Månadsarkiv: november 2007

Polis Polis Therrorese

Idag har bloggkollegan Therrorese klarat fystestet till polishögskolan. Vi som följt hennes blogg vet hur hon har våndats och kämpat och gråtit och hoppats. En skada satte stopp för provet förra gången och sedan dess (10 månader) har Therrorese kämpat för att ta sig tillbaka. Och idag gjorde hon det. Fantastiskt. Only in the blogosphere folks, only in the blogosphere. Hon kommer bli en bra polis i tell you.

Best of kajen

Jag tittar tillbaka. Januari, februari, mars. Det var någonting med inläggen på Kajen som var annorlunda då. Det fanns en tvist, något skevt, något bra. Det var kort och snärtigt men ändå kärnfullt. Nu smetar orden fast. De flyter utan problem, men trögare än förr. Antar att det är bra på sitt sätt. Det är det ju alltid. Men ändå.

Några repriser från förr:

Vinter
"Vänta lite. Jag kan se rakt genom dig. Titta en gång till. Se rakt genom mig. Skalet är genomskinligt nu. Vintern gör människor osynliga. Vi väntar på att få betyda något igen. Vi väntar på en vän.
Snart."

Medicin
"Det kändes som vi setts förut. Du tittade ungefär en tredjel av en
sekund för mycket. Jag slog ner blicken. Bara de starka tittar
tillbaka. Istället såg jag dig inifrån tubfönstret. På väg till något
välbekant. Precis som jag. Vi blöder trygghet och plåstrar med obundna
lån."

Slirigt
"Man kunde tro att människor dansar gatorna fram. Lugn. Det är bara isen.

Mjuka sulor fäster bäst. Men hårda skyddar insidan. Fundera på det."

Maestro
"Vattenytan var alltid nära halsen i Paris. Den här kvällen var inte
annorlunda. Vi isolerade oss men ville inget hellre än att få komma in
igen. Det var försent.
På den evighetslånga vandringen till Montmartre skapade vi vårt
anslag. Det vi alltid återkommer till sedan dess. Ett sätt att härda
ut. Kanske mest något att drunkna i."

Ringen
"På väg ner i boxningslokalen slår lukten emot mig. Det är doften av
karriärångest. Man kan se det på blickarna. Alla bär samma uttryck.
Edward har lärt oss att våld är det enda som är på riktigt, i en värld
av brunchdejter och chai-par. Vi vill så gärna känna något som är
verkligt. Slå varandra tills vi vaknar. Fly i nittio minuter.
Tillfälligt ersätter vi ängsligheten med tomhet. Hjärnan är tömd.
Kroppen är fylld. Vi känner oss som djur. Flocken tar över. Äntligen
slipper vi ta ansvar för annat än våldet. För en stund är vi bara fysik."

Puckel
"Jag kan typen. En stram frisyr och en laptopväska på ryggen. Lätt
anorektisk och med något ängsligt i blicken. Så ser karriärkvinnan ut.
Eller den duktiga flickan. Hon som är strukturerad, välordnad och
driven. Ingen tar jobbet på så stort allvar som hon. Ingen bränner ut
sig lika snabbt. Varför tillåter vi henne inte att slappna av? Ta det
försiktigt. Skratta lite. Få en kram."

Queen
"Det blir svårare och svårare det här med issues och closure och
statements och drama. Det känns som att gå bakåt. Vi var bra på det här
för femton år sedan. Nu löser skyddsmekanismerna ut alldeles för
tidigt. Det är någon felaktig inställning. Jag hinner inte ens starta
längst upp i backen. Jag står i målfållan och väntar redan från början.
Det är svårt att vinna tävlingar på det sättet."

Käften
"
Jag stapplade bort till ett av husen och tog mig in till en spegel.
Blod överallt. In i en bil. Iväg genom det svarta. Skulle jag få åka
hem nu? Vi stannade någonstans i ingenstans och ur mörkret kom flera
personer fram. De tittade och begrundade. Snabbt beslut. Sedan tillbaka
igen."

