåttig. Att finnas och leva i en högpresterande omgivning som hela tiden kontrasterar mot ens egna begränsningar gör mig långt ifrån harmonisk. Får jobba på det. Men det är inte optimalt.

Stockholm Halvmarathon

Igår var det så dags. Mitt första halvmarathon i livet. Perfekta förhållanden med kvällssol, lagom mycket vind och en behaglig sensommar-temperatur i luften. Det gjorde dock inte att loppet gick helt smärtfritt. Efter en ganska stark öppning på första milen började det tjorva ihop sig kring 15 kilometer. Det var då det riktiga loppet började kändes det som. Den långa sega uppförsbacken från Tantolunden på Södermalm nästan hela vägen upp till Mariatorget var helt klart en kamp och jag fick gå på några ställen.

slottet halvmarathon

Efter första milen var jag försiktigt optimistisk över chanserna att faktiskt ta mig under 2 timmar som sluttid, men de drömmarna grusades hårt på Södermalm. Jag gick i mål på 2.10.44 vilket ändå känns som en rättvis tid utifrån min form och uppladdning. Mitt löpsteg hade börja säcka ihop sedan länge och sista 2-3 kilometerna sprang jag ganska långsamt, trots utförslöpa sista biten.

Som du ser på mellantiderna tappade jag flera hundra placeringar från start till mål. Min snittfart var 6.12 minuter/kilometer.

Mellantider Stockholm Halvmarathon

fredrik-evalisa