Välkommen

539998_235973676520468_1958242729_n (1)Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är okej.

Vill du läsa vad jag skriver om internet, samhället och medierna rekommenderar jag dig ett besök på den lite mer välordnade och tydliga Bisonblog.se som jag drivit sedan 2004. Annars är det bara att fortsätta läsa här nedanför.

På gymmet kan ingen höra dig skrika

Å, du ensamma man där på andra sidan gatan, med den lite för stora jackan som döljer din runda lekamen. Med den ensamma pizzakartongen i handen och den extra såsen ovanpå. Å, jag ser din skyldiga blick. Jag ser dina ängsliga steg mellan pizzerian och din borg. Jag känner med din skam över att inte vara en finlemmad anorektisk maratonman.

Du skyndar hem med pizzan, och jag förstår dig. Är det ens socialt accepterat att bära en pizza så här nära tullarna? Tveksamt. Därför är du ängslig. Men du är också ensam, vilket gör pizzakartongen till en fyrbåk av misslyckanden. Om du ändå hade en elittränad innerstadskropp hade kanske avsaknaden av fungerande relationer varit mindre påträngande?

På gymmet kan ingen höra dig skrika. Men du är inte på gymmet. Du har en pizza i din hand och tittar ängsligt åt alla håll i korsningen. Våra blickar möts och du blir jag i några ögonblick.

Jag tränar nu. Springer mycket och ofta. Styrketräning ihop med andra, konditionsträning på egen hand. Springer milen utan problem. Tar en kilometer på fyra och trettio, helt utan innerstadskropp, som en insekt som inte borde kunna flyga. 130 kilo som rör sig med jämnt tempo i mörkret. Det borde inte gå, men det går. För några ögonblick är jag på andra sidan.

Men min skyldiga blick är inte borta. Den vilar bara lite, fullt upptagen med keso och proteinmaxade luncher. Bara tills nästa gång jag måste skynda hem från pizzerian och riskera att möta din blick.

Du ensamma man på andra sidan gatan. Jag känner med dig.

Dejta aldrig en journalist

Det finns ett problem med att ha försörjt sig på att prata med människor i nästan sju år. Som journalist består tillvaron väldigt ofta av att träffa nya människor. Du hamnar på platser och i situationer du aldrig varit i, ska ofta på någon timme eller två bygga ett förtroende och ”tanka” intervjupersonen på intressanta saker.

Efter mängder av intervjuer genom åren blir du ganska bra på den där mötesformen, att snabbt sätta sig ned med en helt främmande person och göra en perfekt avvägning mellan inledande socialt smörjmedel och de mer konkreta intervjufrågorna. Du ger av dig själv för att få något tillbaka. Ibland skrattar du även när det inte är roligt, för att göra den andra personen bekväm. Ibland låtsas du vara djupt engagerad i intervjuämnet trots att du knappt hört talas om det tidigare.

Det är inte falskhet eller manipulation. Det är medmänsklighet och ett sätt att visa förtroende. Jag ser dig. Jag hör dig. Jag vill veta det du har att berätta.

Men vad är problemet med det här undrar du? Ja, i yrkesrollen som journalist är det inte ett problem, utan snarare en tillgång. Men i privatlivet kan det bli trubbel. Speciellt i en dejtingsituation. Du är van vid kontexten (att sätta sig ned med en främmande person och snabbt skapa ett förtroende, remember) och du litar på din egen sociala förmåga. Men just därför kan du glömma bort att känna efter hur det känns. Du lyckas spegla den andra personen så mycket att det aldrig blir pinsamt, aldrig tråkigt, aldrig misslyckat. Men blir det bra? Sprakar det till? Blir du tagen av stunden? Ser du förbi formuleringarna och hittar något där bakom?

Väldigt sällan.

Jag har diskuterat det här med en journalistkompis som har liknande erfarenheter. Jag funderar på om det går att avprogrammera intervjumetoden på något sätt. Mer hjärta och mindre hjärna. Mer hud och mindre pansar.

