Välkommen

539998_235973676520468_1958242729_n (1)Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är okej.

Vill du läsa vad jag skriver om internet, samhället och medierna rekommenderar jag dig ett besök på den lite mer välordnade och tydliga Bisonblog.se som jag drivit sedan 2004. Annars är det bara att fortsätta läsa här nedanför.

The rest of us

Don: I’ve got this sick feeling in the pit of my stomach.
Faye: Listen, maybe it’s not all about work. Maybe that sick feeling might go away if you’d take your head out of the sand about the past.
Don: You know it’s not that simple.
Faye: Of course it isn’t. And you don’t have to do it alone, but if you resolve some of that, you might be more comfortable with everything.
Don: And then what happens?
Faye: Then you’re stuck trying to be a person like the rest of us.

Mad Men, säsong 4, avsnitt 13 – Tomorrowland.

Piller

Drog ut en tand akut. ”Du är en stor kille så då har nog tanden en lång rot. Det kan bli lite komplicerat. Vi kanske måste operera bort den, men det vet vi inte förrän vi börjar.” (Det tog sen bara 10 minuter med lite allmänt karvande och borrande + 2-3 stygn). Medan jag jobbar på att inte överdosera dessa piller kan vi väl glädjas åt den utmärkta kameralinsen på en vanlig iPhone. Starka tekniska landvinningar som gör det möjligt att skapa detta makrotiska smärtporträtt.

Piller

”Ta det som en man, bryt ihop och kom tillbaka”

Dagens Nyheters framsida - artikel om utlandsveteraner

Många är vi som aldrig stred, som alltid fanns i bakgrunden av dramatiken, som aldrig sett sig som drabbad, utsatt, traumatiserad. Vi som var en operativ funktion på plats, men sällan i händelsernas centrum. Vi som fortsatte våra liv precis som vanligt efter hemkomsten, som lämnade uniformen och klev tillbaka in i det civila. Vi som aldrig skulle påstå att vi varit med om något väldigt jobbigt och som på frågan hur det var, alltid svarade ”jag hade det ganska bra, men jag hade ju kollegor som var med om en del, några dog”. Sju år sedan.

Det blir inga krigshjältar av oss andra. Inga extra parader. Hur många pekoral till blogginlägg jag än skriver om det. Gott så. Men vi, och jag, är också någon som trippade av från det osynliga stresspåslaget och hamnade i ett vakuum. Att flera gånger vakna av att höra mig själv skrika rakt ut mitt i natten veckorna efter hemkomsten var en märklig upplevelse. Det hade aldrig hänt innan dess. Det har aldrig hänt sedan dess.

Men jag hade ju inte varit med om något där jag personligen varit i fara? Jag var ju en sån som behövde dra upp volymknappen för att få mina egna futtiga upplevelser att betyda något. Den inre volymen var dock något annat, mycket lägre men ständigt påslagen.

Jag var så upptagen med att fånga livet igen, att se och uppskatta varje sekund, att uppföljningssamtalet från Försvarsmaktens psykolog nästan kändes provocerande. Det störde. Jag var förbi det där, ville vidare, glad att vara vid liv. Att ha fått komma hem.

Men de där nätterna och de där skriken glömmer jag inte. Inte heller de som blev kvar för evigt och alla de olika känslor som tränger fram när du befinner dig på en väldigt annorlunda plats, under väldigt lång tid, väldigt långt borta. De minnena drar jag nytta av varje dag, fortfarande.

Du som följer mig måste finna dig i det.

Love interest

Har sett klart säsong två av Netflix-serien Love. Andra säsongen är bättre än första av många skäl, men framförallt beskriver den variationerna, tvivlet och missförstånden som uppstår i en relationsvärld bestående av sms, fysisk distans, emotionell distans och bara allmänt liv så som det är för de flesta. Självklart är det med ett visst inslag av orealism, som det blir när något ska göras till bred relationsunderhållning.

Men stor igenkänning på vissa saker, hos båda huvudrollerna. Trailern gör inte serien rättvisa då den inte visar lika mycket tvivel, ångest och leda som finns i avsnitten.

Same old song

De senaste veckorna har allting eskalerat. Och då menar jag allting. Det som är bra och det som är dåligt. Träningen har fallerat. Maten har varit skadlig. Psyket har varit i obalans. Men med någon slags mening gissar jag.

Den senaste veckan har varit en urladdning på flera plan. Ett oväntat möte med en vän som kan leda till en rejäl vändning under lång tid framöver. Ett annat väntat möte som skapat mycket oro och stress, men som egentligen inte hade skäl att göra det.

Samtidigt en tacksamhet för att vara på rätt plats.

Jag kan inte fly från mig själv, men jag blir bättre på acceptensen. Att våga stanna i känslan även när den gör ont, och inte alltid går över.

Något slags framsteg.

Framåt

Människor pratar med andras ord. Har du tänkt på det? Säger saker som sig bör. Använder sin generations parafraser på uråldriga liknelser. Känner sig unika, som att tankarna tänkts för första gången just nu.

Ruset som uppstår i extasen av att tänka nya tankar och genuint känna att de inte tänkts tidigare är tillräckligt starkt för att både bli hög på de egna slutsatserna likväl som bli förblindad gentemot historien.

En del skulle säga att det är ungdomens lott. För att tänka stort kan du inte samtidigt bära oket av erfarenheter från tidigare generationer. Du måste inte bara uppfinna ett nytt hjul, du måste även bygga nya vägar att färdas på, snäppet bättre än tidigare, men snarlika sina föregångare. Så sker utveckling, men inte innovation.

2013 revisited

Jag hittade en liten årssummering från 2013 i utkast-mappen på bloggen, och den känns väl ungefär lika relevant som vore det i år eller vilket annat år som helst. Någonting måste gjort att jag inte ville publicera det här då, men man kan väl ändra sig?

Oftast uttalade mening: Du har alldeles för mycket kläder på dig

Återkommande tema här på bloggen:Känslan av ett socialt utanförskap är nog den mest dominerande. Det finns inte riktigt plats.

Årets första WTF! ”14-årig tjej protesterar mot väggmålning i skolan som föreställer sexuellt ofredande. Skola OCH elever hånar henne genom att sätta upp lokaltidningsartiklar och reaktioner på händelsen på väggen i skolan samt gör en ”undersökning” som visar att 98 procent av skolans elever inte bryr sig.” – ur Avgå alla.

Årets tillbakablick: 2012

Årets catchphrase:Jag minns alla mina ex och hur de brukade chatta med mig”.

Årets kärleksförklaring: Adam om Hanna i Girls.

Årets anti-kärleksförklaring: Att bli sol-och-vårad och få reda på att någon inte var det den sa att den var.

Årets ”istället för terapi”-budgeten: Nytt kylskåp, när det gamla gick sönder.

Årets wow-sång: 13-åringen som sjunger Dream Theater-låtar.

Årets podcastavsnitt: Fan Vad Fittigt med Maja (där jag gästade och pratade om barnfrihet).

Årets tweet: ”Sommaren blev så mycket skönare efter att jag bestämde mig för att vara tjock, kolla serier, jobba hela tiden samt avfölja massa folk.” (17 juli).

Årets insikt: Jag mår bättre när jag avföljer folk som jag är avundsjuk på.

Årets misslyckade försök: Att avregistrera sig på dejtingsajter.

Årets status quo: Ätstörningen.