Vinnare
"Att vara
öppen är att avväpna. Genom att rikta ljuset inåt tar jag udden av
kritiken. Det gäller att vara steget före sina antagonister. Då kan de
aldrig vinna. Genom självkritikens filter är det svårt att nå fram med påhopp och sarkasmer. Kanske är transparens en härskarteknik? Tufft."

Plats på scen
Vi pratar revolution men menar självförverkligande. Vi säger
bloggosfär men menar egosfär. Vi säger besökare men menar
bekräftelsekickar. Och vi hittar varandra här. Som en vargflock inser vi att hur vilda
och hungriga vi än är blir bytet desto större om vi samarbetar. Därför
ger vi av oss själva. Och får tillbaka. Summan blir större än ett ego i
strålkastarljus. Det finns hopp."

 
 

Dubbelpost: Alfahannen, Gnällgubben och Silverräven – en berättelse om könsroller

Det här inlägget publicerade jag på min andra blogg idag. Tänkte att det kunde passa även här.
______________________________________________________________________

SusannaedbergwebDet
är dags att släppa in en gästskribent på Bisonblog igen. När jag läste
medie- och kommunikationsvetenskap handlade min och Susanna Edbergs
examensuppsats om ungdomars medievanor i allmänhet och deras syn på
porrfilm i synnerhet. Titeln var ”Shocking youth – ungdomars
konstruktion av sexualitet i ljuset av porrfilmsdebatten”. Jag minns
att jag och Susanna hade många intressanta diskussioner under den
tiden. Varför svarade killarna i vår undersökning en sak och tjejerna
en annan? Och varför var det omöjligt att få fram något vettigt ur den
blandade gruppen?

Åtta år och några mediajobb senare träffas jag och Susanna igen. Den
här gången har verkligheten knackat på ännu en gång. Under slutet av
förra veckan deltog hon i kursen ”Utveckla din plats på webben”
anordnad av Hjärtum. Efter första dagen gjorde hon ett inlägg på
Facebook om hur könsrollerna tog sig uttryck i föreläsningssalen. Jag
läste texten och frågade om hon kunde tänka sig att använda den som ett
gästinlägg på bisonblog. Det kunde hon. Här är hennes berättelse:

Alfahannen, Gnällgubben och Silverräven – en berättelse om könsroller

Dag ett av två på kursen är avklarad. Jag ingår i en grupp på 33
personer, 22 kvinnor och 11 män. Vi sitter tätt tillsammans i en
konferenslokal med lågt i tak och inga fönster, en trappa ner. Det var
ganska längesen jag gick i skolan. Jag har tydligen helt glömt av hur
mycket mer plats män tar i en grupp än kvinnor. Eller så tar de bara
ännu mer plats som vuxna. I vilket fall är det uppenbart vilka som hörs
och ses mest, och fyra av männen har redan utmärkt sig extra mycket.

Vi har Alfahannen från Finansdepartementet. Rakad
flint och stark röst. Pratar gärna under samtliga föreläsningar och får
de andra männens respekt helt naturligt. Gnällgubben
från Sveriges Radio. Klart bitter äldre herre med stort hävdelsebehov
som nästan tvångsmässigt ständigt upprepar var han jobbar och att det
var bättre förr. Hade klara problem med Lotta Holmström
från Aftonbladet (hon refererades för övrigt senare under dagen till
som "hon Aftonbladet-kvinnan" av en av de andra föreläsarna) som
pratade om bloggar.  Gnällgubben från SR hade VÄLDIGT svårt att förstå
att man överhuvudtaget kunde kalla något som publicerades av gemene man
för journalistik, och hade även klara problem med att inse att den
journalistiska rollen är under utveckling.

