Månadsarkiv: mars 2008

Klassiskt

Stämskruvarna är rostiga men skinnet hårt spänt. När jag trampar upp till F:et sjunger det i kopparpukan. Det knakar även en del i sargen. De kända tonerna från Also Sprach Zarathustra marinerar sammetsstoppningen på stolarna i konsertsalen. Och snart är det dags för min insats. Jag står mitt i symfoniorkestern. Till vänster om mig sitter brasset med tuba, baryton, trumpeter och tromboner. Framför dem flöjter och klarinetter. Snett nedanför ser jag 1:a och 2:a-fiolerna. Längre bort, nästan på andra sidan scenen sitter cellostämman. Bakom dem står tjejerna med sina kontrabasar.

Nu hörs den ensamma trumpeten som snart ska gå över till tutti-markeringen innan mina åttondelar brakar på. Dirigenten vevar strukturerat och markerar min ingång. Nu.

Här, ett annat gäng som gör samma pryl:

Kajen på stan

Alla som rör sig i centrala Stockholm har sett dem – hundratals papperslappar upptejpade med isoleringstejp. Budskapet är ofta kortfattat. Det står helt enkelt bara författarens namn – Ernesto Guerra. Men ibland kan du hitta ett A4-blad med lite olika texter. Lapparna har blivit en naturlig del av stadsmiljön sedan flera år och man kan bara gissa hur flitig Ernesto (eller vem det nu är som sätter upp lapparna) måste vara med att hela tiden sätta upp nya lappar.

Andie hade ögonen med sig och uppmärksammade mig på att allas vår Ernesto citerar Kajen på ett av sina textspäckade blad. Hon fotade av sidan som bevis. Och mycket riktigt. Det som citeras är texten till höger här på bloggen: "På Kajen skriver jag, Fredrik. Allt är fiktion. Allt är fakta. Allt är dekonstruktion. Allt är konstruktion".

Kajen har alltså tagit sig från sin trygga webbtillvaro och finns nu ute på stadens gator. Framsteg eller misslyckande?

Ernesto

Känsloindustrin

Blödig, empatisk och naiv. Det är egenskaper som går att lära sig. Det fungerar mekaniskt och kan kännas jobbigt i början, men när du hittar situationerna och rollerna blir det smidigare.

Alla är inte födda med ett brinnande hjärta för allt som är svagt. Då får man ta till matematiken och strukturerna. Analysera var de varma känslorna passar in och låtsas för allt vad du är värd. Efter ett tag kommer det maskinella att bli emotionellt. På riktigt.

Genom att låtsas bry dig kommer du att bry dig.
Genom att låtsas tycka om kommer du att tycka om.
Genom att låtsas vara sympatisk kommer du att bli sympatisk.

Tur att det finns maskiner. Och mekanik.

Ode to my family

Jag tror att jag börjar hitta hem igen. Efter vad som måste betraktas som världens mest sena och utdragna tonårsrevolt. Min familj är bra så.

Jag älskar när mamma styr upp och bestämmer. Jag älskar när hon mumlar lite för sig själv. Och jag älskar när pappa är sådär försiktig men ändå saklig.

Vi fäller ett träd. Mamma vill att vi ska göra det själva. Pappa vill vänta. Kanske hyra in nån. Vi bestämmer oss för att göra det ändå. Pappa planerar. Mamma vill ha action. Pappa sågar. Mamma drar i rep och övervakar. Pappa hugger med yxa.

Med gemensamma krafter fäller vi björken på exakt rätt plats. Den landar mellan rododendronbusken och den andra björken. Efter stordådet fikar vi. Så nöjda. Vi har gjort det själva. Precis som när mamma var liten.

Vi tar hand om trädet. Pappa sågar av grenar. Mamma rensar bland kvistar och smått. Pappa vill inte att mamma ska lyfta tungt. Mamma gör det ändå. Hon vill ha action förstås. Pappa vill skona mammas rygg.

Utan mamma ingen pappa. Utan pappa ingen mamma. Med ens förstår jag hur det hänger ihop. I över trettio år har de levt tillsammans. De är lika viktiga för mig. Lika viktiga för varandra.