Men det är svårt, som Chris skulle sagt.

Hur skulle du ha gjort?

Barnfrihet all over the place

TV4 Nyhetsmorgon om barnfrihet

Det blev en liten mediaturné utifrån mina tankar om barnfrihet nu i vinter med anledningen av antologin Ingens mamma som verkar ha fört frågan på tal på svenska redaktioner.

Strax innan jul var jag och några andra med i tidningen Fokus och pratade om barnfrihet, och idag var jag med i TV4 Nyhetsmorgon tillsammans med Marina Schiptjenko och pratade på samma tema. Nu får det nog vara lite ransonering på snacket känner jag. Har inte direkt någon lust att profilera mig i barnfrihetsfrågan, men har av personliga skäl valt att ändå uttala mig. Mest för att visa på alternativ till normen och att alla inte tänker likadant. Och kanske också för att jag fortfarande får så starka reaktioner när jag lyfter ämnet i olika sammanhang.

Barnfrihet i tidningen Fokus

 

 

Jag har tappat räkningen

Jag har tappat räkningen på alla som förlorat hoppet om mig i år. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag själv hoppats. Jag har tappat räkningen på alla kvällarna med någon annan, hos någon annan, hos mig men ändå någon annan.

Jag har tappat räkningen på alla gånger jag känt lyckorus skölja genom kroppen. Jag har tappat räkningen på  hur många gånger jag känt mig tillräcklig. Men jag har också tappat räkningen på all otillräcklighet, oduglighet, hudlöshet.

2013 har varit en metamorfos. En uppgörelse men också ett avstånd. Närmare gränsen.

I had a feeling I could be someone

”Om det är något jag ogillar är det när ens oro visar sig befogad. Alltså, känslan av att något är fel (“Han vill nog inte”) som går emot rim och reson (“Men vi sågs ju och det var grymt ju”) och sen visar det sig att man (ens känslospröt) hade rätt i alla fall. Det är så jävla förödande. Det bidrar bara till allt det här om att förnuft helt enkelt inte går att lita på, att man är dömd till ensamhet och att det helt enkelt inte går att ha någonting utan att oroa sönder det.”

Caroline skriver om den välbekanta känslan.

Texten till Sjungande sig till sömns


Sjungande sig till söms – lyrics

Nån dag när det är maj igen
Ska jag se dig och minnas det här igen

Vet dom säger det som dör blir åter jord
Men mina blommor dör

Jag har låtit något växa alltför fort
Något som jämt förstör

Nånstans
Bor de vi tror vi glömt
Det väntar där
Sjunger sig självt till sömns

Man tror man vet
Man lever lär
Man trampar snett
Blir den man är

Nån dag när regnet tynar bort
Då minns jag dig och hur vi förstörde oss
Jag har burit på en skuld som blev för tung
Jag lade den på dig
En oförrätt som håller sig för evigt ung
Förtjänar en sån som mig

Nånstans bor de vi tror vi glömt
De ruvar där sjungande sig till sömns

Man tror man vet
Man lever lär
Man trampar snett
Blir den man är

Man tror man vet
Man lever lär
Man trampar snett
Blir den man är

Annika Norlin har skrivit den fantastiska svenska texten till Kleerup ft. Titiyo-låten Longing for lullabies. Ikväll sjöngs den i Så mycket bättre av Bo Sundström och som vanligt med Annikas texter grep den tag.

Flash

Mobilen ger ifrån sig meddelandesignalen. Är det hon? Eller är det en vän som vill mig något? Nej, bara Expressens eller Aftonbladets eviga flashar som ger utrymme för allt märkligare och mer perifera nyhetshändelser. Jag borde avinstallera de där apparna. Men samtidigt, en vill ha koll, vara uppdaterad. Skapa en låtsad känsla av betydelse, ett här och nu som berör. Vad som helst som tar bort känslan av att det inte löser sig till slut. Ett stimuli på vägen. En drog för den oundvikliga känslan av tomhet. Efteråt.