Lotta Holmström fick ta emot en storm av ifrågasättande, inte bara
från Gnällgubben utan även från den tredje i min grupp på fyra; F.d. journalisten
(notera att han ännu inte berättat vad han gör IDAG) med ett gnagande
behov att höra sin egen röst. Det spelar inte så stor roll vad han
säger, bara han får säga något, och gärna få sista ordet för att på
något sätt klättra i den manliga rangordningen. Har lyckats reta upp
mig ett antal gånger idag, inte så mycket för att han har underliga och
gammaldags åsikter, utan mer för att han tar upp onödig tid genom att
upprepa sånt som redan sagts, bara för att ha NÅGOT att säga. Vid ett
par tillfällen har f.d. journalisten (vet fortfarande inte vad karlen
jobbar med nu) dock inte fått sista ordet, det har Alfahanne två fått,
den äldre silverräven med bilsajten. Han har tagit
positionen som äldre alfa och går därigenom in och korrigerar
ungtupparna med jämna mellanrum. Under den något uppretade diskussionen
med Lotta Holmström om journalistikens vara eller inte vara och risken
med bloggar och intrång i privatlivet, var det dock inte äldre alfa som
styrde upp gruppen, utan Lotta själv. Mycket effektivt fick hon stopp
på Gnällgubbens högljudda puffande genom att påpeka att SR enligt egen
utsago skall vara bäst i Sverige på interaktivitet inom två år.

Männen på mitt seminarium klär sig helst i kostym, och de sitter
alla långt fram i lokalen. Kvinnorna däremot, är mer ledigt klädda,
även om jag är den enda som går i jeans. Valet av finbyxor kan dock
bero på att de flesta av kvinnorna kommer från Karlskoga eller Floda
eller Skellefteå och mest tycker det är spännande att komma till
storstaden och kunna handla billiga blommor på Hötorget. För det är det
som samtalen handlar om vid de kvinnliga borden på lunchen. Hur skönt
det är att slippa barnen och bo på hotell en natt, hur bra maten är på
konferenser och hur tidigt man var tvungen att gå upp för att ta tåget
till Stockholm. Vid de manliga borden (vid de manliga borden sitter en
enda kvinna; hon jobbar tillsammans med alfahannen från
Finansdepartementet) handlar samtalet om webstrategier, affärsplaner
och användarvänlighet. Det uppfattade jag när jag gick förbi ett par
gånger.

För själv håller jag mig till kvinnorna. Klart yngst som vanligt,
har egentligen ingenting att säga till Ulla från Karlskoga, men av
någon underlig anledning sorterar jag automatiskt in mig där jag borde
höra hemma. Och det irriterar mig något oerhört. Det irriterar mig
också att jag inte lägger mig i debatten när Gnällgubben drar igång om
att det kan minsann inte kallas journalistik om ni bara lånar åsikter
från andra. Jag som i vanliga fall låter mest och styr och ställer,
fastnar totalt i den här gruppen. Helst VILL jag ju leka med pojkarna i
finrummet och hävda mig som de gör, men tydligen fegar jag ur här.  Jag
vill inte yttra mig om saker jag inte är helt påläst på känner jag.
Kanske är det jag som har en skev bild av hur gruppen är sammansatt och
rangordnad, men att jag skulle kunna ifrågasätta eller till och med
tillrättavisa någon av de fyra ledarmännen utan att få smäll på
fingrarna betvivlar jag. Och det vill jag inte ha.

Fast jag kan ju ha fel. Gnällgubben från SR kanske istället
UPPSKATTAR när hon den unga blonda längst bak säger tvärtemot vad han
just försöker få oss andra oinsatta stackare att förstå. Att det var
bättre förr. Och att en liten snärta från Aftonbladet minsann inte
skall komma och berätta för honom vad journalistik är.

Imorgon skall jag nog eftersträva lite smäll på fingrarna. Hur illa kan det vara?