Syrran och mamma kom på besök. Vi drack vin och pratade. Så som det ska vara. Inget märkvärdigt. Men det var lite nytt för oss. Jag tror det var bra. Jag älskar hur min syster ger allt för sin familj. Hur hon fixar och planerar så att det blir bra för alla. Alla ska med liksom. Tio familjer på söndagmiddag, varför inte?

Själv är jag en komplett produkt av mina föräldrar. Splitta egenskaperna rakt av så har du mig. Hälften från mamma, hälften från pappa. En medelklasspojkman på jakt efter mansrollen. Det är inte alltid lätt. Men det är den jag är och jag skulle inte byta för en sekund.

Tänk att det tog över trettio år att komma på det.

Nu ska jag fortsätta grubbla på allt det andra. Jag siktar på trettio år till innan nästa polett.

Pappa och mamma med sin SAAB

Pappa och mamma i början på historien

Hundviskaren

Som ett slaget djur står han på perrongen. Pälsen på Goosejackan är tovig som den hund han är. Blicken flackar och nacken är böjd. Det är långt till flocken och i det här sällskapet undviker han all ögonkontakt. Längre bort i rulltrappan ser han ledarhannen. Med sig har han sitt entorage, och de ser inte nöjda ut. Långsamt går byrackan mot andra änden av den stenbelagda plattformen. När tåget kommer tänker han på mamma, Helena och Maria. I den ordningen. Sedan hoppar han.

Sentimental

"När jag höll farmor i handen. Då vägde tanken lätt som luft.
För kärleken är inte osentimental. Och kärleken är inte baserad på förnuft.
Nej kärleken är inte osentimental. Och kärleken är inte baserad på förnuft."

Doktor Kosmos

Efter stormen

Det är bara du och jag ikväll. Det slår mig som sten mot betong. Skrapar mina knän och lämnar revor i huden.

Jag vet inte vad du är värd. Själv är jag gratis. Du får slösa med mig bäst du vill.

Imorgon ska jag andas. Sedan ska jag ta en titt på det som en gång var jag.

Raincheck

Nu är jag i sån där period då det mesta rullar på. Hemma väntar ingen. Men på jobbet går det bra, thank you very much. Jag tvivlar på mig själv som vanligt. Det brukar jag göra. Men förr tvivlade jag på ett annat sätt, liksom lättare. Jag visste hela tiden att under det ytliga tvivlet fanns nån slags kärna, som förblev oberörd. Det fanns en good guy att hänvisa till. Även om den inte visade sig hela tiden.

Nu känns det som att den personen inte finns längre. Kvar är nån slags fånig kopia. Jag är liksom argare, tråkigare, torrare och mer osympatisk. Jag är trött på ryggdunkarkulturen, men jag känner inget annat. Och jag vågar inte slåss mot människor som ger motstånd. Då väljer jag hellre ensamheten. Och det är det som bekymrar mig. Förut fanns en pubertal form av barnatro på att det skulle bli bra till slut. En inneboende känsla av "vänta bara" eller "min tid kommer" om man så vill. Sedan kom min tid. Och sedan gick den över. Endast karriären tuggar på som om den inte visste bättre. Men jag vet bättre. Och därför känner jag skuld. Och skulden tär och tar fram det sämsta.

Jag minns ett liv med garageplats och framtidsdrömmar. Det var så länge sen nu. Ändå var jag mer vuxen då än jag någonsin blir igen. Jag går bakåt samtidigt som hela min omgivning rusar. Om inte framåt så i alla fall mot något.

När jag fick min diagnos var jag nöjd. Det fanns ord och symptom för såna som mig. Självklart ställde jag diagnosen själv genom att lita på min vän internet. Konstigt vore det annars. Men allt stämde och hon jag sedan pratade med sa de rätta orden, så jag var nöjd. Ett tag. Hon sa också att jag inte ska vara med någon som är som jag. I huvudet. Är det ett bra budskap?

Det är ett sånt slöseri med mig. Till så lite nytta. Visst?

Jag ska åka iväg snart.