Månadsarkiv: januari 2009

Stormöte

Jag kommer ihåg när jag var liten och föräldrarna hade något viktigt att berätta. Det kunde vara dåliga eller bra saker, men det var ändå samma stämning i luften. Känslan av att "något" hade diskuterats i vuxenvärlden och nu skulle det meddelas barnen. En ganska spännande förväntan skulle jag säga, och jag kände det på mig så fort det var dags. Nu har mamma och pappa stakat ut ett nytt steg i familjens fortsatta liv liksom.

Det handlade om att någon annan hade makten över de stora dragen i ens liv. Och det handlade om att det ibland vara ganska skönt att det var så.

Moviemania

Jag har tänkte på en sak. Det är kanske så att jag kommer att få äta upp att jag lägger ut de här filmerna på mig själv från SF. När jag åkte från Sverige kändes det så tråkigt att lämna alla där hemma att jag liksom inte ville släppa taget. Det har bara gått några dagar och jag saknar er jättemycket. Självklart är jag inte missnöjd över tillvaron i övrigt. Men det ena behöver inte ta bort det andra. Det gör ont att inte få träffa dig och de andra så ofta som jag vill. Men vad har filmerna med det att göra? Jag vet inte, men kanske känner jag att vi finns lite närmare om du får se hur jag har det och vi kan prata om saker samtidigt som du har visuella bilder av hur det ser ut.

Hur känner du?

Visning av spiselkransen och avsaknaden av bilder

Då var det dags för Bison Cribs – San Francisco, en tur runt ägorna med realtidsguidning av undertecknad. Du kommer dock märka en sak, och det är att det saknas ett gäng bilder på min spiselkrans! Just nu finns förvisso två väldigt fina bilder där, men jag saknar foton på alla där hemma!

Skicka dina bilder märkt "Kajens brevfilm" till:

Fredrik Wass
350 Union Street, apt 409
San Francisco, CA 94133
USA

Jag väntar mig en stor brevskörd inom några veckor så jag kan komplettera de befintliga bilderna. Så, nu kan filmen börja:

Morgon vid Coit Tower

Det bästa med att åka åt rätt håll när man byter tidszon är att man vaknar utsövd jättetidigt på morgonen. Helt plötsligt visar sig en värld jag inte är van vid. Världen som tillhör morgonmänniskorna. Det är unga par ute på morgonjogg. Det är hundratals Tai Chi-utövare i parkerna och det är krisp morgonluft. Det här är naturligtvis bara en tillfällig fas. Jag känner mig själv och vet hur det brukar sluta. Men jag kan i alla fall låtsas så länge det går.

Här, ett klipp från imorse:

Hot when I’m cold

Lika varmt som det är på dagen, lika kallt är det på natten. Igår tog jag premiärburgaren till lunch på en uteservering. Jag svettades där jag satt. Säkert 20-25 grader varmt när det är vindstilla och sol. På natten huttrade jag i min tomma lägenhet med bara påslakan. Tills jag hittade värmereglaget vill säga. Men kontrasterna är roliga. Sommar och vinter varje dag. Det var likadant när jag var här förra året, den gången i maj.

Blev rörd av de fina kommentarerna till det förra inlägget. Glad att jag lyckades förmedla något. Säga någonting. Det är ganska ovanligt här på kajen även om du tror motsatsen.

Sitter i sängen och använder en skröplig uppkoppling jag lyckades ansluta till. Imorgon kommer ComCast och fixar bredbandet, mitt livselixir.

Utsikten från min säng igår kväll:

Utsikt från sängen

”You have to be brave to be able to accomplish your dreams”

Air sunset

Orden kommer från en gammal man.

Ryggen värker. Knäna sitter som i ett skruvstäd mot ryggstödet framför. De hårda armstöden skär in på sidorna av låren. Men jag kan ändå inte sluta lyssna på honom. Ena stunden berättar han om när han tog värvning som radiooperatör på en B17-bombare under andra världskriget. Nästa stund beskriver han känslan när eleverna på hans skola satte upp en pjäs han skrivit. Eller hur han som idrottslärare önskade att en större koppling fanns mellan kultur- och sportvärlden. Han berättar om sin första fru som dog ifrån honom. Hur han hittade kärleken igen och fick den i tio år innan även den andra frun gick bort. Han är ganska klar nu. Han som motionerat hela livet, och joggade regelbundet ända upp i sjuttioårsåldern, börjar känna hur kroppen faller samman. Den onda fotleden har kommit tillbaka. Ibland måste han åka rullstol. Ryggen har också börjat säga ifrån. Han som spelat tennis, basket, fotboll och tränat boxning. Nu blir det bara en match i pingis med närmaste kompisen då och då. Och fotarbetet är i det närmaste obefintligt.

Han har blivit en gammal man. Hans barn är i femtioårsåldern. Hans bror var den som fick hjärnan i familjen säger han. Brodern var försvarsminister under Clintonadministrationen men enligt mannen i sätet bredvid mig är hans bror trots allt en fredlig typ. En glimt av stolthet märks när han berättar att brodern även bjudits in för att ge sina synpunkter till Obama. "Det var några tuffa år under Bush, men nu är det över", säger han.

Flygresan mellan Newark och O'hare tar sex och en halv timme. Under sammanlagt fem timmar möter jag Edward Perry's livsöde. Vi flyger över hela USA och försöker gissa städerna utanför fönstret. "Kanske Chicago, men borde vi inte åka längre söderut", undrar Perry. Det skulle han i alla fall gjort på den tiden han satt i B17-bombaren lägger han till. Jag får höra om den militära grundutbildningen i Gettysburg på 1930-talet. En man i uniform går alltid hem hos flickorna. Det var tider det. Han växte upp i Sacramento, som på den tiden var en småstad med inte mer än 100 000 invånare. Men Perry gillar inte utvecklingen sedan dess. Nu finns områden som han helst inte vill besöka.

Barnen är utspridda över landet. Dottern finns i San Francisco. Sonen är konsertpianist och bor i Maine. Perry försökte flytta in till ett sådant där äldreboende, men det var inte hans grej. Nu bor han i en egen lägenhet i samma hus som sin son. Han hjälper till med vardagssysslorna men känner att han kan ha ett eget liv. Speciellt nöjd är Perry med de trådlösa hörlurarna till tv:n. De skapar flexibilitet. Han hör sämre nu än tidigare och tycker det är skönt att ha lurarna för att hänga med i dialogen.

Perry har skrivit sex originalpjäser. Just nu arbetar han med sina memoarer. Han måste skriva fort känner han. De måste bli klara innan hjärnan säger ifrån. Det är jobbigt för ögonen att skriva längre stunder på datorn. Men det går i alla fall. Hur det blir i framtiden är svårt att säga. Perry känner sig klar. "När man var ung hade man mål för framtiden men mina mål består mest av att mina barn ska ha det bra", säger Perry.

Vi pratar om drömmar och livsval. Om kärlek och död. Och knäna gör fortfarande ont. Och flygplanet är alldeles för litet för såna som mig. Men tillräckligt stort för såna som oss.

Verkligen roligt att prata med dig säger jag till Perry när vi skiljs åt. Han tittar uppskattande på mig och håller med. Han går av planet och jag ser hur han får hjälp till en rullstol av flygplatspersonalen. Jag tar en taxi till mitt nya liv i San Francisco. Det kunde inte börjat bättre.

När jag skriver det här inlägget på Starbucks vid Union Square så vattnas mina ögon. För så fint är minnet av Perry. Och jag är så rädd att det här inlägget inte ska göra honom rättvisa. Men du får lita på mitt omdöme.

Bild: Nffcnnr