Susanna Edberg
___________________

Susanna Edberg är 29 år och bor i Göteborg. Hon jobbar som marknadskoordinator och informatör.

Apkiosken

Jag vet inte vilka som hade det värst. Aporna som var tvungna att stå ut med enfaldiga turister och vara i fångenskap hela dagarna, eller vi som var tvungna att faktiskt tala med de enfaldiga turisterna samt konstant känna hettan från stekhällen i ryggen. Första dagen på jobbet var en måndag i mitten av juli. Semestersverige gick för högtryck och jag kastades in i ett inferno. Till höger hade jag en meny med sifferkombinationer för varje rad. Till vänster en kassaapparat som bara kunde användas med koder, inga riktiga summor. Framför mig stod cirka tjugo personer i kö för att få köpa ett djungelmål, en gorillaglass eller något annat med djurlikt namn. Jag var snabbmatsförsäljare i Apkiosken, ett av Kolmårdens djurparks svindyra matfällor.

Det var bara att köra igång. Efter några dagar blev det vardag. Varje morgon tog jag den lånade bilen från Norrköping ut till Kolmårdens djurpark. Det tog ungefär tjugo minuter. När jag kom fram till Safariparken svängde jag höger och åkte in på "körvägen". Det är en enkelriktad väg som går runt hela djurparken. Jag hade passerkort till området och tyckte att det var häftigt att köra omkring inne på området. Och ungefär där slutade det som var spännande med jobbet. Resten gick som sagt på rutin ganska snabbt.

Varje kväll luktade jag stekos. En lukt som inte riktigt gick bort, även om jag duschade. Men det var mitt första sommarjobb. Ja, mitt första jobb överhuvudtaget. Det fanns en ära i det förstås. Pengarna räckte precis till en förstärkare har jag för mig. I september var det jag som gick till Expert Linden och införskaffade ett stycke Sonymaskin. Mycket nöjd.

Vilket var ditt första jobb?

Nybörjaren och proffset

FREDAGSMYS:
Det finns en orsak till att jag blev trummis och inte gitarrist. Behold – den tumspelande nybörjaren Kajen med understöd av Bamsefar Johan. Till försvar för min minst sagt begränsande thumb-pick-teknik vill jag bara påpeka att Johnny Cash spelade sig igen om en hel karriär genom att bara använda tummen på högerhanden…

Och här har vi så det riktiga proffset. Bamsefar jammar till Satellites. Och det måste påpekas att det är första gången mannen spelar till den här låten… Första gången i tell you.

Framgång

En långsam dag idag. Men det behöver jag. Tre månader med jobb sju dagar i veckan tar ut sin rätt, även om fakturering kan vara en rolig sysselsättning. Svart kaviar varje dag, det går bra nu, som Petter skulle sagt. Och bra är detsamma som mycket jobb. Tydligen är det så jag mäter mitt liv. Hur mäter du ditt?

Bamsefar

Ibland sa vi skämtsamt – man borde bli spårvagnsförare och komma bort från allt. Min vän Johan gjorde slag i saken. Och han skriver briljant om det.

"Det tycks inprogrammerat som hos rådjuren: Om du håller dig mitt i
flocken klarare du dig bättre från vargarna. Intressant är den kontrast
som uppstår mellan det moderna, civiliserade och de inprogrammerade
djuriska beteendena. Mitt i det spänningsfältet lever vi spårvagnsförare. Vi är människor
som för säkerhetens skull måste följa reglerna och vi möts hela tiden
av andra som inte följer reglerna. Vi måste tillämpa Bamses devis och
tänka att den som är mycket stark måste vara mycket snäll. Till det
måste vi lägga en portion av Jesus tankar och förlåta människorna då de
inte vet vad de gör. Så nästa gång ni ser oss där uppe i hytten, skänk
oss en tanke. Vi är tålamodets hjältar som balanserar elegant mellan
barmhärtighet och kronisk moralpanik."

Snälla, läs hela texten.